En serie som tillåter sig att vara osmaklig

Jag har sist av alla tittat på teveserien Dr House. Jag är sedan länge ett stort fan av huvudrollsinnehavaren Hugh Laurie. Han är som skapt att spela brittisk överklass. I roller som Prins George i Blackadder och Bertram Wooster i Jeeves och Wooster är han fruktansvärt underhållande.

Det som hållit mig tillbaka är risken att jag skulle bli besviken av att se honom spela amerikansk misantropisk superläkare. Är det ens möjligt för en så brittisk person?

Jag är ändå väldigt positivt överraskad av Hugh Laurie. Han är utmärkt i rollen. Doktor Gregory House, däremot, har jag en hel del att säga om. Varje avsnitt börjar med att någon blir väldigt sjuk. Om Dr House finner fallet tillräckligt intressant kopplas hans team in. Teamet består av honom själv och tre mer juniora doktorer. Den diagnostiska processen går ut på att brainstorma fram så många diffusa sjukdomstillstånd som möjligt och göra spektakulära ofta livsfarliga undersökningar samtidigt som patienterna helst parallellt behandlas med flera olika mediciner som närmast alltid ger extrema potentiellt dödliga biverkningar.

Dr House löser varje avsnitt gåtan cirka fem minuter innan programmet tar slut. Ofta genom någon slags heureka-insikt. Denna insikt kommer dock alltid först efter att teamet har testat den ena overksamamma behandlingen efter den andra med standardresultatet att patienten antingen fått hjärtstopp eller leversvikt eller någon annan livsfarlig komplikation. Antalet felaktiga diagnoser man spånat fram och försökt behandla är alltid minst tre.

Förutom att Dr House ändå har en diagnostisk fallenhet som inte står Gud Fader efter, så tycks även de juniora kollegorna besitta färdigheter som är minst sagt imponerande. De kan uppenbarligen göra allt, utom att operera en vanlig buk. Endast då kommer kirurgen. Men om de ska öppna skallen på en patient och peta lite i hjärnan på en vaken patient – för att reta valda delar av hjärnan tills de reaktioner som de teoretiserat sig fram till att patienten kanske kan tänkas få om man pillar lite i dennes reptilhjärna – så står de där allihopa iförda operationskläder och någon form av strumpsticka i handen. 

Patienterna har allt ifrån böldpest (men då i fyrtio minuter av programtiden utan en enda böld), till sin döda tvillingbrors DNA i hjärnan vilket får patienten att tro på utomjordingar. De häftiga sjukdomsnamnen lupus, sarkoidos och multipel skleros slängs ut i nästan varje avsnitt som tänkbara orsaker till symptom som sedan visar sig vara rabies eller strålsjuka från en hemmagjord talisman gjord av skrot.

Jag arbetar numera heltid på ett privat behandlingshem för personer med substansbruk. Eftersom platsen jag arbetar på heter The House händer det att patienter kallar mig Dr House. Jag har sett det som en komplimang och blivit glad när någon gjort den kopplingen. Inte så konstigt då det jag känt till om Dr House, innan jag såg serien själv, har varit att han ska vara en fullständigt briljant läkare. Nu är jag mindre stolt. Jag hoppas för min egen del att de som gett mig det epitetet, precis som jag, inte sett serien själva.

Visserligen måste man ge Dr House att han varje avsnitt, via sin imbecilla process, lyckas ställa en fullkomligt osannolik diagnos på alla han träffar. Men det är ju bara eftersom manusförfattarna också har förläst sig på ovanliga sjukdomar och livsfarliga diagnostiska metoder. Det är med en bitter medicinsk eftersmak jag ändå fortsätter att titta. Dr House är varken trevlig eller briljant. 

Men House må vara en sopa, Hugh Laurie däremot är en fantastisk skådespelare. Inte för att jag skulle vilja vara så elak som Dr House lyckas vara, men de delar av manus där Hugh Laurie framför dräpande kommentarer, i stället för briljanta diagnoser, är mycket underhållande. Och det är befriande att se en serie som är plump, osaklig, stundtals direkt osmaklig och full av skämtsamma oförskämdheter utan rädsla för livslång deplattformering.

Tänk att sista avsnittet bara är tretton år gammalt.