Hatts avgång är en varningssignal

Under hela min uppväxt har vår familj beundrat människor som vågar stå upp för sina ideal under svåra omständigheter. Säkert för att vi själva som kurder upplevt förtrycket i Turkiet. Kurdisk identitet var inte tillåten, vi var förbjudna att prata vårt språk och vi har alla en släkting som dödats eller torterats i turkiska fängelser. Vår beundran kunde rikta sig mot den demokratiskt valde presidenten i Chile, Salvador Allende eller ANC-ledaren Nelson Mandela i Sydafrika. Även den italienska åklagaren och domaren Giovanni Falcone som bekämpade maffian hörde till våra hjältar. Giovanni Falcone som sade ”He who is silent and bows his head dies every time he does so. He who speaks aloud and walks with his head held high dies only once”.

Jag glömmer aldrig när vi satt runt matbordet hos mina föräldrar då beskedet kom om att Giovanni Falcone hade mördats i ett attentat av maffian. Alla lade tysta ner sina bestick och min mamma började gråta och frågade hur de kunde döda en så modig man. Det kändes som om vi hade förlorat en familjemedlem. Dagen efter köpte vi alla tidningar. Under en lång tid missade vi inte några nyheter på TV.

Mordet skedde 23 maj 1992. När jag valdes till riksdagsledamot 1994 tog det inte lång tid innan hoten började komma. Men jag som hade Giovanni Falcone som förebild och tänkte inte backa.

Det är en sak att vara modig och principfast så länge hoten riktas mot ens egen person. Men det blir något helt annat när familjen drabbas. Falcone var modig, men vi bör komma ihåg att han levde i en annan tid. För det första hade han inga barn. För det andra fanns det varken internet eller sociala medier. Långt efter hans död läste jag i en bok att han hade en syster och syskonbarn men det visste ingen om, eftersom han själv valde att inte berätta något om sin släkt. I dagens värld ligger alla dina relationer i öppen dager.

Onsdagen den 15 oktober meddelade Centerpartiets ledare Anna-Karin Hatt att hon avgår på grund av hat och hot. På presskonferensen var Hatt mycket känslosam när hon förklarade ”Det kryper under skinnet på en. Jag påverkas mycket djupare av det än jag på förväg trodde att jag skulle göra”. Statsvetaren Sandra Håkansson vid Uppsala universitet forskar om hot mot politiker. I radions P1 säger hon att kvinnliga politiker utsätts för fler personangrepp och mer sexism än manliga politiker.

Anna-Karin Hatts avgång har fått mig att inse vilken skillnad det är mellan 1990-talet och hur det är nu. Som riksdagsledamot fick jag många brev och telefonsamtal som jag själv skulle hantera. Riksdagsledamöter har rätt att få administrativt stöd, men partierna har kommit överens om att stödet betalas ut till riksdagsgrupperna, inte till enskilda ledamöter. Detta system fungerade så länge riksdagsledamöter inte var kända utanför sin valkrets. Men jag var den första muslimen och Tenstabon som kom in i riksdagen. Jag var redan känd debattör. Det var så stort att Sverige skulle få sin första muslimska kvinna i riksdagen att TV4 direktsände min lilla valvaka i Tensta. Som debattör i integrationsfrågor hade jag redan retat upp många människor och alla visste adressen till riksdagen, så det var fritt fram att skicka sina hatiska och hotfulla brev. 

De hotfulla breven gjorde mig så illa berörd att jag undvek att öppna posten. När den dåvarande socialdemokratiska partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson hörde talas om min situation och att jag funderade på att lämna riksdagen bad han riksdagsgruppens ordförande Sven Hulterström att hjälpa mig. Därefter fick jag hjälp av flera personer med att besvara brev och svara i telefon. De hotfulla breven skickades till SÄPO. På så sätt slapp jag att konfronteras med hat och hot.

I dag är det inte lika lätt att värja sig. Partierna uppmuntrar sina ledamöter att vara aktiva på sociala medier där väljarna finns. Sandra Håkansson har rätt i att partier och politiker behöver tänka på tonläget. Men ännu viktigare är att partierna måste stödja sina förtroendevalda att hantera sociala medier, precis som jag fick hjälp med att hantera brev, mejl och telefon. 

Demokrati är inte ett naturtillstånd. Den är ett löfte vi förnyar varje dag. När Anna-Karin Hatt lämnar sin post efter fem månader är priset högre än ett ledarskifte. Vi förlorar en röst, och tystnaden riskerar att fyllas av dem som hellre river än bygger.

Hatts avgång är en varningssignal. Demokratin dör inte med ett brak, den eroderar i tystnad när vi slutar höja våra röster för den.

***

Läs även: Dags att fimpa ”centerhatet”

Läs även: Jag kan inte förstå den hårda kritiken mot kulturkanon