Kall fred

Världen har under de senaste åren glidit in i en allt kallare fred. Kofi Annan har uttryckt det som att vi »går i sömnen« mot en ny kapprustning.

Vi drog en lättnadens suck när det kalla kriget tog slut och kommunismen och det sovjetiska imperiet bröt samman. Östeuropa blev fritt och mängder av konflikter kunde lösas. I FN:s säkerhetsråd försvann det automatiska vetot, och med beslutet 1990 att ingripa mot Iraks ockupation av Kuwait kom FN:s system för kollektiv säkerhet att fungera som det var tänkt. President Bush (den äldre) talade om en »ny internationell världsordning«.

Men, som den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov nyligen skrev, var 90-talet dessvärre också de missade möjligheternas tid. Det slöts aldrig någon fred. USA blev världens enda militära supermakt och det har i ökande grad satt sin prägel på den amerikanska utrikespolitiken. USA har under de senaste åren ofta uppträtt som »ensamvarg« snarare än som »ledarvargen« från det kalla kriget. Den enorma militära styrkan har setts som en möjlighet att upprätthålla en »Pax Americana«.

I USA:s nationella försvarsstrategi för 2005 står det: »Det kalla krigets slut och vår kapacitet att påverka skeendet i världen öppnar möjligheterna för en ny fredlig världsordning. Vår styrka som nation kommer att utmanas av dem som använder de svagas strategi och utnyttjar internationella fora, rättsliga förfaranden och terrorism.

Ordvalet vittnar om en vilja att upprätthålla fred med militär makt, snarare än med diplomati och samarbete. Det är svårt att undgå intrycket att det ännu – nästan tjugo år efter det kalla krigets slut – är militära kalkyler som dominerar det långsiktiga tänkandet.

Terrorismen utnämns visserligen formellt till huvudfiende, men den nya kärnvapengeneration som USA planerar kan inte gärna vara tänkt att användas mot terrorister. Det vore, som det heter, att skjuta mygg med kanoner.

I praktiken garderar man sig mot Kina och Ryssland. Avtalet mellan USA och Indien om nukleärt samarbete tyder på en vilja att skapa flera motvikter till framtidens Kina än Australien, Japan, Taiwan och Sydkorea. Mot framtidens Ryssland söker man utvidga Nato till att omfatta även Ukraina och Georgien. Senatorn Richard Lugar vill till och med hålla dörren öppen för Azerbajdzjan och Kazakstan.

Det finns en risk att denna av militärt tänkande dominerade politik, om den fortsätter, leder till konflikter som kunnat undvikas med en politik syftande till samarbete. Putins utbrott i München nyligen må ha varit föranlett av planerna att placera bitar av den amerikanska missilskölden ända in på ryssarnas knutar, men det har säkert brunnit länge av irritation i den ryska stubinen. Kanske var Kinas nedskjutning av en egen satellit också en demonstration mot amerikanska militära rymdambitioner.
Den internationella kommission om massförstörelsevapen som jag ledde hävdade i sin rapport att det efter det kalla krigets slut inte finns skäl till dessa enorma vapenarsenaler. Den vädjade till USA och Ryssland att gå i spetsen för nedrustning.

Ett möjligt tecken på att klimatet i USA håller på att svänga är att förre amerikanske utrikesministern Henry Kissinger och tre andra tidigare kämpar från det kalla krigets dagar nu skrivit en stor artikel med titeln »Nukleärt vansinne«. Kanske är det också ett tecken att själva den brittiska vitbok som förklarar varför ett förnyat brittiskt kärnvapenprogram behövs, cirkulerat med ett följebrev där det sägs att:

»Vi står fast vid vårt otvetydiga åtagande att uppnå en fullständig eliminering av kärnvapen och kommer att fortsätta trycka på för multilaterala förhandlingar för ömsesidiga, balanserade och kontrollerbara minskningar av kärnvapnen.«
Världen väntar med iver på de utlovade påtryckningarna.

Text: