Högern har spårat ur och vänstern finns inte
“The pump don’t work ’cause the vandals took the handles”, noterar Fokus kolumnist Fredrik Virtanen från Ingarö.
Bild: Martina Holmberg / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det regnar. Igen. Kallt i luften. Somrarna blir bara sämre. I förrgår var elen borta i sex timmar, i går i fyra, och pumpen slutade fungera så vattnet avled. Flygmyror invaderade diskhon, orelaterat tror jag, och möss sprang skamlöst över verandan. Sedan pajade toalettsystemet och jag ägnade en halv dag åt otrevligheter du inte vill veta något om.
Riktigt eländigt blev det först när bredbandskabeln blåste bort i stormen. Tiden stod still, timme efter timme. Mobilens Tele2-abonnemang letade efter 4G och 5G trots att 3G fungerar finemang här på ön. Tidens idioti, att söka efter något modernt som inte fungerar.
Men Spotify hade, outgrundligt och genialt, sparat några sånger offline och bluetooth fungerade så rocken levde. Rockmusiken har, sedan åtminstone Jackie Wilsons Reet Petite och Little Junior Parkers Mystery train och om inte annat sedan Elvis Presleys cover 1955, haft en förmåga att överleva tidernas påhittade eller reala kriser och vedermödor.
En var Subterranean Homesick Blues med Bob Dylan. Ni vet, den med världens första rockvideo filmad i en gränd i London (inte 4th Street, New York, som man vill tro) där Allen Ginsberg skymtar i bakgrunden medan Dylan viftar med skyltar, låten som börjar: "Johnny’s in the basement mixing up the medicine, I’m on the pavement, thinking about the government."
Varje gång någon frågar, och det är ofta, har jag inget bra svar på vilken som är Bobs bästa låt men visst är det denna, från 1965, om inte bara för tre exemplariskt formulerade livsregler:
• "You don’t need a weatherman to know which way the wind blows"
• "Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters"
• "The pump don’t work ’cause the vandals took the handles"
Via FM-radio nås jag sedan av nyheter om en minister vars son är, eller var, nasse. Förr en privatsak, men inte numer, särskilt inte när ministern i fråga såväl aggressivt som förnumstigt talat om föräldrars ansvar för barns vandel. Då gällde det invandrarföräldrar. Vänner av ordning noterade såväl hyckleriet som de dubbla måttstockarna men här inträffar det intressanta: den nya högern saknar principer, som Donald Trump ni vet, så i stället för självklara avståndstaganden attackerades tidskriften Expo i ett klassiskt fall av att skjuta budbäraren för att förvilla de säkerhetspolitiska dilemman som, åtminstone förr, kunde uppstått när en ministers son är extremist.
Den politiska skalan och den intellektuella moralen har förskjutits svårt när vanliga borgare som Anne Ramberg, Robert Aschberg och Åsa Wikforss stämplas som "vänster", rent av "vänsteraktivister", för att de sitter i styrelsen för en antirasistisk tidning och mer än antyds driva en agenda mot den hycklande ministern. Men det är inte ministerns fel att hans son eventuellt blev nasse, lika lite som det är turkmammors eller white trash-pappors fel om deras barn blir gangsters eller AFA-aktivister. Till och med en briljant moderat som Gunnar Strömmer, justitieminister, kallas med fulfinger "vänster" för att han kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Den nya högern vill inte kommunicera sant, och frågan som uppstår är intressant: Är nyhögern korkad, eller ljuger den för att vinna makt från idioter med valsedlar? Jag vet inte men vänsterns gamla ordstäv "Högern anser att vänstern är ond, vänstern anser att högern är korkad" rymmer sanning. Alternativet vore värre för högern. Att vänstern är ond råder ingen tvekan om. Men den var åtminstone principfast, när den fanns, det var längesedan, nu är även vänstern folkpartister.
Kulturen, k u l t u r e n, har tagit över, allt. Vi är så välfärdsfeta och ointresserade av att skaffa barn att livsstil, etnicitet, medlemskap och sexualitet dominerar tillvaron. Nyhögern har samtidigt rätt i att mainstreammedia är "vänster". Ta de fem största tidningarna – DN, SvD, GP, Expressen, Aftonbladet – och public service: de bygger på demokratiska principer som borgare och sossar enats om i decennier, liberalism kallades det väl förr i tiden, och sådana principer är numer det som anses vänster. Ingen fördelningspolitik eller seriöst tjafs. Aftonbladet är bara den minst folkpartistiska av de fem folkpartistiska tidningarna. Tove Lifvendahl på SvD och Anders Lindberg på Aftonbladet är ense om integration, feminism och Trump.
Att folk i en ny rapport berättas ha slutat följa nyheterna för att de är så trötta på allt tråkigt som händer är, min gissning, bara halva sanningen, snarare är de trötta på all politiserad idioti och att höra seriösa journalister på Dagens Eko säga "big beautiful bill" som om det vore normalt och inte uppfunnet av en copywriter-styrd TV-stjärna som lyckats bli president i ett land vi förr hade stor respekt för, USA.
Det regnar hela tiden.
Men solen sägs komma om två dagar.
The pump don’t work cause the vandals took the handles.
***
Läs även: Pensionär eller konstnär?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det regnar. Igen. Kallt i luften. Somrarna blir bara sämre. I förrgår var elen borta i sex timmar, i går i fyra, och pumpen slutade fungera så vattnet avled. Flygmyror invaderade diskhon, orelaterat tror jag, och möss sprang skamlöst över verandan. Sedan pajade toalettsystemet och jag ägnade en halv dag åt otrevligheter du inte vill veta något om.
Riktigt eländigt blev det först när bredbandskabeln blåste bort i stormen. Tiden stod still, timme efter timme. Mobilens Tele2-abonnemang letade efter 4G och 5G trots att 3G fungerar finemang här på ön. Tidens idioti, att söka efter något modernt som inte fungerar.
Men Spotify hade, outgrundligt och genialt, sparat några sånger offline och bluetooth fungerade så rocken levde. Rockmusiken har, sedan åtminstone Jackie Wilsons Reet Petite och Little Junior Parkers Mystery train och om inte annat sedan Elvis Presleys cover 1955, haft en förmåga att överleva tidernas påhittade eller reala kriser och vedermödor.
En var Subterranean Homesick Blues med Bob Dylan. Ni vet, den med världens första rockvideo filmad i en gränd i London (inte 4th Street, New York, som man vill tro) där Allen Ginsberg skymtar i bakgrunden medan Dylan viftar med skyltar, låten som börjar: ”Johnny’s in the basement mixing up the medicine, I’m on the pavement, thinking about the government.”
Varje gång någon frågar, och det är ofta, har jag inget bra svar på vilken som är Bobs bästa låt men visst är det denna, från 1965, om inte bara för tre exemplariskt formulerade livsregler:
• ”You don’t need a weatherman to know which way the wind blows”
• ”Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters”
• ”The pump don’t work ’cause the vandals took the handles”
Via FM-radio nås jag sedan av nyheter om en minister vars son är, eller var, nasse. Förr en privatsak, men inte numer, särskilt inte när ministern i fråga såväl aggressivt som förnumstigt talat om föräldrars ansvar för barns vandel. Då gällde det invandrarföräldrar. Vänner av ordning noterade såväl hyckleriet som de dubbla måttstockarna men här inträffar det intressanta: den nya högern saknar principer, som Donald Trump ni vet, så i stället för självklara avståndstaganden attackerades tidskriften Expo i ett klassiskt fall av att skjuta budbäraren för att förvilla de säkerhetspolitiska dilemman som, åtminstone förr, kunde uppstått när en ministers son är extremist.
Den politiska skalan och den intellektuella moralen har förskjutits svårt när vanliga borgare som Anne Ramberg, Robert Aschberg och Åsa Wikforss stämplas som ”vänster”, rent av ”vänsteraktivister”, för att de sitter i styrelsen för en antirasistisk tidning och mer än antyds driva en agenda mot den hycklande ministern. Men det är inte ministerns fel att hans son eventuellt blev nasse, lika lite som det är turkmammors eller white trash-pappors fel om deras barn blir gangsters eller AFA-aktivister. Till och med en briljant moderat som Gunnar Strömmer, justitieminister, kallas med fulfinger ”vänster” för att han kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Den nya högern vill inte kommunicera sant, och frågan som uppstår är intressant: Är nyhögern korkad, eller ljuger den för att vinna makt från idioter med valsedlar? Jag vet inte men vänsterns gamla ordstäv ”Högern anser att vänstern är ond, vänstern anser att högern är korkad” rymmer sanning. Alternativet vore värre för högern. Att vänstern är ond råder ingen tvekan om. Men den var åtminstone principfast, när den fanns, det var längesedan, nu är även vänstern folkpartister.
Kulturen, k u l t u r e n, har tagit över, allt. Vi är så välfärdsfeta och ointresserade av att skaffa barn att livsstil, etnicitet, medlemskap och sexualitet dominerar tillvaron. Nyhögern har samtidigt rätt i att mainstreammedia är ”vänster”. Ta de fem största tidningarna – DN, SvD, GP, Expressen, Aftonbladet – och public service: de bygger på demokratiska principer som borgare och sossar enats om i decennier, liberalism kallades det väl förr i tiden, och sådana principer är numer det som anses vänster. Ingen fördelningspolitik eller seriöst tjafs. Aftonbladet är bara den minst folkpartistiska av de fem folkpartistiska tidningarna. Tove Lifvendahl på SvD och Anders Lindberg på Aftonbladet är ense om integration, feminism och Trump.
Att folk i en ny rapport berättas ha slutat följa nyheterna för att de är så trötta på allt tråkigt som händer är, min gissning, bara halva sanningen, snarare är de trötta på all politiserad idioti och att höra seriösa journalister på Dagens Eko säga ”big beautiful bill” som om det vore normalt och inte uppfunnet av en copywriter-styrd TV-stjärna som lyckats bli president i ett land vi förr hade stor respekt för, USA.
Det regnar hela tiden.
Men solen sägs komma om två dagar.
The pump don’t work cause the vandals took the handles.
***
Läs även: Pensionär eller konstnär?
