Genom AI lever vi för evigt
I sociala medier, filmer och inspelningar lever vi vidare. Spiritistiska seanser ersätts med "digital nekromanti" när döda kallas tillbaka med programkod.
Bild: Netflix
Vi dör inte som vi en gång gjorde. Som om Erik Lindegrens bevingade ord att ”någonstans inom oss är vi alltid tillsammans” frigjort sig från metaforen och blivit verkliga. För i en tid där artificiell intelligens kan simulera både någons röst, sätt att tala och tänka är det lite som om döden inte längre är stum.
När uppfinnaren och visionären Ray Kurzweil i dokumentären Transcendent Man (2009) berättade att han ville återskapa sin döda far via brev, musik och dagböcker lät det onekligen som science fiction. Men beroende på vad man menar med att återskapa finns teknologin redan tillgänglig.
På senare tid har chattbotar som simulerar både kända och okända personer – levande som döda – blivit vanligare. Tjänster som Replika låter användare ladda upp texter, röstinspelningar och andra personliga data för att skapa en digital kopia av sig själv, någon de känner eller har förlorat. I Sydkorea har en man till och med skapat en VR-miljö där han kunde återse sin avlidna dotter. En upplevelse som för bara några år sedan hade låtit som science fiction hämtad från tv-serien Altered Carbon (2018-2020). Simuleringen fångade inte bara hennes utseende och röst, utan även hennes mimik och rörelsemönster.
I västerländsk tradition har döden ofta förknippats med tystnad. Gravstenar, minneslundar och foton hjälper oss att minnas och bevara ett eko av den avlidna. Men i vår digitala tid kan de döda behålla sin röst. Sociala medier fungerar som digitala minneslundar där algoritmer påminner om födelsedagar (och dödsdagar), samt återuppväcker gamla minnen. En avliden person kan plötsligt dyka upp i flödet.
Digitala spår som tweets, bilder, mejl och sökningar kan snabbt byggas ihop till en simulering. Vi blir skugga och eko snarare än kött och blod. Med digital nekromanti kan vi med programkod kalla tillbaka de döda. En fortsättning på äldre försök med telefonsamtal, medier och spiritistiska seanser. Redan före den digitala eran försökte vi nå bortom dödens gräns med teknik och tro.
Att återuppliva någon må vara ett slags kärlekshandling. Men ofrånkomligen utmanar den vår syn på döden som ett slut. Istället tonar vi ut gradvis, tills ingen bryr sig om vår digitala simulering. Frågan blir inte ”vad hade min mor sagt” utan ”vad säger du” – till simuleringen av henne.
Fenomenet stannar inte vid anhöriga. Föreställ dig att Vladimir Putin snart tar råd från en AI-simulering av Stalin tränad på tal, order, böcker och mötesanteckningar. Redo att dela med sig av gamla strategiska visdomar i en ny tid. Kanske nöjer Putin sig inte där utan bjuder in Alexander den store, Napoleon och Djingis Khan till ett virtuellt strategimöte i Kremls källare.
Nu när vi vet att Sveriges statsminister diskuterar strategi med AI borde vi kanske inte förfasas. Snarare borde vi kanske undra vilka han egentligen snackar med? Kanske borde rentav valet av samtalspartners ingå i den så kallade demokratiska processen, varför inte?
Det finns en ironi i att vi slutat skriva dagbok och i stället lämnar efter oss tusentals tweets och meddelanden, fyllda av lakoniska dumheter. Vår framtida digitala version blir sannolikt inte djup, väl snabb och fylld av ressentiment. Brus, inte röst.
Nietzsche varnade för ”den sista människan”. En människa som lever utan djup, med ett snävt perspektiv och utan strävan efter något större. Francis Fukuyama byggde vidare på liknande tankar och såg en risk i att en bekväm, men meningslös tillvaro till slut urholkar demokratin. Kanske är det just dit vi är på väg när vi börjar föredra simuleringar framför verkliga möten?
Toppbild. Tv-serien Altered Carbon (2018–2020) utspelar sig 360 år in framtiden då människors minnen och medvetanden sparas digitalt och kan installeras i nya kroppar efter den fysiska döden. Foto: Netflix
***
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
Vi dör inte som vi en gång gjorde. Som om Erik Lindegrens bevingade ord att ”någonstans inom oss är vi alltid tillsammans” frigjort sig från metaforen och blivit verkliga. För i en tid där artificiell intelligens kan simulera både någons röst, sätt att tala och tänka är det lite som om döden inte längre är stum.
När uppfinnaren och visionären Ray Kurzweil i dokumentären Transcendent Man (2009) berättade att han ville återskapa sin döda far via brev, musik och dagböcker lät det onekligen som science fiction. Men beroende på vad man menar med att återskapa finns teknologin redan tillgänglig.
På senare tid har chattbotar som simulerar både kända och okända personer – levande som döda – blivit vanligare. Tjänster som Replika låter användare ladda upp texter, röstinspelningar och andra personliga data för att skapa en digital kopia av sig själv, någon de känner eller har förlorat. I Sydkorea har en man till och med skapat en VR-miljö där han kunde återse sin avlidna dotter. En upplevelse som för bara några år sedan hade låtit som science fiction hämtad från tv-serien Altered Carbon (2018-2020). Simuleringen fångade inte bara hennes utseende och röst, utan även hennes mimik och rörelsemönster.
I västerländsk tradition har döden ofta förknippats med tystnad. Gravstenar, minneslundar och foton hjälper oss att minnas och bevara ett eko av den avlidna. Men i vår digitala tid kan de döda behålla sin röst. Sociala medier fungerar som digitala minneslundar där algoritmer påminner om födelsedagar (och dödsdagar), samt återuppväcker gamla minnen. En avliden person kan plötsligt dyka upp i flödet.
Digitala spår som tweets, bilder, mejl och sökningar kan snabbt byggas ihop till en simulering. Vi blir skugga och eko snarare än kött och blod. Med digital nekromanti kan vi med programkod kalla tillbaka de döda. En fortsättning på äldre försök med telefonsamtal, medier och spiritistiska seanser. Redan före den digitala eran försökte vi nå bortom dödens gräns med teknik och tro.
Att återuppliva någon må vara ett slags kärlekshandling. Men ofrånkomligen utmanar den vår syn på döden som ett slut. Istället tonar vi ut gradvis, tills ingen bryr sig om vår digitala simulering. Frågan blir inte ”vad hade min mor sagt” utan ”vad säger du” – till simuleringen av henne.
Fenomenet stannar inte vid anhöriga. Föreställ dig att Vladimir Putin snart tar råd från en AI-simulering av Stalin tränad på tal, order, böcker och mötesanteckningar. Redo att dela med sig av gamla strategiska visdomar i en ny tid. Kanske nöjer Putin sig inte där utan bjuder in Alexander den store, Napoleon och Djingis Khan till ett virtuellt strategimöte i Kremls källare.
Nu när vi vet att Sveriges statsminister diskuterar strategi med AI borde vi kanske inte förfasas. Snarare borde vi kanske undra vilka han egentligen snackar med? Kanske borde rentav valet av samtalspartners ingå i den så kallade demokratiska processen, varför inte?
Det finns en ironi i att vi slutat skriva dagbok och i stället lämnar efter oss tusentals tweets och meddelanden, fyllda av lakoniska dumheter. Vår framtida digitala version blir sannolikt inte djup, väl snabb och fylld av ressentiment. Brus, inte röst.
Nietzsche varnade för ”den sista människan”. En människa som lever utan djup, med ett snävt perspektiv och utan strävan efter något större. Francis Fukuyama byggde vidare på liknande tankar och såg en risk i att en bekväm, men meningslös tillvaro till slut urholkar demokratin. Kanske är det just dit vi är på väg när vi börjar föredra simuleringar framför verkliga möten?
Toppbild. Tv-serien Altered Carbon (2018–2020) utspelar sig 360 år in framtiden då människors minnen och medvetanden sparas digitalt och kan installeras i nya kroppar efter den fysiska döden. Foto: Netflix
***
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
