Få saker är så skamligt som övervikt
Varför ska överviktiga skylla sig själva? Det är uppenbart att både vård och myndigheter behöver ändra attityd, och det rejält.
Bild: M. Spencer Green / AP
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det finns få saker i dessa låtsasperfekta Instagramtider som är så skamligt som övervikt. Här handlar det inte bara om hånleenden och viskningar bakom ryggen utan att väljas bort socialt, diskrimineras och få sämre betalt på jobbet.
Som om extra kilon vore ett stigmata som raderar ut den verkliga personen. Som om en lyckad människa måste vara smal, vältränad och ha många följare.
Viktproblem är däremot kopplade till låg utbildning och inkomst, glesbygd och utanförskap. Dumma lantisar som sitter framför tv:n hela dagarna och inte har vett att äta rätt. Är man så trög får man finna sig i att bli hånad av fula typer som Katrin Zytomierska. (Ni vet, hon som tyckte det var så äckligt när en överviktig person tog en ozempicspruta på McDonalds.)
I bästa fall duger obesitas som underhållning i program som Biggest Loser eller liknande där snusförnuftiga experter ”får ordning” på personen i fråga. Som om de vore bantande clowner.
Skrämmande nog har denna von oben-attityd även letat sig in i vården, där varken läkare eller personal drar sig för att mobba överviktiga. I en rapport gjord av patientnämnden i Skåne beskrivs ett 60-tal anmälningar varav flera är minst sagt häpnadsväckande:
En gynekolog gav kostråd och kommenterade vilket klädval patienten ”borde” göra på grund av sin kroppsform.
En patient fick frågan om hon visste vad ett gym var och en annan hörde läkare fråga labbet om de visste ”vad tjockisen som var på besök tidigare hade för provresultat”.
Andra vittnar om att de fått begränsad vård och undersökningar på grund av sin vikt, att läkaren skyller olika åkommor på vikten, utan att göra en ordentlig undersökning. Någon hade nekats knäoperation eftersom hon vägde för mycket. Enligt Riksförbundet för Obesitas är sådana mottaganden inom vården vanligt förekommande i hela landet.
Lek med tanken att en djupt deprimerad söker läkare och får höra att hen är svag och dålig: ”Du får allt rycka upp dig innan du får någon medicin. Prova med att ta på dig en färgglad tröja.”
Eller att en alkoholist får veta att han måste sluta dricka innan läkaren tänker undersöka den värkande ryggen.
Skulle aldrig hända, eller hur?
Så varför ska överviktiga skylla sig själva?
Det handlar trots allt om att långsiktigt försöka bemästra en rubbad kroppsfunktion där generna spelar stor roll, en kronisk sjukdom precis som astma, schizofreni och reumatism, som kan gå i skov men sällan spontanläka.
Resultatet av kränkningarna är att de som behöver drar sig i det längsta för att söka vård, för vem vill skämmas i ett sådant utsatt läge som ett läkarbesök? Samtidigt dör 9000 människor av högt BMI varje år, och drygt 14 000 dödsfall kopplas till kostvanor.
Det paradoxala är att det inte direkt är ovanligt att väga för mycket. Över hälften av Sveriges befolkning är mer eller mindre överviktiga och antalet ökar varje år. Värst drabbade är de stillasittande unga, i lågstadieåldern rör det sig om vart fjärde barn.
Enligt en rapport i The Lancet kommer en tredjedel av världens barn och unga vuxna vara överviktiga eller feta 2050. Detta är en global hälsokris påeldad av ultraprocessad mat, söta drycker och stillasittande och mycket annat. Forskare menar att problemet blivit så omfattade att det är dags att sluta skylla på individer och i stället fokusera på systemförändringar.
Numera finns det dessutom läkemedel som faktiskt hjälper. Men tro inte att Ozempic skrivs ut bara för att någon kan bli friskare genom att gå ned i vikt. Åh nej, för att slippa betala fullt pris för medicinen måste vederbörande få en allvarlig sjukdom, exempelvis diabetes. Återigen detta pekpinneaktiga straffande av överviktiga. Återigen drabbas de som har det sämst ställt. De som har inte råd med 1–4000 kronor i månaden får fortsätta kämpa med sin fetma tills de blir riktigt dåliga, kanske hamnar på sjukhus och opereras för betydligt dyrare pengar. En riktig usel hushållning med resurser och människor, med andra ord.
Fast nu kan det kanske bli ändring. En kvinna i Malmö nekades ekonomiskt bistånd för Ozempic av socialtjänsten. Hon överklagade till förvaltningsrätten, och vann, vilket kanske kan underlätta för andra.
Oavsett är det uppenbart att både vård och myndigheter behöver ändra attityd, och det rejält. Att behandla människor med respekt oavsett vad de råkar väga borde vara ett självklart första steg. Att bantningsmedel för överviktiga omfattas av högkostnadsskyddet likaså. För det handlar inte om lathet, eller frosseri, utan om människors fördomar kontra liv och hälsa. Och det sistnämnda borde i anständigheten trumfa allt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det finns få saker i dessa låtsasperfekta Instagramtider som är så skamligt som övervikt. Här handlar det inte bara om hånleenden och viskningar bakom ryggen utan att väljas bort socialt, diskrimineras och få sämre betalt på jobbet.
Som om extra kilon vore ett stigmata som raderar ut den verkliga personen. Som om en lyckad människa måste vara smal, vältränad och ha många följare.
Viktproblem är däremot kopplade till låg utbildning och inkomst, glesbygd och utanförskap. Dumma lantisar som sitter framför tv:n hela dagarna och inte har vett att äta rätt. Är man så trög får man finna sig i att bli hånad av fula typer som Katrin Zytomierska. (Ni vet, hon som tyckte det var så äckligt när en överviktig person tog en ozempicspruta på McDonalds.)
I bästa fall duger obesitas som underhållning i program som Biggest Loser eller liknande där snusförnuftiga experter ”får ordning” på personen i fråga. Som om de vore bantande clowner.
Skrämmande nog har denna von oben-attityd även letat sig in i vården, där varken läkare eller personal drar sig för att mobba överviktiga. I en rapport gjord av patientnämnden i Skåne beskrivs ett 60-tal anmälningar varav flera är minst sagt häpnadsväckande:
En gynekolog gav kostråd och kommenterade vilket klädval patienten ”borde” göra på grund av sin kroppsform.
En patient fick frågan om hon visste vad ett gym var och en annan hörde läkare fråga labbet om de visste ”vad tjockisen som var på besök tidigare hade för provresultat”.
Andra vittnar om att de fått begränsad vård och undersökningar på grund av sin vikt, att läkaren skyller olika åkommor på vikten, utan att göra en ordentlig undersökning. Någon hade nekats knäoperation eftersom hon vägde för mycket. Enligt Riksförbundet för Obesitas är sådana mottaganden inom vården vanligt förekommande i hela landet.
Lek med tanken att en djupt deprimerad söker läkare och får höra att hen är svag och dålig: ”Du får allt rycka upp dig innan du får någon medicin. Prova med att ta på dig en färgglad tröja.”
Eller att en alkoholist får veta att han måste sluta dricka innan läkaren tänker undersöka den värkande ryggen.
Skulle aldrig hända, eller hur?
Så varför ska överviktiga skylla sig själva?
Det handlar trots allt om att långsiktigt försöka bemästra en rubbad kroppsfunktion där generna spelar stor roll, en kronisk sjukdom precis som astma, schizofreni och reumatism, som kan gå i skov men sällan spontanläka.
Resultatet av kränkningarna är att de som behöver drar sig i det längsta för att söka vård, för vem vill skämmas i ett sådant utsatt läge som ett läkarbesök? Samtidigt dör 9000 människor av högt BMI varje år, och drygt 14 000 dödsfall kopplas till kostvanor.
Det paradoxala är att det inte direkt är ovanligt att väga för mycket. Över hälften av Sveriges befolkning är mer eller mindre överviktiga och antalet ökar varje år. Värst drabbade är de stillasittande unga, i lågstadieåldern rör det sig om vart fjärde barn.
Enligt en rapport i The Lancet kommer en tredjedel av världens barn och unga vuxna vara överviktiga eller feta 2050. Detta är en global hälsokris påeldad av ultraprocessad mat, söta drycker och stillasittande och mycket annat. Forskare menar att problemet blivit så omfattade att det är dags att sluta skylla på individer och i stället fokusera på systemförändringar.
Numera finns det dessutom läkemedel som faktiskt hjälper. Men tro inte att Ozempic skrivs ut bara för att någon kan bli friskare genom att gå ned i vikt. Åh nej, för att slippa betala fullt pris för medicinen måste vederbörande få en allvarlig sjukdom, exempelvis diabetes. Återigen detta pekpinneaktiga straffande av överviktiga. Återigen drabbas de som har det sämst ställt. De som har inte råd med 1–4000 kronor i månaden får fortsätta kämpa med sin fetma tills de blir riktigt dåliga, kanske hamnar på sjukhus och opereras för betydligt dyrare pengar. En riktig usel hushållning med resurser och människor, med andra ord.
Fast nu kan det kanske bli ändring. En kvinna i Malmö nekades ekonomiskt bistånd för Ozempic av socialtjänsten. Hon överklagade till förvaltningsrätten, och vann, vilket kanske kan underlätta för andra.
Oavsett är det uppenbart att både vård och myndigheter behöver ändra attityd, och det rejält. Att behandla människor med respekt oavsett vad de råkar väga borde vara ett självklart första steg. Att bantningsmedel för överviktiga omfattas av högkostnadsskyddet likaså. För det handlar inte om lathet, eller frosseri, utan om människors fördomar kontra liv och hälsa. Och det sistnämnda borde i anständigheten trumfa allt.
