Håller ideologierna på att dö ut?
Ett samtal i London pekar mot en framtid där missnöje – snarare än idéer – styr hur människor röstar. Vad innebär det för Sverige?
Bild: Alastair Grant/TT
På ett garden party i London i helgen bröt jag mot den gamla regeln att aldrig prata politik på sociala sammankomster. Det blev mycket lyckat. Min bordsgranne hade varit parlamentsledamot för tories i ett dunkelt förflutet, men blivit defenestrerad i sviterna av någon skandal. Hans son i övre tonåren – som dittills under kvällen hade visat totalt ointresse för omvärlden – tog plötsligt ut sina airpods och gav sig in i samtalet. Han var anhängare till den gamle brexitören Nigel Farages uppstickarparti Reform UK och pappan verkade på väg att gå i sonens fotspår; han erkände att han nog skulle rösta på Reform om det vore val idag.
Fler gäster anslöt sig. Alla stödde inte Reform men de förenades av att ett förakt för de etablerade partierna Labour och Tory. Där har vi förstås förklaringen till att Reform nu är klart störst av de tre i opinionsmätningarna och nästan dubbelt så stort som de konservativa.
Brittisk politik skiljer sig från svensk på alla möjliga sätt. Inte minst är deras valsystem annorlunda med enmansvalkretsar som har gjort att två partier har kunnat dominera parlamentet i hundra år. Fast frågan är om ett skifte är på väg och att det var de första vibrationerna jag uppfattade där på festen. Det tragiska och faktiskt lite skrämmande med utvecklingen är att den präglas av uppgivenhet.
För Reform – i likhet med MAGA–rörelsen i USA – är knappast grundad i en idé, utan snarare ett parti som får väljarstöd därför att missnöjet med alternativen är så monumentalt. Om man vill vara dystopisk kan man rentav börja sia om ideologiernas död.
Och om det är så att den idégrundade politiken håller på att spela ut sin roll, vad innebär det i så fall för oss i Sverige? Kan det rent av vara dags för Centern att återta rollen som en bärande kraft i svensk politik? Inte mycket talar för det idag, men där har vi trots allt ett parti som aldrig har låtit sig begränsas av någon ideologi utan endast hållit sig med principer som har bytts ut i takt med att de blivit otidsenliga.
Bara en tanke sprungen ur ett etikettsbrott på ett kalas.
***
Läs även: Tårarna flödar i brittisk politik
Läs även: Från kohandlare till tjurskallar
På ett garden party i London i helgen bröt jag mot den gamla regeln att aldrig prata politik på sociala sammankomster. Det blev mycket lyckat. Min bordsgranne hade varit parlamentsledamot för tories i ett dunkelt förflutet, men blivit defenestrerad i sviterna av någon skandal. Hans son i övre tonåren – som dittills under kvällen hade visat totalt ointresse för omvärlden – tog plötsligt ut sina airpods och gav sig in i samtalet. Han var anhängare till den gamle brexitören Nigel Farages uppstickarparti Reform UK och pappan verkade på väg att gå i sonens fotspår; han erkände att han nog skulle rösta på Reform om det vore val idag.
Fler gäster anslöt sig. Alla stödde inte Reform men de förenades av att ett förakt för de etablerade partierna Labour och Tory. Där har vi förstås förklaringen till att Reform nu är klart störst av de tre i opinionsmätningarna och nästan dubbelt så stort som de konservativa.
Brittisk politik skiljer sig från svensk på alla möjliga sätt. Inte minst är deras valsystem annorlunda med enmansvalkretsar som har gjort att två partier har kunnat dominera parlamentet i hundra år. Fast frågan är om ett skifte är på väg och att det var de första vibrationerna jag uppfattade där på festen. Det tragiska och faktiskt lite skrämmande med utvecklingen är att den präglas av uppgivenhet.
För Reform – i likhet med MAGA–rörelsen i USA – är knappast grundad i en idé, utan snarare ett parti som får väljarstöd därför att missnöjet med alternativen är så monumentalt. Om man vill vara dystopisk kan man rentav börja sia om ideologiernas död.
Och om det är så att den idégrundade politiken håller på att spela ut sin roll, vad innebär det i så fall för oss i Sverige? Kan det rent av vara dags för Centern att återta rollen som en bärande kraft i svensk politik? Inte mycket talar för det idag, men där har vi trots allt ett parti som aldrig har låtit sig begränsas av någon ideologi utan endast hållit sig med principer som har bytts ut i takt med att de blivit otidsenliga.
Bara en tanke sprungen ur ett etikettsbrott på ett kalas.
***
Läs även: Tårarna flödar i brittisk politik
Läs även: Från kohandlare till tjurskallar
