Hellre klartext om mutpengar än hyckleri om bistånd

Det hyckleri och den offentliga lögn som präglar svenskt utvecklingsbistånd kom att ställas i blixtbelysning med uppgiften att en del av medlen används till att förmå Somalia att ta emot sina från Sverige tvångsutvisade medborgare.

Bakgrunden är Ekots nyhet häromsistens (1/10) att regeringen Kristersson i december 2023 kom överens med Somalias regering att 100 miljoner kronor av biståndsbudgeten ska allokeras på det sätt som den somaliska regeringen vill. Detta i utbyte mot att Somalia accepterar att ta emot sina utvisade medborgare. Uppgörelsen anses vara en framgång – i fjol var det 28 tvångsutvisade som Somalia tog emot på så sätt.

Nyheten ledde till spelat indignerade angrepp från oppositionen, bland andra Socialdemokraternas Morgan Johansson, om att den somaliska premiärministern gjort sig känd för antisemitiska uttalanden. Men sådant kan man ta lätt på, inte minst med tanke på att Johansson själv inte drar sig för att sprida antisemitiska konspirationsteorier om Israels krigföring i Gaza.

Och om det är skandalöst att Sverige gett bistånd till en regim som är antisemitisk, är i så fall den skandalen ihållande och inbyggd i svenskt bistånd sedan decennier. Inga socialdemokrater har klagat på att den palestinska myndigheten med en president, Mahmoud Abbas, som nu sitter på det tjugonde året på sin fyråriga mandatperiod och är uttalat antisemitisk, har fått miljarder kronor från Sverige.

Uppgörelsen med Mogadishu kan i stället ses som att den svenska regeringen påhittigt använder statskassan för att åstadkomma politiskt prioriterade förändringar. 100 miljoner kronor kan ses som ett billigt sätt att bli av med ett större antal personer – kanske 60 med tanke på årstakten – som vi inte vill se vara kvar i vårt land och som Somalia vägrat ta emot.

Denna typ av bokföringsteknisk kreativitet med biståndsbudgeten är inget nytt. Sedan 1990-talet har svenska regeringar vikt av en del av biståndsbudgeten för inhemsk flyktingmottagning.

Vissa år har mer än 10 procent av biståndsbudgeten gått till svensk flyktingmottagning. Enligt en rapport från Expertgruppen för biståndsanalys (EBA 10/2017 Making Waves, s. 160) använde Sverige år 2015 mer än en tredjedel av biståndsbudgeten till landets egen flyktingmottagning. Sverige har, som moralisk stormakt får man anta, varit ett av de största mottagarländerna för svenskt utvecklingsbistånd. Detta pågår fortfarande. År 2024 användes 2,7 miljarder kronor av den svenska biståndsbudgeten till uppehälle för cirka 24 000 asylsökande och flyktingar.

Att stater använder statskassan till att främja sitt statsintresse är fullt legitimt. Självklart kan man önska att svensk politik inte hade försatt oss i lägen som betingar mutpengar till diktatorer för att ta emot sina egna medborgare eller att lägga pengar på att ta emot flyktingar som borde ha sökt fristad i något av de länder de färdats genom innan de kom till Sverige. Men har man tagit fan i båten får man ro honom i land.

Det politiska hyckleriet består i att denna hantering påstås vara utvecklingsbistånd. 

Den offentliga lögnen består i att det alls existerar en budget för utvecklingsbistånd som påstås ska åstadkomma fattigdomsbekämpning och demokratiuppbyggnad. Sedan Sidas tillkomst 1965 har Sverige i 60 år utbetalat, lågt räknat, drygt 2 000 miljarder kronor i utvecklingsbistånd, där lejonparten har sagts ska främja de två målen ovan.

Likväl finns det inte en enda empirisk och evidensbaserad studie som med ett enda exempel påvisar att det svenska biståndet varit avgörande för att ett land skulle ha rest sig ur fattigdom eller tagit steget från diktatur till demokrati. Inte en enda.

Tvärtom har svenskt bistånd på många ställen bidragit till att hålla länder i fattigdom och i diktatur genom satsningar på dödfödda projekt och stöd till korrupta regimer.

Det anmärkningsvärda är att detta inte är okänd materia för borgerligheten. Bokutgivningen från tankesmedjor så som Timbro och Ratio som behandlar utvecklingsbistånd, särskilda förhållanden i ljuset av detta samt hur ekonomisk utveckling och den reella resa som några länder företagit från fattigdom till rikedom, uppgår genom åren till minst ett par hyllmeter – säkert en 100 volymer.

Likväl har borgerliga regeringar under moderata biståndsministrar fortsätt att gå i borgen för ett kostsamt, i grunden meningslöst och ofta skadligt system.

Utöver hjälp till katastrofer, vore det bäst att avveckla utvecklingsbiståndet och utan hymlande använda en mindre del av pengarna till att åstadkomma fler tvångsavvisningar eller bättre invandringspolitik.

***

Läs även: Aktivister på Sida trotsar regeringen

Läs även: Sida registrerar åsikter med hjälp av AI-robot