Hellre en svensk orden än amerikanska raketer

Häromdagen, den 29 maj, delades Kungliga Svärdsordens militärkors för tapperhet i strid, för första gången sedan dess officiella införande 1951, ut till fem förtjänta individer. Tre av mottagarna av Sveriges i dag högsta krigsdekoration är anonyma, eftersom de arbetar i skyddade militära befattningar. ”Deras insatser sker i det tysta – men modet de visat är verkligt”, skrev försvarsminister Pål Jonson i ett inlägg på X när förläningen offentliggjordes för några veckor sedan. 

Det var ett klokt sätt av regeringen att använda ordensväsendet, vilket sedan 2023 återigen är öppet för svenskar som har gjort landet stora tjänster. Såväl vi svenska medborgare som andra stater behöver påminnas om att Sverige är berett att slå vakt om sina intressen med vapen om så krävs.

Men denna händelse utgjorde dessvärre bara ett tillfälligt ögonblick av klarsyn i regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Två dagar tidigare, den 27 maj, delade statsminister Ulf Kristersson ut Kungliga Nordstjärneorden till sin före detta kollega i Finland, Sanna Marin, och den tidigare finske utrikesministern Pekka Haavisto ”för extraordinära insatser för svenska intressen i samband med Sveriges inträde i Nato”. Det vill säga samma personer som på våren 2022 stressade de svenska Socialdemokraterna till att göra ett linjebyte i neutralitetsfrågan och förorda svenskt medlemskap i en försvarsallians vars sammanhållning och trovärdighet i dag är starkt ifrågasatt. Samma personer som ett år senare plötsligt släppte Sveriges hand och förde Finland ensamt in i Nato. 

Till skillnad från beslutet att förläna fem stridande svenskar Svärdsordens militärkors, ger utdelningen av Nordstjärneorden till de finska politikerna bilden av ett Sverige som inte riktigt kan skilja mellan egna och andras intressen. (Det är dessutom svårt att undgå känslan att regeringen använder en statsorden för att belöna ett utländskt ingripande i Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska beslut sedan 1809 och ge Socialdemokraterna en näsknäpp på kuppen.)

Ett liknande osjälvständigt intryck gjorde Sveriges värdskap för den uppmärksammade Natoövning som alliansen nyligen genomförde på Gotland under beteckningen Swift Response. För första gången avfyrades det influgna amerikanska raketartillerisystemet HIMARS skarpt från Gotland och ut över Östersjöns vatten; ”en direkt signal till Moskva”, enligt Expressens ärrade reporter Leif Brännström.

Det är bara att hoppas, att västmakterna i Nato skulle vara lika villiga att ställa ut HIMARS på Gotland om den strategiskt belägna ön skulle hotas på riktigt. Men eftersom vi inte helt kan lita på dessa staters högtidsord är det väl tveksamt om en så demonstrativ Natoövning på svensk mark, med udden riktad mot en förmodat fientlig grannstat, verkligen ligger i Sveriges intresse. Att Sverige har återinfört och numera också delar ut militärkorset är enligt mitt synsätt en både mer lågmäld och – givet det fosterländska patos som är förknippat med utmärkelsen – betydelsefull markering att vi kommer att försvara oss mot eventuella angrepp på vårt territorium. 

Det är även en symbolik som jag tror rimmar bättre med det internationella stämningsläget, som förefaller gå i riktning mot mindre av idealism och världsförbättrarprojekt och mer av pragmatism och nationell självtillräcklighet. President Donald Trumps tydliga avståndstagande från det tidiga 2000-talets ”neokonservativa” nationsbyggare i ett tal under sitt statsbesök i Saudiarabien häromveckan, liksom det amerikanska Syriensändebudet Tom Barracks kritik av Sykes-Picot-linjerna i ett inlägg på X, är tecken i tiden. 

Låt alltså Nordstjärneorden bli utsmyckning till en gammal och passerad svensk säkerhetspolitik, och Svärdsordens militärkors uttrycket för vår nya hållning i världen.

Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och driver podden Lilla världen.