Finns det en framtid för judar i Sverige?
I år firas 250 år av judiskt liv i Sverige – samtidigt står majoritetssamhället handfallna inför den växande antisemitismen.
Toppbild: TT
Mot mitten av 1770-talet tog sigillgravören Aaron Isaac, en särdeles enveten jude, båten från Tyskland och steg i land i Stockholm. Han tjatade hos hovet för att få lov att bo här utan att konvertera till kristendomen. Gustav III var på gott humör och tänkte att judarna kunde vara ”good for business”, så en prunkande vårdag år 1775 signerade han ett kungligt skyddsbrev och uppfyllde Aaron Isaacs önskan. Herr Isaac fick dessutom lov att ordna anhöriginvandring för att kunna bilda en egen församling. Hans släktingar och vänner arbetade idogt, och bidrog till att skapa välstånd och utveckla sitt nya hemland, både tekniskt och kulturellt. I år firar vi alla därför 250 år av judiskt liv i Sverige.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har varit ett intressant kvarts millenium, inte utan motstånd och med en hel del kamp för att få betraktas som både jude och svensk, men jämfört med många andra länder i diasporan har judarna haft det bra här. Att undslippa pogromer och Förintelsens fasor var tacksamt, och att i dag ha minoritetsstatus ger en viss stabilitet och trygghet.
Men jag undrar hur nästa 250 år kommer att se ut. Eller hundra. Vågar jag ens hoppas på femtio? Debatterna som ifrågasätter judiskt liv kommer allt tätare. Ska det verkligen vara nödvändigt med omskärelse? Måste man ha tillgång till kosher kött? Varför ska det finnas skolor med judisk profil? Kan inte judar bara vara som alla andra?
Den svenska vurmen för att en modell ska passa alla – en sko för alla fötter – blir allt ihärdigare.
Tittar jag närmare på det som debatteras ser jag att den judiska gruppen är fel adressat. Den judiska omskärelsen ifrågasätts, men egentligen vill man hindra mindre nogräknade lurendrejare som med lödkolv stympar muslimska pojkar. När religiösa friskolor kritiseras tvingas de välfungerande judiska skolorna att klämmas in i den alltför trånga definitionen ”konfessionell” och kämpa för sin existens. Detta trots att det egentliga syftet är att stoppa muslimska skolor där eleverna enligt SÄPO radikaliseras, personal har kopplingar till våldsbejakande islamism och skolledningen begår ekobrott.
Det är något av en svensk nationalsport att inte kalla saker vid deras rätta namn, att ständigt skjuta bredvid målet och tiga om var skon klämmer. Man bråkar om badhustider och flirtar med slöjförbud, skippade flerbarnstillägg och obligatorisk förskola från tre års ålder – allt för att lite snett från sidan få stopp på vad man tycker är föråldrade seder, och samtidigt slippa väcka en djupare debatt om religions- och yttrandefrihet.
Jag vet inte vad den här enorma konflikträdslan och viljan att alla ska hålla sams, beror på. Aaron Isaac hade kallade det för brist på ”chutspa”, ett ord för den där envetenheten och rättframheten – till och med fräckheten – som krävs för att få finnas till och bli accepterad för den man är, samtidigt som man respekterar, älskar och bidrar till platsen man bor på.
Att jag tror att judiskt liv i Sverige är på upphällningen, beror på de senaste årens trista utveckling. Efter andra världskriget och nazismens framfart besinnade folk sin antisemitism. Överlevande berättade i skolor om sina upplevelser, hågkomstresor till Auschwitz arrangerades, i juli 2022 fick Sverige till och med ett statligt museum med fokus på Förintelsen.
De allra flesta nynazister hade till slut insett att judehat var fjantigt och judiskt världsherravälde deras egen fantasi. Men den allt större invandringen från mellanöstern till väst, med individer som antingen fått med sig judehat med modersmjölken eller som propaganda från regimer i sina ursprungsländer, resulterade — i kombinationen med svensk underlåtenhet — i en riktigt giftig kaka. Vänstern och högerextremismen dras till varandra enligt hästskomodell, och ju mer antisemitismen trendar desto fler hänger på. Demokrati är en bräcklig konstruktion, den byggs som en myrstack, strå för strå, och står inte pall för alltför våldsamma krafter.
Under hela jubileumsåret 2025 firas svenskt judiskt liv med utställningar och evenemang över hela landet. I Stockholm besöker kungaparet synagogan, landshövdingen inbjuder barnen från judiska Hillelskolan att sjunga sånger på hebreiska och jiddisch i Tessinska palatset, och statsministern bjuder hem till Sagerska. Ulf Kristersson ska ha en stor eloge för att han är den ende som lyckas bjuda på mat och vin som alla kan äta och dricka, oavsett hur strikt man håller kosher.
Jag njuter medan tid är. Judar är så få, utan majoritetssamhällets stöd väntar pogromerna.
***
Mot mitten av 1770-talet tog sigillgravören Aaron Isaac, en särdeles enveten jude, båten från Tyskland och steg i land i Stockholm. Han tjatade hos hovet för att få lov att bo här utan att konvertera till kristendomen. Gustav III var på gott humör och tänkte att judarna kunde vara ”good for business”, så en prunkande vårdag år 1775 signerade han ett kungligt skyddsbrev och uppfyllde Aaron Isaacs önskan. Herr Isaac fick dessutom lov att ordna anhöriginvandring för att kunna bilda en egen församling. Hans släktingar och vänner arbetade idogt, och bidrog till att skapa välstånd och utveckla sitt nya hemland, både tekniskt och kulturellt. I år firar vi alla därför 250 år av judiskt liv i Sverige.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har varit ett intressant kvarts millenium, inte utan motstånd och med en hel del kamp för att få betraktas som både jude och svensk, men jämfört med många andra länder i diasporan har judarna haft det bra här. Att undslippa pogromer och Förintelsens fasor var tacksamt, och att i dag ha minoritetsstatus ger en viss stabilitet och trygghet.
Men jag undrar hur nästa 250 år kommer att se ut. Eller hundra. Vågar jag ens hoppas på femtio? Debatterna som ifrågasätter judiskt liv kommer allt tätare. Ska det verkligen vara nödvändigt med omskärelse? Måste man ha tillgång till kosher kött? Varför ska det finnas skolor med judisk profil? Kan inte judar bara vara som alla andra?
Den svenska vurmen för att en modell ska passa alla – en sko för alla fötter – blir allt ihärdigare.
Tittar jag närmare på det som debatteras ser jag att den judiska gruppen är fel adressat. Den judiska omskärelsen ifrågasätts, men egentligen vill man hindra mindre nogräknade lurendrejare som med lödkolv stympar muslimska pojkar. När religiösa friskolor kritiseras tvingas de välfungerande judiska skolorna att klämmas in i den alltför trånga definitionen ”konfessionell” och kämpa för sin existens. Detta trots att det egentliga syftet är att stoppa muslimska skolor där eleverna enligt SÄPO radikaliseras, personal har kopplingar till våldsbejakande islamism och skolledningen begår ekobrott.
Det är något av en svensk nationalsport att inte kalla saker vid deras rätta namn, att ständigt skjuta bredvid målet och tiga om var skon klämmer. Man bråkar om badhustider och flirtar med slöjförbud, skippade flerbarnstillägg och obligatorisk förskola från tre års ålder – allt för att lite snett från sidan få stopp på vad man tycker är föråldrade seder, och samtidigt slippa väcka en djupare debatt om religions- och yttrandefrihet.
Jag vet inte vad den här enorma konflikträdslan och viljan att alla ska hålla sams, beror på. Aaron Isaac hade kallade det för brist på ”chutspa”, ett ord för den där envetenheten och rättframheten – till och med fräckheten – som krävs för att få finnas till och bli accepterad för den man är, samtidigt som man respekterar, älskar och bidrar till platsen man bor på.
Att jag tror att judiskt liv i Sverige är på upphällningen, beror på de senaste årens trista utveckling. Efter andra världskriget och nazismens framfart besinnade folk sin antisemitism. Överlevande berättade i skolor om sina upplevelser, hågkomstresor till Auschwitz arrangerades, i juli 2022 fick Sverige till och med ett statligt museum med fokus på Förintelsen.
De allra flesta nynazister hade till slut insett att judehat var fjantigt och judiskt världsherravälde deras egen fantasi. Men den allt större invandringen från mellanöstern till väst, med individer som antingen fått med sig judehat med modersmjölken eller som propaganda från regimer i sina ursprungsländer, resulterade — i kombinationen med svensk underlåtenhet — i en riktigt giftig kaka. Vänstern och högerextremismen dras till varandra enligt hästskomodell, och ju mer antisemitismen trendar desto fler hänger på. Demokrati är en bräcklig konstruktion, den byggs som en myrstack, strå för strå, och står inte pall för alltför våldsamma krafter.
Under hela jubileumsåret 2025 firas svenskt judiskt liv med utställningar och evenemang över hela landet. I Stockholm besöker kungaparet synagogan, landshövdingen inbjuder barnen från judiska Hillelskolan att sjunga sånger på hebreiska och jiddisch i Tessinska palatset, och statsministern bjuder hem till Sagerska. Ulf Kristersson ska ha en stor eloge för att han är den ende som lyckas bjuda på mat och vin som alla kan äta och dricka, oavsett hur strikt man håller kosher.
Jag njuter medan tid är. Judar är så få, utan majoritetssamhällets stöd väntar pogromerna.
***
