Ett noll till Skåne

Det var inte jag som började. Det som hände var att den nyutgivna romanen Liken vi begravde av Lina Wolff dök ner i brevlådan. Ungefär samtidigt fick jag ett telefonsamtal från en av Sveriges mer renommerade antikvariatshandlare som sa: Jag har fått tag på en bok du måste läsa.  

Boken gav intryck av att vara svår att hitta och eftersom jag litar på killens omdöme tackade jag ja till att låna den. Ni får ursäkta denna för kolumnformat långa uppfartssträcka men anledningen är chock.

Liken vi begravde börjar med meningen: ”Om vår by har det sagts att det bor pervon och pedofiler i varenda buske och om det skulle ligga någon sanning i det påståendet får man nog ändå tillstå att det gått ganska bra för oss.” 

Den andra romanen presenteras med orden: ”Redan i bokens första mening berättar jag att jag tänker skjuta Eva-Maries dotter Svea för att hon förstört mitt liv.” Boken heter Mardrömmen, en berättelse om kärlek, och är skriven av C-J Charpentier. 

Missförstå mig rätt, litteraturen är gödslad med halsbrytande landsbygdsskildringar av mord, sexuella övergrepp och allehanda illdåd. Inget nytt under solen men båda dessa rapporter från landsorten utspelar sig… i Skåne.

Visst, vem minns inte Hans Alfredsons En ond man, som sedan blev filmen Den enfaldige mördaren och också utspelar sig i Skåne. Men där finns fabrikören John Höglund att fixera ondskan vid. I de här två romanerna från de senaste åren är det inte en ond man, utan själva den skånska lantligheten som är rötan.  

Ni märker att jag tvekar och innan vi går vidare ska ni genast få bakgrunden till min vånda.

Kortversionen av femton års komprimerad erfarenhet av Skåne är ungefär att alla som inte är födda i länet är att betrakta som nollåttor. Visst, somliga födda här har slipat bort skånskan och låter som upplänningar men ni förstår säkert att dessa är att betrakta som byförrädare, en sorts quislingar med dumstrut.

De som med hästlängder slår en infödd skåning som låter rikssvensk är alla vi andra. Det vill säga nollåttor från resten av landet. För nej, ingen bryr sig om du är nolltrettioetta. Ointressant, för du är not invented in Skåne. Sådant är det skånska paradigmet.

Ni förstår nu att dessa två alster gjorde mig både skakad och brydd. När två moderna landsbygdsskildrare beslutat att rikta strålkastaren mot skånsk identitet och mentalitet har de kommit upp med detta.

Vad hade hänt? Till vilken obskyr plats skulle de föra mig?

Fann bara en väg framåt och det var att konsultera ännu en nutida källa och den som jag fick mig rekommenderad var Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, en självutnämnd parafras på Piraten och ja, den är full av snuskgubbar, gubbajävlar och en och annan dum brud. 

Där jag möjligen i de två tidigare alstren lyckats hålla kvar förhoppningen att dessa skulle betraktas som moderna sagor, fick det tredje verket mig att vackla. Inte bara under mängden perversiteter utan också under insikten att dessa skånska folklivsskildringar endast och bara, skulle ha varit möjliga att skrivas av lokalt placerade källor, om vi säger så.

En knasboll uppvuxen i Stockholms Vasastan kunde beskriva Skåne så här endast under inflytande av tunga droger eller grav sinnessjukdom, och på så sätt utmana de högskånske. Ja, detta mina vänner är tre alster som är skrivna i fullt medvetande om en sorts överhöghet, aristokratiskt rent av, som lyckats göra skånskt armod till en fjäder i hatten.

Det var inte jag som började, jag skulle aldrig ha kommit på tanken, men nu när vi befinner oss där vi är så inser jag att bara en nollåtta kan komma på tanken att fiska upp den skånska handske som så precist placerats vid våra stora blan.

Den centrala zonen i den här litteraturen verkar befinna sig i det skånska byalivets absoluta utkanter. Ändå rätt otippat och grattis Lina, C-J och Maria. Det här är välskrivet, gastkramade för lättskrämda och… alldeles underbart. Ett noll till Skåne.

***

Läs även: Vad var det som hände med Stockholm?

Läs även: Med Satans barn i magen