Ge svenska motståndsmän en kunglig medalj

En liten nyhet som denna kolumn är ensam om: Efter maktskiftet 2006 ville den moderate försvarsministern Mikael Odenberg och dennes statssekreterare H.G. Wessberg belöna tidigare medlemmar av Sveriges stay behind-organisation – den hemliga motståndsrörelse som existerade under det kalla kriget och som jag skildrar i en ny fackbok – med en offentlig utmärkelse. Men det hela föll på, har Odenberg givit mig tillstånd att för första gången berätta, att det vid tiden helt enkelt saknades ett svenskt ordensväsende för svenska medborgare: ”Det fanns inga medaljer.” Dessutom lämnade Odenberg sitt uppdrag som försvarsminister efter bara ett knappt år på posten, i protest mot alliansregeringens vanskötsel av försvarsfrågorna.

Försvarsdepartementets båda högsta chefer ansåg, att eftersom Sverige hade lagt det kalla krigets dagar bakom sig vore det till sist möjligt att ge ett erkännande till åtminstone några av de kanske hundratals ideellt arbetande personer som hade förberett en civil motståndsrörelse mot en sovjetisk och senare rysk ockupation. Mikael Odenberg och H.G. Wessberg visste då inte hur rätt ute de var. År 2005 föll hemligstämpeln för ett regeringsbeslut att fullt ut legalisera den svenska motståndsrörelsen, vilket jag kan vara den förste att ha sett sedan dess antagande 1955. Att redan kort tid därefter tilldela svenska stay behind-veteraner en utmärkelse, hade varit ett vackert uttryck för hela landets tacksamhet.

Den gången satte 1970-talets nivelleringsiver stopp. Men i dag, 2025, är det statliga ordensväsendet glädjande nog återinfört. Därmed föreligger en möjlighet att belöna forna medlemmar i motståndsrörelsen med exempelvis Kungliga Svärdsorden, vilken sedan 1748 ”förlänas militär personal som inom det militära området har gjort personliga insatser för Sverige eller för svenska intressen”, eller Illis quorum som sedan 1785 ges ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”. Oavsett vilken utmärkelse som skulle kunna komma i fråga i det här fallet, borde hovet och regeringen så fort som möjligt ta chansen; de motståndsmän som fortfarande lever förefaller vara få och är till åren komna.

Det är inte bara planläggningen av en svensk motståndsrörelse som är värd att uppmärksamma så här långt i efterhand, utan även de enskilda medlemmarnas villighet att ta kostnaderna, riskerna och – från sentida konspirationsteoretiker – kritiken för att engagera sig. Många uthärdade starka känslor av ensamhet och otillräcklighet för Sveriges skull. Att nu, om än sent, få ta emot en medalj ur kungens hand skulle återgälda uppoffringen. 

Minst lika viktigt för att värna motståndsmännens heder är, att regeringen helt lyfter sekretessen på de arkivdokument som berör den historiska stay behind-organisationen. Under min fyra år långa forskning har jag inte tillåtits läsa alla relevanta avsnitt i de två statliga utredningar som intervjuade i stort sett alla personer som var viktiga aktörer i svensk utrikes- och säkerhetspolitik under det kalla kriget. Åtskillig information som av sammanhanget att döma handlar om motståndsrörelsen, och som vid det här laget rimligen har fallit för den maximala sekretesstiden, var överstruken eller ersatt med en blank sida i de handlingar som lämnades ut till mig från Försvarsdepartementet. Sådan politisk ”bekvämlighetssekretess”, för att låna ett uttryck jag nyligen lärde mig av en garvad före detta sekretessgranskare i Regeringskansliet, riskerar bara att underminera den legala och legitima karaktären i stay behind-verksamheten i allmänhetens ögon.

Landets regering har inte äganderätt till den historia som angår alla svenskar och vars offentliggörande i dag inte kan äventyra svenska skyddsvärden. Ett folks försvarsvilja hålls, tvärtom, levande av kunskap om och stolthet över det egna, som ukrainarna demonstrerade till en hel världs beundran efter Rysslands invasion vårvintern 2022. Öppnade arkiv och kungliga medaljer kan således få nya generationer att ansluta till en motståndsrörelse om, eller när, Sveriges säkerhet kräver det.

Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan och Uppsala universitet, är författare till månadens bok i Fackklubben, Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen.

***

Läs även: Skjut först och pråla sedan

Läs även: Vi måste lära oss av den svenska motståndsrörelsen