Folkpartiet var på väg utför redan på 70-talet
Partiers framgångar och motgångar har många orsaker. Ett genomgående tema är uppenbarligen förmågan att fånga upp och förhålla sig till nya idé- och värderingsströmningar.
Bild: TT / Montage
Sex dagar efter valdagen i september infaller 50-årsminnet av det historiska riksdagsvalet 1976, som gav Socialdemokraterna chans att testa oppositionsrollen efter decennier av obrutet styre. Sedan dess har riket vant sig vid att det sker maktskiften då och då och mycket har skett i partipolitiken.
Socialdemokraterna fick 42,8 procent av rösterna 1976. Näst störst var Centerpartiet med 24,1 procent. Moderaterna var trea (15,6), Folkpartiet fyra (11,1) och med 4,8 procent i väljarstöd blev Vänsterpartiet Kommunisterna än en gång femma och jumbo.
Låt oss jämföra med förra veckans väljarbarometer från SVT/Verian. Den ser ut ungefär som andra färska mätningar med S i topp och L i botten. Inga förändringar sedan förra mätningen är statistiskt säkerställda, men L:s rekordsvaga 1,8 procent noterades ändå särskilt.
Hur har då landskapet förändrats på ett halvsekel?
Mittenpartierna har kollapsat. I valet 1976 fick C+FP en dryg tredjedel av rösterna tillsammans (35,2 procent). I år samlar de en fjortondel (7,3).
Tre nya partier har valts in i riksdagen. MP gjorde debut 1988, KD 1991 och SD 2010.
Socialdemokraternas dominans har avtagit men partiet har klarat sig bättre än förutspått. Det har skrivits spaltmeter, och även undertecknad har bidragit, om att läget efter stordriftens, massorganiseringens och de offentliga monopolens tid borde leda till problem för just S, men partiet har ofta agerat med smidighet och fortsatt att vara störst.
Sverigedemokraterna har gjort en unik framgångsresa. Från icke-existens 1976 till obetydlighet så sent som 2002 till 21,3 procent hos Verian i år. Utvecklingen har ingen annan parallell än tillväxten för S när förra seklet var ungt.
Partiers framgångar och motgångar har många orsaker, allt ifrån omvärldshändelser till val av företrädare –men ett genomgående tema är uppenbarligen förmågan att fånga upp och förhålla sig till nya idé- och värderingsströmningar.
FP var på väg utför redan 1976. Man hade varit den dominerande borgerliga kraften sedan andra världskriget, men redan 1968 tog C över. Sin liberala självbild till trots lyckades FP inte ta vara på människors växande skepsis mot monopolism och statlig maktfullkomlighet, medan C lyckades bättre med sina budskap om småskalighet och decentralisering. Fast inte heller C hade tillräckligt att erbjuda för dem som ville se mer av enskild frihet. I valet 1979 blev Gösta Bohmans moderater största borgerliga parti och så har det fortsatt.
C fick inte betalt för sitt kärnkraftsmotstånd utan tappade tvärtom i val efter val allt sedan man snöat in på frågan. Inte heller andra etablerade partier fick snurr på engagemang och budskap om miljöproblemen, vilket öppnade för MP.
På motsvarande sätt kunde Kristdemokraterna utan nämnvärd konkurrens ta vara på engagemanget för moral och familj, som beskrevs av Hans L Zetterberg som ”den vita vågen”. Efter 27 års väntan på Rakel blev man riksdagsparti 1991.
S och M värjde sig in i det sista mot att ta intryck av den breda opinion som oroade sig för invandringens omfattning och känslan av nationell kontrollförlust. SD har skördat frukterna. Nu har de traditionella maktpartierna lagt om kurs men frågan är om det ger tillräckligt med trovärdighet i väljargruppens ögon för att de ska kunna ta tillbaka vad som gått förlorat. S har tappat mer på denna front än vad som kunnat kompenseras av en lyckad uppvaktning av urban medelklass. M förblir större än 1976 men löper en påtaglig risk att förlora rollen som ledande kraft till höger om mitten.
Våg efter våg rullar in. Partistrategerna får aldrig ro. Ska islamismen bli en verklig kraft, som skakar om partierna till vänster? Kan någon samla och ge ny röst åt de unga? Kommer oron på världsscenen och oförutsägbarheten runt AI att främja en ny sorts trygghetssökande?
Om 50 år får någon berätta hur det gått.
***
