Försvara landet med kanon i hand
Kanske borde övningar i gravtjänst i stället, eller också, förläggas till några av Sveriges kanoniserade minnesplatser?
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Varför är inte ABBA med på den där listan, frågade mitt middagssällskap i London upprört häromkvällen. Jodå, nyheten om vår nya kanon nådde även dit. Och väckte precis som i Sverige en livlig diskussion om vilka ”verk” – kulturyttringar, företeelser och institutioner – som är utmärkande för just vårt land. ”Nu är vi alla lika goda nationalister”, som denna tidnings kulturredaktör Erik Jersenius träffande sammanfattade det.
Jag är förvisso förevigad på sidan 18 i Sveriges kanon som en av flera ”samtalspartner” till utredaren Lars Trägårdh, men det är framför allt i egenskap av försvarsforskare som jag gläder mig åt detta ögonblick.
Under lång tid har våra politiska och militära beslutsfattare famlat efter vettiga svar på frågan om vad de har att försvara om landet skulle råka i krig. Jag minns att rikshemvärnschefen Laura Swaan Wrede, på en Folk & Försvar-konferens häromåret, framhöll svenska dagisbarns skräpplockande i naturen. ”Demokrati” och andra abstrakta principer brukar annars höra till de stående fraserna.
Nästa gång frågan ställs kan de, liksom vi andra svenskar, vända sig till vår kanon. Där finns ett stort antal verk upptagna, som belyser olika försvarsvärda aspekter av det genuint svenska, såsom den djupa kärleken till frihet under lagbunden ordning – uttryckt redan i kung Magnus Erikssons landslag från 1350. Eller den hälsosamt tvivlande lutherska andligheten, skildrad till exempel i Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna (även om jag hade valt Såsom i en spegel). Eller den många gånger världsledande svenska ingenjörskonsten och industrin, vilka bland mycket annat har frambringat såväl stridsflyget Viggen som den svenska kakelugnen. Eller vår upplysta samförståndskultur och den länge så starka svenska medborgarandan, kodifierad i Saltsjöbadsavtalet och Folkskolans läsebok.
Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Kort sagt finns här gott om källsprång till en sådan ”andlig upprustning”, som Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen nyligen uppmanade till jämte den pågående militära, men som jag skulle hävda är ännu mer behövd i Sverige.
En som känner sig manad att använda kanon på dylikt sätt är Göteborgs-Postens kolumnist Susanna Birgersson. ”Jag packar inför bildningsresan”, skrev hon i ett finstämt inlägg i kanondebatten. Det kan betyda något mer än en metafor. I kanon ingår nämligen en rad ”minnesplatser” runtom i landet, där vi kan se och ta på Sveriges nationella särdrag. I Dalarna ligger till exempel Falu koppargruva och Brunnsviks folkhögskola, och i Uppsala finns Gustavianums lärosalar. Längre söderut Göta kanal, Norrköpings industrilandskap och Husaby Kyrka från 1000-talet.
Detta är en viktig påminnelse om att Sverige inte bara är ett knippe idéer, normer och uppfinningar, överförbart till vilket land som helst, utan ett bestämt jordstycke som har blivit väl tillvarataget av tidigare generationer.
Det specifikt svenska har blivit till av, och i, denna jord och den påkallar därför särskild omsorg av oss. Inget annat folk har lika starka skäl att värna den.
Mot den bakgrunden reagerade jag på ett inlägg från Försvarsmakten i sociala medier häromdagen om att svenska soldater, i samband med den stora Natoövningen Hedgehog 25 i Estland i maj, utbildades i så kallad gravtjänst. ”Med stöd av bataljonsprästen fick soldaterna träna på att dokumentera dödsfall, hantera kropp och tillhörigheter samt gräva och märka upp tillfälliga gravar.”
Sådana övningar är generellt sett nyttiga. Men tanken på att svenska soldater så konkret förbereds på att stupa eller begrava sina kamrater i andra länders jord är, åtminstone för mig, inte helt angenäm. Kanske borde övningar i gravtjänst i stället, eller också, förläggas till några av Sveriges kanoniserade minnesplatser?
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers förlag).
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Varför är inte ABBA med på den där listan, frågade mitt middagssällskap i London upprört häromkvällen. Jodå, nyheten om vår nya kanon nådde även dit. Och väckte precis som i Sverige en livlig diskussion om vilka ”verk” – kulturyttringar, företeelser och institutioner – som är utmärkande för just vårt land. ”Nu är vi alla lika goda nationalister”, som denna tidnings kulturredaktör Erik Jersenius träffande sammanfattade det.
Jag är förvisso förevigad på sidan 18 i Sveriges kanon som en av flera ”samtalspartner” till utredaren Lars Trägårdh, men det är framför allt i egenskap av försvarsforskare som jag gläder mig åt detta ögonblick.
Under lång tid har våra politiska och militära beslutsfattare famlat efter vettiga svar på frågan om vad de har att försvara om landet skulle råka i krig. Jag minns att rikshemvärnschefen Laura Swaan Wrede, på en Folk & Försvar-konferens häromåret, framhöll svenska dagisbarns skräpplockande i naturen. ”Demokrati” och andra abstrakta principer brukar annars höra till de stående fraserna.
Nästa gång frågan ställs kan de, liksom vi andra svenskar, vända sig till vår kanon. Där finns ett stort antal verk upptagna, som belyser olika försvarsvärda aspekter av det genuint svenska, såsom den djupa kärleken till frihet under lagbunden ordning – uttryckt redan i kung Magnus Erikssons landslag från 1350. Eller den hälsosamt tvivlande lutherska andligheten, skildrad till exempel i Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna (även om jag hade valt Såsom i en spegel). Eller den många gånger världsledande svenska ingenjörskonsten och industrin, vilka bland mycket annat har frambringat såväl stridsflyget Viggen som den svenska kakelugnen. Eller vår upplysta samförståndskultur och den länge så starka svenska medborgarandan, kodifierad i Saltsjöbadsavtalet och Folkskolans läsebok.
Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Kort sagt finns här gott om källsprång till en sådan ”andlig upprustning”, som Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen nyligen uppmanade till jämte den pågående militära, men som jag skulle hävda är ännu mer behövd i Sverige.
En som känner sig manad att använda kanon på dylikt sätt är Göteborgs-Postens kolumnist Susanna Birgersson. ”Jag packar inför bildningsresan”, skrev hon i ett finstämt inlägg i kanondebatten. Det kan betyda något mer än en metafor. I kanon ingår nämligen en rad ”minnesplatser” runtom i landet, där vi kan se och ta på Sveriges nationella särdrag. I Dalarna ligger till exempel Falu koppargruva och Brunnsviks folkhögskola, och i Uppsala finns Gustavianums lärosalar. Längre söderut Göta kanal, Norrköpings industrilandskap och Husaby Kyrka från 1000-talet.
Detta är en viktig påminnelse om att Sverige inte bara är ett knippe idéer, normer och uppfinningar, överförbart till vilket land som helst, utan ett bestämt jordstycke som har blivit väl tillvarataget av tidigare generationer.
Det specifikt svenska har blivit till av, och i, denna jord och den påkallar därför särskild omsorg av oss. Inget annat folk har lika starka skäl att värna den.
Mot den bakgrunden reagerade jag på ett inlägg från Försvarsmakten i sociala medier häromdagen om att svenska soldater, i samband med den stora Natoövningen Hedgehog 25 i Estland i maj, utbildades i så kallad gravtjänst. ”Med stöd av bataljonsprästen fick soldaterna träna på att dokumentera dödsfall, hantera kropp och tillhörigheter samt gräva och märka upp tillfälliga gravar.”
Sådana övningar är generellt sett nyttiga. Men tanken på att svenska soldater så konkret förbereds på att stupa eller begrava sina kamrater i andra länders jord är, åtminstone för mig, inte helt angenäm. Kanske borde övningar i gravtjänst i stället, eller också, förläggas till några av Sveriges kanoniserade minnesplatser?
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers förlag).
