Har vi väl lärt oss är det svårt att lära om
Källkritik tycker alla är bra. Förutsatt att man ifrågasätter rätt saker. Sådant som passar vår världsbild har vi ingen lust att syna.
Bild: Canva
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Silverfiskar är märkliga djur. Av sitt spott bygger hannen en V-formad fålla, två väggar som nästan möts i ena änden. Men bara nästan. Sedan lägger han sig på lur vid sitt bygge. När en hona passerar jagar han henne och tvingar henne mot den trånga passagen, där hon fastnar. Då våldtar han henne. Efteråt släpper han henne fri.
Denna snaskiga historia om silverfiskarnas sexualvanor fick jag lära mig i slutet av 1980-talet av en ung lärarvikarie på en biologilektion i nian. Varje gång jag har sett en silverfisk kila över golvet har jag tänkt på den där spottfållan. Jag har också spritt den kittlande silverfisk-historien vidare.
På senare år har jag insett att berättelsen är en skröna. I alla fall våldtäktsbiten. Verkligheten är mycket mer mångfacetterad än jag en gång fick lära mig.
Silverfiskars sexliv är något alldeles extra, med halvtimmeslånga parningsritualer med mycket smek på antennerna. Allt avslutas med att honan hämtar hannens sperma, placerad i en liten silkesväv som han har byggt. Hon befruktar själv sina små ägg. Silverfiskar är promiskuösa och parar sig – eller vad det kan heta när man gör som silverfiskar – året om.
Ungefär samtidigt som den där unge biologivikarien med livlig fantasi lurade i oss barn att samtyckande silverfiskar inte samtyckte, berättade vår vänlige SO-lärare historien om hur Israel blev till endast som en eftergift för att Europa hade skapat Förintelsen.
Man stal landet från palestinierna för att judarna skulle ha någonstans att vara. Han var inte den ende lärare som berättade den här torftiga och missvisande versionen – det måste ha varit något man lärde ut på lärarlinjen på 1970-talet.
Den som förkovrar sig hittar – liksom med silverfiskarna – en helt annan, fascinerande och flertusenårig historia. Men när vi tonåringar satt där som små ljus och lyssnade till en lärare som vi litade på och tyckte om, så ifrågasatte vi ingenting. Inte gick vi hem och läste på heller, vi var mer inställda på att – likt silverfiskar – få till det med det motsatta könet.
Samtidigt som lärarna manade oss att vara källkritiska, så var det ingen som förklarade att vi även skulle skärskåda dem. Världen är full av falska axiom – till synes självklara påståenden vars sanningshalt inte betvivlas – och medan många började ifrågasätta självklarheter som att det finns två kön, så funderade ingen på om det fanns mer bakom historien om silverfiskars reproduktion eller Israels tillblivelse.
När jag i dag ser hur många människor som utan att blinka tuggar i sig och sedan sprider uppenbar Hamas-propaganda – vare sig det är tusentals första maj-tågare som viftar med palestinska flaggan eller femhundra journalister som skriver på upprop mot Israel, samtidigt som Hamas överflödar världen med bilder på utmärglade gisslan som gräver sin egen grav – tänker jag att vi är otroligt lättledda varelser.
Har vi en gång lärt oss någonting är det hart när omöjligt att lära om.
Det tog lång tid innan jag ifrågasatte min snälle SO-lärare. När vi i dag läser tidningen och reportrarna – ofta helt okunniga om konflikten – skriver smäktande om mänskligt lidande i Gaza, och späckar orden med bilder på sjuka barn, så blir vi känslosamma och ifrågasätter inte.
Många myter som vi sprider är livsfarliga, som tron att man kan svälja tungan vid hjärtstopp. De extra sekunder det tar att se till att fria luftvägarna är sekunder man kunde ha lagt på HLR. Medan man petar i munnen dör hjärtat.
När jag var barn skrevs det mycket om sommarkatter. Stadsfamiljer kom till landet över sommaren och köpte katt till sina bortskämda barn, katter som sedan lämnades vind för våg att svälta ihjäl när det var dags att åka tillbaka till stan.
Det påhittade fenomenet togs för sanning, och präglade bilden av rika stadsbor som onda och hjärtlösa. Visst finns det övergivna katter, men då har de snarare råkat ut för att husse har dött eller hamnat på demensboende.
Vi tycks ha både lätt och svårt att ta in mänsklig ondska. Om det passar vårt narrativ sväljer vi vad som helst – som att rika stadsbor skaffar sommarkatt eller att israeliska soldater i ren illvilja skjuter barn i matköer. Somliga demoniseras jämt – man vrålar om folkmord tills ordet är tömt på innehåll.
Men det som inte passar in i vår världsbild ignorerar vi totalt. Just nu pågår fruktansvärda saker i Tigray – ett sexuellt våld så brutalt att vittnesmålen ger mig kväljningar.
Men när förövaren inte passar mallen blir brottet osynligt. No Jews, no news.
***
Läs även: Hamas orkestrerar och media följer
Läs även: Vilken tur att Magda Gad är opolitisk
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Silverfiskar är märkliga djur. Av sitt spott bygger hannen en V-formad fålla, två väggar som nästan möts i ena änden. Men bara nästan. Sedan lägger han sig på lur vid sitt bygge. När en hona passerar jagar han henne och tvingar henne mot den trånga passagen, där hon fastnar. Då våldtar han henne. Efteråt släpper han henne fri.
Denna snaskiga historia om silverfiskarnas sexualvanor fick jag lära mig i slutet av 1980-talet av en ung lärarvikarie på en biologilektion i nian. Varje gång jag har sett en silverfisk kila över golvet har jag tänkt på den där spottfållan. Jag har också spritt den kittlande silverfisk-historien vidare.
På senare år har jag insett att berättelsen är en skröna. I alla fall våldtäktsbiten. Verkligheten är mycket mer mångfacetterad än jag en gång fick lära mig.
Silverfiskars sexliv är något alldeles extra, med halvtimmeslånga parningsritualer med mycket smek på antennerna. Allt avslutas med att honan hämtar hannens sperma, placerad i en liten silkesväv som han har byggt. Hon befruktar själv sina små ägg. Silverfiskar är promiskuösa och parar sig – eller vad det kan heta när man gör som silverfiskar – året om.
Ungefär samtidigt som den där unge biologivikarien med livlig fantasi lurade i oss barn att samtyckande silverfiskar inte samtyckte, berättade vår vänlige SO-lärare historien om hur Israel blev till endast som en eftergift för att Europa hade skapat Förintelsen.
Man stal landet från palestinierna för att judarna skulle ha någonstans att vara. Han var inte den ende lärare som berättade den här torftiga och missvisande versionen – det måste ha varit något man lärde ut på lärarlinjen på 1970-talet.
Den som förkovrar sig hittar – liksom med silverfiskarna – en helt annan, fascinerande och flertusenårig historia. Men när vi tonåringar satt där som små ljus och lyssnade till en lärare som vi litade på och tyckte om, så ifrågasatte vi ingenting. Inte gick vi hem och läste på heller, vi var mer inställda på att – likt silverfiskar – få till det med det motsatta könet.
Samtidigt som lärarna manade oss att vara källkritiska, så var det ingen som förklarade att vi även skulle skärskåda dem. Världen är full av falska axiom – till synes självklara påståenden vars sanningshalt inte betvivlas – och medan många började ifrågasätta självklarheter som att det finns två kön, så funderade ingen på om det fanns mer bakom historien om silverfiskars reproduktion eller Israels tillblivelse.
När jag i dag ser hur många människor som utan att blinka tuggar i sig och sedan sprider uppenbar Hamas-propaganda – vare sig det är tusentals första maj-tågare som viftar med palestinska flaggan eller femhundra journalister som skriver på upprop mot Israel, samtidigt som Hamas överflödar världen med bilder på utmärglade gisslan som gräver sin egen grav – tänker jag att vi är otroligt lättledda varelser.
Har vi en gång lärt oss någonting är det hart när omöjligt att lära om.
Det tog lång tid innan jag ifrågasatte min snälle SO-lärare. När vi i dag läser tidningen och reportrarna – ofta helt okunniga om konflikten – skriver smäktande om mänskligt lidande i Gaza, och späckar orden med bilder på sjuka barn, så blir vi känslosamma och ifrågasätter inte.
Många myter som vi sprider är livsfarliga, som tron att man kan svälja tungan vid hjärtstopp. De extra sekunder det tar att se till att fria luftvägarna är sekunder man kunde ha lagt på HLR. Medan man petar i munnen dör hjärtat.
När jag var barn skrevs det mycket om sommarkatter. Stadsfamiljer kom till landet över sommaren och köpte katt till sina bortskämda barn, katter som sedan lämnades vind för våg att svälta ihjäl när det var dags att åka tillbaka till stan.
Det påhittade fenomenet togs för sanning, och präglade bilden av rika stadsbor som onda och hjärtlösa. Visst finns det övergivna katter, men då har de snarare råkat ut för att husse har dött eller hamnat på demensboende.
Vi tycks ha både lätt och svårt att ta in mänsklig ondska. Om det passar vårt narrativ sväljer vi vad som helst – som att rika stadsbor skaffar sommarkatt eller att israeliska soldater i ren illvilja skjuter barn i matköer. Somliga demoniseras jämt – man vrålar om folkmord tills ordet är tömt på innehåll.
Men det som inte passar in i vår världsbild ignorerar vi totalt. Just nu pågår fruktansvärda saker i Tigray – ett sexuellt våld så brutalt att vittnesmålen ger mig kväljningar.
Men när förövaren inte passar mallen blir brottet osynligt. No Jews, no news.
***
Läs även: Hamas orkestrerar och media följer
Läs även: Vilken tur att Magda Gad är opolitisk
