Dyrköpta erfarenheter efter en årslång pandemi

Coronapandemin dag 394. Ingen kan nog påstå att pandemin fört något gott med sig under det dryga år som passerat. Bara lidande, död och sorg.

Den enda ljuspunkten, om det finns någon, är att vi kanske lärt oss något. Eller att somt blottlades. Om oss själva, om vårt samhälle, vår plats i världen, om vad som är viktigt och oviktigt. Särskilt som den stora barnboomen uteblev. De som annars säger att barn ger livet mening har nog haft hemskolade barn i år. För plågsam har pandemin varit.

Alla filosofer frossar i teorier kring lidandet, men sannolikt ingen lika mycket som den gamle Nietzsche.

I det nietzscheanska credot måste kroppen lida, förhoppningen är att själen i en alkemisk krumbukt ska ta denna såriga malm och finna guld däri. Under pandemin har det stora flertalet inte varit fysiskt sjuka, utan snarare upplevt en själens leda som följer på distansering från nära och kära, överhängande hot om ett osynligt och dödligt virus och den annars dagliga enformigheten. Denna tyngd har satt sig i den köttsliga kroppen.

Hos en filosof som ägnade så mycket tankemöda åt dikotomin gott och ont, kan man ana en respekt för hur det psykiska reproduceras i det fysiska. I Så talade Zarathustra skriver han: »There is more wisdom in your body than in your deepest philosophy.«

Kroppen über alles.

Pandemins dyrköpta erfarenhet, och det är väl så man måste tolka våra lärdomar, får inte falla i glömska. Förhoppningsvis ska det bli något som vi nyttjar framöver – när pandemin är över – både individuellt och på samhällsnivå. Detta om att expertisen inte är beslutsfattare, eller att det mesta pekar på att Sverige behöver bättre ordning, EU inte ska passivisera oss, vaccinutveckling kan ske på ett år, och så en större gnutta ödmjukhet. Vi kanske gjorde fel, men jag kan ha fel.

Text:

Toppbild: TT