Frågan ”varför” borde användas oftare

»Hur« och »när« och »vem« är frågor man ställer om man redan har gått med på premisserna. »Varför« är frågan man ställer om man är en enerverande skitunge, som inte köper något utan en övertygande förklaring.

Det finns mycket som talar för enerverande skitungar.

Olof Petersson, statsvetare med närmare 50 års erfarenhet, ansåg för en dryg vecka sedan i Dagens Nyheter att »den representativa demokratin har hamnat i sin värsta kris sedan regeringsformen kom till för ett halvsekel sedan«. Ett tecken på det är snacket om att blanda in väljarna mellan de ordinarie valen. Nu blev det inget extraval just för tillfället, men vem vet vad som kommer? Och extraval, menar Petersson, är ett misslyckande, eftersom riksdagens ledamöter borde klara av att sköta sig själva. Om de börjar kolla av med väljarna mellan valen underminerar de sin egen självständighet. Ytterst är det stora problemet systemets oförmåga att leverera »starka regeringar«.

OK. Håller man sig till »hur«, »när« och »vem« finns mycket att nicka åt i det där resonemanget, även om problemet i Sverige snarare är att riksdagsledamöter är megafoner för sina partier, inte sina väljares slavar. Är man verkligen intresserad av riksdagsledamöternas självständighet ska man nog börja i den änden. Men tillbaka till »varför«.

Varför är det en kris, om man inte lyckas tillsätta en regering med tillräckligt stor majoritet för att riksdagen bara ska bli ett transportkompani? Och varför är det ett misslyckande om riksdagen speglar spänningar, låsningar och konflikter som faktiskt finns i samhället som helhet?

Det är något skumt med det här.

Att regeringsföreträdare beskriver varje oönskat initiativ från riksdagen som »kaos« och »oansvarigt« är inte konstigt. Att de likställer en fungerande demokrati med en stark regering, snarare än med ett vitalt parlament, är precis vad man kan förvänta sig. Men vad är det som gör att så många statsvetare – Olof Petersson är långt ifrån ensam – tänker på samma sätt?

Varför?

Olof Petersson ledde för många år sedan Demokratiutredningen. Han gjorde det förtjänstfullt. Men demokrati betyder många saker och ibland kan den på ett märkligt sätt förvandlas till en metod att kastrera folkstyret.

Många statsvetare är inte särskilt imponerade av väljarna. De är mest ett problem att runda och en flock att leda. Det viktiga är att staten fungerar som en välsmord maskin. Riksdagen ska, i en sådan ordning, vara en stötdämpare som suger upp folkliga stämningar och effektivt lindar in dem i fetvadd och våta filtar, så att regeringen får arbeta i fred. 

Det finns poänger med det där, men om vi nu befinner oss i en situation där själva grundförutsättningarna för partipolitiken har förändrats, därför att väljarna har sagt något som de etablerade partierna inte gillar, är det inte rimligt att den konflikten får ett uttryck? Är det inte rimligt att det gör riksdagen besvärlig och regeringen frustrerad? Vore det inte värre om systemet bara lät regeringen tuta och köra, utan att behöva bry sig om vad väljarna sagt?

Kan det inte rent av vara så att snack om extraval och en svag regering, snarare är tecken på att den representativa demokratin inte helt förlorat kontakt med verkligheten? Och är inte det bra?

Många statsvetare tänker, känner och resonerar på samma sätt som ledande politiker. De är helt enkelt delar av samma härskande etablissemang. Och de ogillar att få sina cirklar rubbade.

Därför.