Glad midsommar – Sverige är fantastiskt
Det var så fint när både Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson förklarade hur mycket de skulle sakna killen vid grillen, skriver Fokus kolumnist Fredrik Virtanen.
Bild: Canva / TT / Montage
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Långt över hälften av människorna, enligt vissa undersökningar över 75 procent, anser att de kör bil bättre än genomsnittet. Ungefär lika många överskattar sin intelligens på samma matematiskt omöjliga men, håll med om det, underhållande och talande sätt.
Jag vet, statistik och forskning har aldrig varit så meningslös som nu. Alla plockar sina egna körsbär. Om du gillar körsbär. Om du gillar smultron, hallon, eller varför inte krusbär på din agendatårta, hittar du i stället dem i exakt samma rapport. Och så slår man varandra i huvudet med vitt skilda verklighetsbeskrivningar. Förr läste Fan Bibeln, nu läser hen hela internet. Vi lever i ett postmodernt helvete där identitet avgör vad som var sant och relevant. Känslor, känslor och åter känslor driver våra uppfattningar, och eftersom vi tror att vi både kör bil bättre och är smartare än andra blir det lätt dålig stämning. Alla andra är ju idioter.
Min gissning är att politiskt engagerade lider lite extra av Dunning-Kruger-effekten och bilkörningsbias, och att många omnipotenta opinionsbildare inom politik och media sannerligen gör det. Men deras enorma ångest över hur förjävligt Sverige är har nog främst mer triviala orsaker. De är ute efter makten, eller klicken. Eller vi, måste jag medge, jag är en del av det tyckande etablissemanget som överdriver, plockar de körsbär som bekräftar vad jag vill ha sagt, politiserar och sedan tar i så att jag spricker för att du ska blir så engagerad och arg att du bara måste köpa en prenumeration. Och du ska strykas medhårs, det är medieknegarens jobb!
Låt oss ta Sveriges två malligaste morgontidningar, pappersutgåvorna just i dag när jag skriver dessa rader, söndagen 15 juni: Dagens Nyheters ledarsida anser att Sverige, åtminstone feminismen, går under eftersom Paolo Roberto, dömd för sexköp, intervjuats på flera sidor i Svenska Dagbladet. Och på Svenskans ledarsida går Sverige, åtminstone demokratin, under på grund av ”global intifada”.
Inte urstarka exempel, det medges, men tydliga i all sin slumpmässighet — vänsterliberalerna fick lite duktig cancelleringspropaganda i sin tidning, högerliberalerna fick en skvätt eld på Israel-Palestina-brasan i sin blaska. Och tilltalet var grötmyndigt, allvarligt, undergångsmässigt närapå. Läsarna tog det i bästa fall på stort allvar medan skribenterna redan glömt saken och börjat beskriva nästa undergång i nästa krönika. Medial teater. Och politiken är lika deppig.
Därför var det så fint, och avslöjande, när Liberalernas partiledare Johan Pehrson avtackades i riksdagen förra veckan. Till synes uppriktigt, inte bara artigt, förklarade både Nooshi Dadgostar, v, och Jimmie Åkesson, sd, hur otroligt mycket de alltid tyckt om killen vid grillen och hur saknad han skulle bli.
Jag skulle älska fler sådana ögonblick av respektfull transparens och uppskattning av motståndaren. I stället fläckas politiken och spalterna av överdrifter, idiotförklaringar, fultolkningar, underhållningsvåld och mest av allt denna tävlan om att nedgöra Sverige för att vinna politiska poänger. Att vara krismedveten är ack så tjusigt. Att förklara hur kasst landet ligger fungerar tydligen, annars skulle varken spaltister eller politiker gapa på, gärna med pompösa förklaringar om att någon varit ”naiv”; om det inte var de styrande för fem år sedan som var naiva så var det de styrande för 15 år sedan, eller 25, eller 50. Det finns inga gränser för det självöverskattande politikdjurets förmåga att resa tillbaka i tiden för att förklara dagens fruktansvärda elände.
Nu är det strax ljuv midsommar, vår sanna nationaldag, och jag ska sticka ut hakan rejält, med risk för att få sparken – eller är detta kanske något verkligt irriterande och provocerande, en helt sansös ragebait som slår läsarrekord? Kanske får man inte säga detta i det här jävla landet:
Sverige är fantastiskt! Vårt välstånd, vår trygghet och vår livslängd bara ökar och ökar, decennium efter decennium efter decennium. Jag älskar Sverige!
Det medges att denna åsikt kan bero på att jag ser mig som en rätt kass bilförare, och inte skattar mig särskilt smart. Det kan även bero på att jag för sommaren flyttat till vischan och glömt bort internet. Det är, enligt forskningen, väl känt att hög konsumtion av media lätt leder till domedagskänslor. Men jag gillar Sverige, det gör jag.
Så glad midsommar, kära läsare. Efter en snaps till sillen på fredag känns allt bättre.
***
Läs även: Jo, Sverige finns
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Långt över hälften av människorna, enligt vissa undersökningar över 75 procent, anser att de kör bil bättre än genomsnittet. Ungefär lika många överskattar sin intelligens på samma matematiskt omöjliga men, håll med om det, underhållande och talande sätt.
Jag vet, statistik och forskning har aldrig varit så meningslös som nu. Alla plockar sina egna körsbär. Om du gillar körsbär. Om du gillar smultron, hallon, eller varför inte krusbär på din agendatårta, hittar du i stället dem i exakt samma rapport. Och så slår man varandra i huvudet med vitt skilda verklighetsbeskrivningar. Förr läste Fan Bibeln, nu läser hen hela internet. Vi lever i ett postmodernt helvete där identitet avgör vad som var sant och relevant. Känslor, känslor och åter känslor driver våra uppfattningar, och eftersom vi tror att vi både kör bil bättre och är smartare än andra blir det lätt dålig stämning. Alla andra är ju idioter.
Min gissning är att politiskt engagerade lider lite extra av Dunning-Kruger-effekten och bilkörningsbias, och att många omnipotenta opinionsbildare inom politik och media sannerligen gör det. Men deras enorma ångest över hur förjävligt Sverige är har nog främst mer triviala orsaker. De är ute efter makten, eller klicken. Eller vi, måste jag medge, jag är en del av det tyckande etablissemanget som överdriver, plockar de körsbär som bekräftar vad jag vill ha sagt, politiserar och sedan tar i så att jag spricker för att du ska blir så engagerad och arg att du bara måste köpa en prenumeration. Och du ska strykas medhårs, det är medieknegarens jobb!
Låt oss ta Sveriges två malligaste morgontidningar, pappersutgåvorna just i dag när jag skriver dessa rader, söndagen 15 juni: Dagens Nyheters ledarsida anser att Sverige, åtminstone feminismen, går under eftersom Paolo Roberto, dömd för sexköp, intervjuats på flera sidor i Svenska Dagbladet. Och på Svenskans ledarsida går Sverige, åtminstone demokratin, under på grund av ”global intifada”.
Inte urstarka exempel, det medges, men tydliga i all sin slumpmässighet — vänsterliberalerna fick lite duktig cancelleringspropaganda i sin tidning, högerliberalerna fick en skvätt eld på Israel-Palestina-brasan i sin blaska. Och tilltalet var grötmyndigt, allvarligt, undergångsmässigt närapå. Läsarna tog det i bästa fall på stort allvar medan skribenterna redan glömt saken och börjat beskriva nästa undergång i nästa krönika. Medial teater. Och politiken är lika deppig.
Därför var det så fint, och avslöjande, när Liberalernas partiledare Johan Pehrson avtackades i riksdagen förra veckan. Till synes uppriktigt, inte bara artigt, förklarade både Nooshi Dadgostar, v, och Jimmie Åkesson, sd, hur otroligt mycket de alltid tyckt om killen vid grillen och hur saknad han skulle bli.
Jag skulle älska fler sådana ögonblick av respektfull transparens och uppskattning av motståndaren. I stället fläckas politiken och spalterna av överdrifter, idiotförklaringar, fultolkningar, underhållningsvåld och mest av allt denna tävlan om att nedgöra Sverige för att vinna politiska poänger. Att vara krismedveten är ack så tjusigt. Att förklara hur kasst landet ligger fungerar tydligen, annars skulle varken spaltister eller politiker gapa på, gärna med pompösa förklaringar om att någon varit ”naiv”; om det inte var de styrande för fem år sedan som var naiva så var det de styrande för 15 år sedan, eller 25, eller 50. Det finns inga gränser för det självöverskattande politikdjurets förmåga att resa tillbaka i tiden för att förklara dagens fruktansvärda elände.
Nu är det strax ljuv midsommar, vår sanna nationaldag, och jag ska sticka ut hakan rejält, med risk för att få sparken – eller är detta kanske något verkligt irriterande och provocerande, en helt sansös ragebait som slår läsarrekord? Kanske får man inte säga detta i det här jävla landet:
Sverige är fantastiskt! Vårt välstånd, vår trygghet och vår livslängd bara ökar och ökar, decennium efter decennium efter decennium. Jag älskar Sverige!
Det medges att denna åsikt kan bero på att jag ser mig som en rätt kass bilförare, och inte skattar mig särskilt smart. Det kan även bero på att jag för sommaren flyttat till vischan och glömt bort internet. Det är, enligt forskningen, väl känt att hög konsumtion av media lätt leder till domedagskänslor. Men jag gillar Sverige, det gör jag.
Så glad midsommar, kära läsare. Efter en snaps till sillen på fredag känns allt bättre.
***
Läs även: Jo, Sverige finns
