Gruvbrytning är sällan bekymmersfri
Det är en gruvlig balansgång att få till en lyckad skövling. Det som gör frågan till ett politiskt problem är dels att världsmarknaden domineras av Kina, dels att utvinningen inte är alldeles enkel.
Toppbild: TT
Lyckad skövling, sa jag och tog en tugga av ostfrallan. En glimt av gillande tändes i kommunalrådets ögon. Uttrycket var nytt för honom. Nu lyssnade han uppmärksamt när jag beskrev norra Kalmar län som ett exempel på detta fenomen. Sedan många hundra år är landskapet brukat och förvandlat så till den grad att ingen annan beteckning än skövling duger, men slutresultatet är lika fullt acceptabelt, rentav gott. Natur och kultur i nöjaktigt skön förening.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Av patriotiska skäl hade jag börjat intressera mig för frågan om brytning av sällsynta jordartsmetaller, ett antal kryptiska grundämnen på näst nedersta redan i periodiska systemet. Gadolinium, neodym, dysprosium och så vidare. Om dessa ämnen kunde komma till användning som annat än sömnpiller för kemistudenter var länge osäkert, men i dag är de högintressanta, inte minst för framställning av magneter och annat i elbilar och vindkraftverk. Behovet är även stort inom vapenindustrin.
Det som gör frågan till ett politiskt problem är dels att världsmarknaden domineras av Kina, dels att utvinningen inte är alldeles enkel. Gruvbrytning är sällan bekymmersfri och i det här fallet har vi dessutom att göra med anrikningsmetoder som inte vinner fina priser i hållbarhetsbranschen. Brutala dagbrott och föroreningar från Helvetet. Hur kineserna bär sig åt vill vi inte veta. Inre Mongoliet, vem bryr sig?
I Europa finns noll gruvor men ett halvdussin förekomster, rikhaltiga nog och lovande, varav tre i Sverige. I slagghögarna vid Kiruna finns gott om sällsynta jordartsmetaller, likaså i berget norr om Gränna, inte långt från Vättern, men den malmkropp som intresserar just mig ligger i närheten av gården Olserum i skogarna mellan Lofta och Överum i Västerviks kommun. Jag är född och uppvuxen där.
Frågan är verkligen besvärlig. Helst vill jag bara smita från ämnet.
Exempelvis kunde jag skriva något sedelärande om alla mina bostäder. Eller våra ska jag väl säga, för galenskapen kan med lätthet härledas min fru, en oss emellan rätt konstig poet utan hämningar, men det vore en alltför billig lösning. Två av de senaste bostäderna skaffade vi trots allt för att jag vill hålla humöret uppe hos mamma (99). Hon bor ännu i Västervik. Därför köpte vi en gisten timmerkåk i Lofta och en lägenhet i Överum. Hur svårt kan det vara?
Nej, jag kom inte undan jordartsmetallerna. Olserums gård från mitten av 1600-talet är en av de kulturhistoriskt värdefullaste egendomarna i trakten. Jag började göra mig förställningar om hur huset monterades ned och flyttades, ungefär som klipptemplen i Abu Simbel när man byggde Assuandammen i Nilen. Till sist var jag tvungen att sätta mig in i ärendet.
Inmutningen ägs av ett bolag som är noterat på Londonbörsen. Jag har träffat både vd:n och styrelsens ordförande. Trevliga och tillmötesgående killar som givetvis – allt annat vore tjänstefel – framställde gruvan som ett beskedligt ingrepp. Om de får brytningstillstånd, vill säga. Provborrningar är en sak, gruvindustri en annan. I berggrunden finns även uran, men inte ens det bedömdes vara ett problem, och att riva eller flytta hus var det inte tal om. Marken där den bästa malmen finns ägs av ett större skogsindustribolag. I London stiger aktiekursen. Hur ska detta sluta?
En fristående geolog berättade för mig att om EU vill säkra egen produktion av dessa så kallade kritiska metaller är det i Olserum den första gruvan öppnas. Malmen är lätt att komma åt, infrastrukturen perfekt, inga renskötare. Något kommunalt veto tar man knappast hänsyn till, än mindre vad mina kompisar i Tjust fågelklubb tycker.
Själv är jag trots allt försiktigt positiv, särskilt efter sittningen hos kommunalrådet. Han var förstås avvaktande i sakfrågan, för ju närmare väljarna man kommer, desto svårare är det att bedriva politik som de ogillar. I stället var det något i hans attityd som tilltalade mig, något som fick mig att minnas uttrycket lyckad skövling. Västervik är ingen geriatrisk öppenvårdsavdelning med sjöutsikt. Inte enbart i alla fall. Industrier och areella näringar har tjänat bygden väl.
Enklast vore att säga tvärnej. Inga miljöskadliga gruvor här, punkt. Många kommuner gör just så, som ville man odla sin offerstatus i en fientlig omvärld. Låsningsfria bromsar finns i alla nya bilar, men bara hos bättre politiker. Och visst, kommunal självsäkerhet är ingen exakt vetenskap, låt vara att skylten vid infarten till en skånsk industristad på dekis en gång markerade själva nollpunkten:
”Välkommen till Landskrona! Här går båten till Köpenhamn!”
***
