Hög tid för större krav i bidragssystemen
Inte en dag för tidigt, om ni frågar mig.
Förra veckan hade Ekot ett inslag som fångade mitt intresse. En utredare föreslog att antalet dagar som föräldrar ska ha på sig att söka vab-ersättning från Försäkringskassan sänks från 90 till 30. Motivet var såklart att det kan bli fel när det går för lång tid från själva vabbandet till ersättningsäskandet eftersom minnet är dåligt – både hos föräldrar och arbetsgivare får man förmoda. Men reportern undrade ändå bekymrat hur det ska gå för stressade småbarnsföräldrar som riskerar att bli utan ersättning som de har rätt till. En representant för någon obskyr rättighetsorganisation spädde på med argument till varför förslaget är dåligt.
Min egen infallsvinkel var dock den motsatta: hur är det ens möjligt att respiten i dag är ett helt kvartal och att ingen gjort något åt saken? Ifall föräldrarna inte är mer angelägna om bidraget än att de kan vänta så länge, kanske de dessutom inte är i så stort behov av det? Den typen av småskuren missunnsamhet drabbar mig för övrigt ofta när jag ser exempel på hur lättvindigt det offentliga handskas med skattepengar när de ska delas ut till medborgarna. Det har varit känt i årtionden att fusket med vab är utbrett, ändå var det inte förrän i januari i år som arbetsgivare blev skyldiga att rapportera vab-frånvaro till Försäkringskassan. Och varför ansluts förresten inte förskolor och lågstadier till systemet så att det inte går att "vabba" samtidigt som barnet är i skolan?
Författaren och debattören Hanne Kjöller brukar påpeka att staten har en helt annan attityd när den driver in pengar än när den betalar ut bidrag; på uppbördssidan finns knappast någon form av digitalt snokande som Skatteverket inte tillåter sig. Fast möjligen är vab-förslaget ovan ett tecken på att vinden håller på att kantra mot mer kravställande. En annan utredare föreslår nu också att socialsekreterare ska kunna belägga föräldrar som inte tar hand om sina barn – ser till att de läser läxor, kommer iväg till fritidsaktiviteter et cetera – med vite. Inte en dag för tidigt, om ni frågar mig.
***
Läs även: Assistansfusket begravs i ny utredning
Förra veckan hade Ekot ett inslag som fångade mitt intresse. En utredare föreslog att antalet dagar som föräldrar ska ha på sig att söka vab-ersättning från Försäkringskassan sänks från 90 till 30. Motivet var såklart att det kan bli fel när det går för lång tid från själva vabbandet till ersättningsäskandet eftersom minnet är dåligt – både hos föräldrar och arbetsgivare får man förmoda. Men reportern undrade ändå bekymrat hur det ska gå för stressade småbarnsföräldrar som riskerar att bli utan ersättning som de har rätt till. En representant för någon obskyr rättighetsorganisation spädde på med argument till varför förslaget är dåligt.
Min egen infallsvinkel var dock den motsatta: hur är det ens möjligt att respiten i dag är ett helt kvartal och att ingen gjort något åt saken? Ifall föräldrarna inte är mer angelägna om bidraget än att de kan vänta så länge, kanske de dessutom inte är i så stort behov av det? Den typen av småskuren missunnsamhet drabbar mig för övrigt ofta när jag ser exempel på hur lättvindigt det offentliga handskas med skattepengar när de ska delas ut till medborgarna. Det har varit känt i årtionden att fusket med vab är utbrett, ändå var det inte förrän i januari i år som arbetsgivare blev skyldiga att rapportera vab-frånvaro till Försäkringskassan. Och varför ansluts förresten inte förskolor och lågstadier till systemet så att det inte går att ”vabba” samtidigt som barnet är i skolan?
Författaren och debattören Hanne Kjöller brukar påpeka att staten har en helt annan attityd när den driver in pengar än när den betalar ut bidrag; på uppbördssidan finns knappast någon form av digitalt snokande som Skatteverket inte tillåter sig. Fast möjligen är vab-förslaget ovan ett tecken på att vinden håller på att kantra mot mer kravställande. En annan utredare föreslår nu också att socialsekreterare ska kunna belägga föräldrar som inte tar hand om sina barn – ser till att de läser läxor, kommer iväg till fritidsaktiviteter et cetera – med vite. Inte en dag för tidigt, om ni frågar mig.
***
Läs även: Assistansfusket begravs i ny utredning
