Har vi inte ett ansvar för våra små, svansviftande vänner? 

Fredag

Är inte Emma Stone – alltid en fröjd att se i sina olika roller – en aning förhastad i sin slutsats att ”vår planet kommer att blomstra när parasiten människan har utrotat sig själv”? 

I vems ögon, undrar jag? Med all säkerhet inte i de bedårande ögon som våra älskade hundar kastar på oss, i hopp om en godbit eller en vänlig klapp.

Det är en tumregel i kulturvärlden att den som vill utplåna mänskligheten för miljöns skull är god och upplyst. Den som riskerar att göra det med kärnvapen – Kubricks Dr Strangelove spelas på nytt i Storbritannien med Steve Coogan i huvudrollen – är däremot en ansvarslös galning. Utrotandet av mänskligheten kan alltså både vara den mest ondskefulla och den mest idealistiska ambition en människa kan bära. Det har alltid slagit mig som ett exempel på den intrikata komplexitet som skulle gå om intet om mänskligheten och dess kultur utrotades. Men vid sidan av det måste vi, som sagt, tänka på hundarna. 

Katterna skulle tvivelsutan klara sig utmärkt utan människor. Kor, getter, grisar, höns och andra husdjur skulle frodas eller decimeras efter sin evolutionära förmåga och beroende på om svampar, kackerlackor, virus eller dinosaurier tog över efter oss. Detsamma gäller förstås i någon mening hundarna, men de har trots allt en särställning.

Vi har ägnat 10 000 år eller mer åt att göra hundarna till familjemedlemmar, ofta de socialt bäst fungerande familjemedlemmarna vi har. Men just därför är de också kulturvarelser, radikalt illa utrustade för ett liv i blomstrande natur. De litar till oss och vi har givit dem alla skäl att göra det.

Har vi inte ett ansvar för våra små, svansviftande vänner?

Emma Stones misantropi är en sak, men det latenta hundhat, miskyni, som är en oundviklig följd av hatet mot mänskligheten, borde vara svårsmält även bland Hollywoods kändisar. Låt oss hoppas att Stone själv inser det, innan hon cancelleras av den amerikanska filmakademien och det allsmäktiga filmskådespelarfacket.

Lördag

Jag håller med Dagens Nyheters Amanda Sokolnicki, när hon i dag kritiserar Moderaterna för att de ”bestämt sig för att göra journalister till motståndare”. Att många journalister – till exempel i det här fallet Aftonbladets insinuanta krabbsaltare och Sokolnicki själv – är motståndare till Moderaterna, har inget med saken att göra. Politik i demokratiska länder handlar till stor del om att hålla god min i elakt spel, eftersom hela syftet är att ställa sig in hos så många som möjligt. 

Däremot tvivlar jag på om Moderaterna dessutom stillatigande måste uthärda att egna partiföreträdare anonymt lierar sig med de journalistiska motståndarna, som Sokolnicki verkar mena. Det måste trots allt finnas något slags gräns åt andra hållet, där folk tappar respekten för ett parti eftersom det saknar självbevarelsedrift.

Mitt förslag, för att få en bättre bild av var den gränsen går, är att Moderaterna utser ett par misstänkta ledamöter och statuerar exempel. Om de är skyldiga till förräderi eller inte spelar mindre roll, det viktiga är signalen. Att spetsa deras avhuggna huvuden på pålar utanför riksdagskansliet kanske vore alltför gammaldags och skulle antagligen innebära långa tröttsamma processer med både Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen. Kanske kunde de sättas nakna i järnburar som sänktes ned i Strömmen varje heltimme under ett par, tre dygn?

Det är viktigt, som Sokolnicki påpekar, att finna en nivå där Moderaterna inte lämnar det hon beskriver som den ”etablerade, klassiska – anständiga –högern”. Men det är också viktigt att inte vara rädd för att finna nya former för att upprätthålla gamla ideal. 

Söndag

Jag har inte bestämt mig för vad en lämplig bröllopspresent kan vara när Kanadas förre premiärminister Justin Trudeau och den amerikanska sångerskan Katy Perry gifter sig. Kanske har jag ännu några månader på mig. En uppsättning pyrexformar brukar alltid vara uppskattad, men kanske är det i det här fallet värt att sträcka sig till en Savoyvas av paret Aalto för Iittala.

Det svåra med kändisäktenskap av det här slaget är att man aldrig vet hur länge de håller. När Katy Perry gifte sig med ”mediepersonligheten” Russell Brand 2010 kunde jag fördröja beslutet om bröllopsgåva, eftersom den hinduiska ceremonin skedde med kort varsel i Indien och jag hann inte få fram en passande kurta. Jag drog ut på presentfrågan lite extra, eftersom Russell Brand alltid framstått som en aning opålitlig, och mycket riktigt: bara ett år efter att löftena avgivits krävde Brand att få dem upphävda.

Det var gentilt av Brand att inte kräva hälften av de 44 miljoner dollar som Perry hade tjänat under äktenskapet, men vem vet om de hade kunnat behålla den civiliserade tonen om jag obetänksamt hade kastat in en uppsättning pyrexformar för dem att slåss om.

Man vill ogärna bidra till osämja, särskilt inom äktenskap som om de upplöses, gör det offentligt. Å andra sidan såg vi häromveckan en annan världsberömd sångerska, Carla Bruni, lojalt stå med sin franskspråkige politikerman, Nicolas Sarkozy, då han skickades i fängelse. Är det snarare något sådant vi kan vänta oss av paret Trudeau-Perry?

Jag kanske bör ge dem en bågfil?

Måndag

Är det medvetet eller ett misstag att Lappland, som utgör nästan hälften av Norrlands yta, inte räknas i Svenska Dagbladets artikel i dag om kampen för norrländskt självstyre, Norrlandsuppropet? Uppropets hemsidor ger ingen ledning, bara en proklamation av upphovsmannen Robert Thunfors och en mängd ilskna kommentarer om att norrlänningar beskrivs som mindre vetande, outbildade och i allmänhet tappade bakom en vagn i rikssvenska medier.

Det är ju verkligen fördomsfullt, så kanske kommer uppviglande klockare, präster, folkskollärare och andra läskunniga i landsänden nu att mobilisera den norrländska allmogen, när de läser artikeln högt för dem. Men hittills har bara 2 489 norrlänningar – ungefär 0,2 procent av Norrlands invånare – satt sina bomärken under uppropet. Ändå kanske centralmakten, om den vill bevaka nationens samlade intressen, borde ge självstyre just till Lappland, med stöd av FN:s konvention för ursprungsbefolkning, och spela ut samerna mot Thunfors anhängare. 

Ett alternativ är förstås att göra som tjeckerna en gång gjorde med slovakerna och överraska norrlänningarna med att, utan diskussion, säga ja till fullständig självständighet. Det är möjligt att det ligger något i de där kalkylerna Thunfors åberopar och som gör gällande att Norrland, mot all erfarenhet, är rikare än någon annan svensk landsända. Låt oss anta, även om det är ekonomer som gjort kalkylerna, att de stämmer och att självständiga norrlänningar skulle sprätta runt som oljemiljardärer från Texas i sin nya republik.

Vad ska de köpa för pengarna?

När alla hjortron, all surströmming, löjrom och västerbottensost är slut, kommer de – liksom alla vi sörlänningar – att få lov att förlita sig på import för njutningsmedel i bredaste bemärkelse. Det är detta de norrländska separatisterna inte vill låtsas om. 

Kanske är norrlänningar naturligt rika, men kan någon av oss vara lycklig, helt av egen kraft? Det är frågan Robert Thunfors borde kontemplera.

Tisdag

Det har varit mycket prat om den tillträdande centerledaren Elisabeth Thand-Ringqvists homosexuella stödtrupper inför dagens officiella presentation från valberedningen. Jag undrar om detta prat varit ägnat att stärka eller försvaga hennes kandidatur? Det är svårt att veta vad gäller det nuvarande Centerpartiet, där så mycket har hänt de senaste åren.

Under en period var till och med islamism en karriärfördel för uppåtsträvande centerpartister. Efter talibanerna och Islamiska staten har den vurmen svalnat. Ett par centerpartistiska, homosexuella och pedofila incidenter har på samma sätt gjort att den homosexuella övertygelsen framstår som något av ett tveeggat svärd för Centern, åtminstone för en utomstående betraktare. Men med dagens besked antar jag att vi åtminstone kan utgå från att den ena eggen fortfarande är vassare än den andra. Gott så.

En annan positiv följd av den centerpartistiska valberedningens beslut är att såväl partiet som Thand Ringqvist gör betydande ekonomiska vinster. Thand Ringqvist var mycket tydlig med att hon inte kommer att få 223 000 kronor i månaden, som Anna-Karin Hatt. Hon sade sig vara nöjd med sin betydligt lägre lön och gjorde klart att hon värnade ”medlemmarnas pengar”.

Partiet sparar verkligen 62 000 kronor i månaden – löneskatter undantagna – så Thand Ringqvist har en poäng. Och att hon kan göra sin poäng, samtidigt som hon höjde sin egen lön med 82 500 kronor i månaden till 161 000 kronor, visar att partiet och den nya partiledaren gör en dubbel vinst – både i meningen att de båda blir ekonomiskt rikare av överenskommelsen och att de – tack vare företrädarens generösa avtal – kan dra moraliska växlar på sin ekonomiska framgång. 

Det är nästan så att vi som varit med lite längre blir en aning nostalgiska. Det fanns trots allt en tid när många centerpartister hade grundmurad erfarenhet av hästhandel och en enastående förmåga att få alla som lämnade en centerpartistisk förhandling att känna sig som vinnare. Kanske är det här partiet på väg att återknyta med sina rötter, trots allt.

Onsdag

Det var förstås en tidsfråga innan amerikanerna blev socialister och nu har åtminstone New Yorkborna fallit för frestelsen. Vi får garanterat fler exempel snart. USA är, trots presidenternas ålder, ett land för ungdomar och förr eller senare blir ungdomar socialister. Alla, utom de verkligt excentriska, slutar förstås att vara det med åldern, men det är lite olika hur lång tid det tar. Jag befarar att det kan ta rätt lång tid för amerikaner, som är enastående snabba att agera på sina insikter, men förbluffande långsamma att förstå när de är grundlösa.

För oss européer kommer det intressanta att bli om amerikanerna blir mer eller ännu mindre civiliserade, mindre feta eller ännu fetare, mer idealistiska eller tvärtom cyniska, och så vidare, när de tvingas leva under tyngden av en överlastad välfärdsstat. Det är ett intressant fullskaleexperiment, som mycket väl kan ge Europa en chans att hämta in de senaste 100 årens kräftgång, jämfört med vår amerikanska kusin, och på riktigt lång sikt kanske ge amerikanerna en erfarenhet som kanske gör dem nästan mänskliga.

I den andan borde vi från svensk sida dra nytta av att en ny exportmarknad öppnar sig och skulle kunna bli ännu mer omfattande än den som bestod i att exportera krigare från våra förorter till Islamiska staten. Svenska socialister har inte riktigt längtat till USA sedan Joe Hill, eller åtminstone inte sedan den gamla KU-ordföranden Jenny Lindahl gifte sig i Las Vegas. Men nu har vi chansen att uppmuntra dem alla att ta steget över Atlanten för att delta i uppbyggandet av det nya arbetarparadiset USSA. Regeringen borde styra om de nya återvandringsbidragen så att de snarare tillfaller improduktiva och kommunalförsörjda socialister som vill utvandra till Amerika, än invandrare som i många fall har en naturlig fallenhet för småföretagsamhet.

Det här är den sortens chans som bara uppstår en gång per sekel och som amerikaner var så skickliga på att utnyttja, innan de blev socialister. Nu är det vår tur.

Torsdag

Vi börjar få så många lagar och så många lagföringar att det vore ett under om de inte krockade med varandra. För att ta ett exempel:

Om programledaren och arbetsmiljöombudet Micke Leijnegard begick en sexuell handling när han under en blöt fest två gånger lade sina läppar mot en kvinnas och nu åläggs att betala målsäganden 10 000 kronor för handlingen, tvingar då inte Tingsrätten honom att begå sexköp?

Är även denna handling i så fall straffbar, eller är sexköp som utdöms i Tingsrätten undantagna lagstiftningen? Om inte, är det Leijnegard eller Tingsrätten som ska åtalas?

Det är tur att ärendet ska överklagas till Hovrätten. Om det lämnas med nuvarande domslut kommer våra tingsrätter snart att vara överlastade av kvinnor – och antagligen ett växande antal män – som vill kapitalisera på varje handtag, famntag, klapp eller kyss som de utsätts för.