Gör om, gör rätt

Det var den största ledningen i opinionen som borgerligheten haft sedan 1991. Och nu är den borta. För ett år sedan ledde borgerligheten med i genomsnitt 12 procent i de tre största opinionsmätningarna – i dag leder vänsterblocket med knappa procentenheten.

Det har skrivits förvånansvärt lite om detta i media. Nästan alla kommentatorer och opinionsexperter hade räknat med att borgerlighetens enorma ledning skulle bestå åtminstone fram till augusti. Succé­storyn om Fredrik Reinfeldt, den mjuke förnyaren, var redan skriven. Alliansen hade redan börjat låta som en ansvarstagande regering – socialdemokraterna som opposition.

Men bortom utspel och skandaler var en annan, djupare process i rörelse. Det kan tyckas orättvist, men nu besannas båda de eviga sanningarna om varje valrörelse. Oppositionen tappar alltid när valdagen närmar sig. Och konjunkturen avgör.

Drar man kurvan över sysselsättningen och konsumenternas förtroende för den svenska ekonomin bredvid den över blockens utveckling ser man med all önskvärd tydlighet hur ekonomin med ett års fördröjning driver opinionsläget. 2003–2004 upplevde Sverige en svacka trots god konjunktur, tillväxten gav inga jobb, sjukskrivningarna exploderade. Med ett års fördröjning kom vänsterblockets nedgång.

Men under trycket från en rekordstark världskonjunktur bottnade nedgången 2005. Sysselsättning och förtroende vände försiktigt upp igen. Med samma fördröjning kom den nya omsvängningen.

Den reinfeldtska borgerlighetens problem är att deras kampanj byggts på två ben som nu båda vacklar. Det ena är att missnöjet med Perssons ledarstil är så starkt att folket törstar efter ett mindre ont – och att en mjukare variant av moderaterna räcker. Missnöjet finns kvar, men det räcker inte. Det andra benet är dock det viktigaste: att för få jobbar och för många går på bidrag. Detta är också fortfarande ett faktum – men blir oerhört svårt att driva när jobben nu ökar och bidragen minskar. Den trenden kommer nu garanterat att gälla åtminstone under de få månaderna fram till valdagen. Någonstans kan man tycka att moderaternas många kvalificerade nationalekonomer kunde räknat ut att detta skulle hända.

Den politiska klassen i Sverige tycks inte riktigt tagit in hur fundamentalt valrörelsen förändrats.

Borgerligheten måste nästan börja från noll. Kritiken mot socialdemokraterna måste breddas till områden som står sig även under sysselsättningsuppgången. Skolan och äldreomsorgen, som ligger högt på svenskarnas prioritetslistor enligt mätningarna, ligger nära till hands. Samtidigt måste alliansen bevisa att den inte bara är ett mindre ont, utan att den har ett eget, positivt program. Alliansens optimistkonsult Maud Olofsson får jobba på högvarv. Ännu är slaget inte förlorat. 1976, borgerlighetens historiska segerval, ledde socialdemokraterna några veckor före valdagen.

Socialdemokraterna då? Lockelsen blir överväldigande att köra vidare i gamla hjulspår – och befästa den egna väljarbasen eftersom den ser ut att räcka för seger. Valmanifestet i augusti ser ut att bli en kanonad av löften och miljarder till alla och envar. Men det vore ett misstag.
Persson har fortfarande en image av att vara blasé och pensioneringsfärdig. Även statsministern måste visa att han har en verklig agenda för de kommande fyra åren. Ska denna agenda andas någon som helst förnyelse måste socialdemokraterna röra sig in mot centrum igen och befästa det mittfält som Reinfeldt tills helt nyligen såg ut att ha erövrat. Då krävs åtgärder mot bidrags­beroendet. Ska s-väljarna på sofflocket mobiliseras måste en trovärdig agenda finnas för att förstärka välfärden.

Den stora omsvängningen är kanske en välsignelse. I stället för att köra vidare i förutbestämda banor måste båda blocken skärpa sinnena och förnya sig ett varv till.

Om de vill vinna, det vill säga.

Text: