Fredrik Lindström: Skippa skitsnacket

Text: Fredrik Lindström

Det klagas mycket på skolan, att barnen inte lär sig tillräckligt. Jag tycks vara en av de få som oroar sig också för det motsatta – att de lär sig en massa skräp, och att se saker ur helt felaktiga perspektiv.

I minst tio år av sitt liv dessutom, det är lag på det. Går man inte dit kan polisen komma och hämta en.

Se där. Då kan ni alla avfärda mig som anarkist.

Skulle inte barnen gå i skolan? Vanvett! Men det har jag inte sagt. Bara att jag oroar mig. Jag kan tänka sådant som: Vilken sorts människor ska skolan forma barnen till? Vad får man behålla av den man var innan, vad måste man underkasta sig för att bli accepterad som en godkänd medborgare? Hur mycket sanning ligger det i att ett barn har 100 språk, och att vi tar ifrån det 99?

Missförstå mig inte! Det är inte så att jag tycker att det är fel att skolan ställer krav. Jag tror att människor växer av krav. Jag omfattar faktiskt till och med den extrema åsikten att det inte bara finns mänskliga rättigheter, utan även mänskliga skyldigheter.

Nu är det ju inte lätt för skolan att ställa krav, den är nämligen nästan helt ensam om det. De som vuxit upp med olika varianter av curlingföräldrar uppfattar lätt all form av underkastelse inför andra människor som ett intrång på den personliga friheten. Och hur ska man annars se det när föräldrar och andra vuxna, överordnade, grannar, arbetskamrater, medmänniskor och så vidare alltid undvikit att ställa några krav på en?

Därför sitter man i skolan med jackan och mobilen på och känner sig kränkt. Kanske skulle den hopplösa situationen underlättas om vi lade pappren på bordet, och stod för att samhället ställer krav på människorna. Att landet Sverige ställer krav på svenskarna. Alla ungar har intill leda fått höra att de är i skolan för sin egen skull, att det är ett privilegium att få gå i skolan, de ska vara tacksamma bla bla – och ingen bryr sig ett smack.

Varför är barnen inte mer tacksamma? Antagligen därför att man är inte dummare än att man känner på sig när något inte stämmer. Att alla ska proppas med samma kunskaper och läroplaner rimmar inte ett smack med allt tugg om hur unik varje människa är, det hänger inte ihop ett dugg med allt det individualistiska självförverkligande som man stressas med i den andra (kommersiella) ändan av samhällsmaskineriet.

Kanske skulle det vara uppfriskande att skippa skitsnacket; man går inte alls i skolan bara för sin egen skull, utan minst lika mycket för samhällets.

Visst handlar det en del om att ge alla samma möjligheter och redskap, men det kan man inte dela ut utan att det följer med gemensamma normer och värderingar. Det är bara halva sanningen. Det land som ger dig dagisplats, lekparker och cykelbanor och som håller dina föräldrar med infrastruktur, meniskoperationer och störningsjourer kräver något tillbaka av dig. Att du ska fostras till en människa som vill vara en del av den här kulturen och dess olika yttringar, som accepterar de grundvärden den bygger på – demokrati, yttrandefrihet, laglydnad, näringsfrihet, individens företräde framför kollektivet och en massa andra saker som faktiskt inte är universellt givna, utan just kulturella värderingar. Och det måste vi stå för. Om vi verkligen tycker att sådant är så självklart borde vi inte ha några som helst problem med det.

Jag tror att det skulle vara en uppfriskande ärlighet. Samhället ger och tar. De kräver något tillbaka av mig. Payback time! Jag är inte bara här för min egen skull, utan för att jag ingår i ett större sammanhang med andra människor.

Se där en insikt som skulle kunna ge många elever lite arbetsro.

Text: Fredrik Lindström