”Gilla olika” hur mycket ni vill – kusinäktenskap är fortfarande inavel

Kusinäktenskap hänger ihop med både klankultur och missbildningar. Det är inte svårt att förstå varför många andra länder förbjuder det.

Fadime Sahindal mördades av sin far för 20 år sedan, bland annat för att hon vägrade gifta sig med sin kusin i Turkiet.

Sedan dess har det diskuterats en hel del om kusingiften inom framför allt heders- och klankulturer. I såväl vårt land, där många vill förbjuda detta slags inavel, som i flera andra västländer. Över en miljard människor i världen lever i länder där kusinäktenskap är tillåtna och rentav uppmuntras till. I hälften av USA:s delstater är kusingiften förbjudna och i Kina, Nord- och Sydkorea, Taiwan, Vietnam och Filippinerna förbjöds det rätt nyligen.

Per Brinkemo skriver i Bulletin: ”Klaner expanderar genom strategiska äktenskap. Giftermål inom gruppen syftar till att hålla gruppen intakt, bibehålla titlar, positioner, makt och egendom. Delat blod borgar för lojalitet.” Och: ”Man kan se en direkt korrelation mellan densiteten av kusinäktenskap i ett land och graden av korruption.” Plus: ”Släktbaserade institutioner premierar grupplojalitet, konformitet och lydnad. Ställ det i kontrast till statliga, opersonliga institutioner med oväldiga tjänstemän. I sådana system premieras individualism, självständighet och kritiskt tänkande.”

Dessutom sägs risken för missbildningar och ärftliga sjukdomar vara mer än dubbelt så hög i familjer där föräldrarna är kusiner. Det kan gälla spädbarnsdöd, muskeldystrofi, neurologiska och hjärtrelaterade sjukdomar, cystisk fibros samt psykisk sjukdom. Lägg därtill sjunkande IQ-värden.

Och så har vi ju religionen, den väl värsta av dem alla: islam. (Som jag, ateistisk gymnasist, ändå gillade bäst 1976, då det i min religionskunskapsbok stod att islam inte missionerade! Fel, fel, fel.)

På islamska Hikmainstitutets sajt läser jag svaret från ”The Fatwa Department Research Committee” till någon som ifrågasätter kusingifte: ”Allah säger: ’Profet! Vi har förklarat dem till vilka du har gett deras brudgåvor som dina lagliga hustrur; de som du rättmätigt besitter [av fångar tagna i krig för trons sak] som Gud har tilldelat dig [kan läggas till dem]. Dina kusiner på din faders sida och din moders sida som utvandrade med dig [till Yathrib har du också rätt att ta till hustrur].’ [Sura Al-Ahzab 50]”.

Således: ”Allah har gjort giftermål med sin kusin lagligt. Det finns ingen dispyt om detta i islamisk lag. Envar som önskar tvista om detta sätter sin egen religion i allvarlig fara.”

Alltsammans påminner mig om när Dilsa Demirbag-Sten på en av våra feministfestivaler på Kafé 44, tidigt 00-tal, gråtfärdigt berättade om sin familjs planer på kusinbortgifte och om Susan Moller Okins essä ”Is multikulturalism bad for women?”. Hälften av de vithyllta, antirasistiska vänsterfeministerna i publiken blev förbannade. ”Vi gillar olika!”

Minns också Claude Lévi-Strauss idéer om incestförbud som en väg till mer kultur än rå och sluten natur, till civilisation och förbund mellan olika stamsamhällen. Å andra sidan tänker jag, i de fall incest sker i samtycke och om ingen befruktning äger rum, är det väl inte så farligt? Per Wästbergs Luftburen (1969) väckte uppståndelse när han skildrade halvsyskonen Jan och Gertruds sexuella förhållande. Jag tog den ur föräldrarnas bokhylla och smygläste rodnande.

Den enda inavel jag kan tycka är lite underhållande, förlåt, är kungahusens flerhundraåriga traditioner. Ta prinsessan Diana som var ättling till diverse engelska regenter, och vars bäckenbotten noga kontrollerades innan hon tilläts gifta sig. Aldrig har jag fått så många hat- och hotbrev som när jag skrev om Lady Di som avelsko i Expressen 1981. Av kristna ursvenskar vilka hotade med helvetet. Må se.

***

Text: