Höjden av sommarens hyckleri
Vågar man längta efter en varm sommar utan att bli peststämplad? Till och med forskarna, som vi uppmanas lyssna på, extraknäcker som aktivister.
Bild: Johan Nilsson/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag oroar mig för tomatplantorna. Förra året kunde jag skörda först i september, men då var de fortfarande gröna eftersom de inte hade fått tillräckligt med värme och ljus för att mogna. Som den här sommaren har börjat fruktar jag att det blir samma sak i år.
För några dagar sedan läste jag i GP att temperaturen i Göteborg skulle stiga till 26 grader, men bara under en enda dag. Samtidigt berättade tidningen att det varit 39 grader i Lissabon och 36 grader i Rom de sista dagarna i juni. Poängen var förstås att läsaren skulle förstå att detta var extremhetta.
Röda Korsets krisberedskapschef intervjuades och påminde om att frågan inte är om, utan när, extremvärmen slår till mot Sverige. Han delade handfasta råd om att dricka mycket vatten, klä sig svalt, dra ner persienner och hålla ett öga på nära och kära.
Men än så länge har det varit koftan och inte solhatten som jag sträckt mig efter. Bikinin ligger kvar i den opackade picknickkorgen.
Jag, liksom många av mina vänner och bekanta, åker gärna till Medelhavet. Det som lockar mest är givetvis den säkra värmen. Här hemma pratar vi om att dra till Frankrike eller Grekland. Tanken på ännu en sommar där dagarna rinner bort i kyligt och grått duggväder är svår att stå ut med.
När Alex Schulman för några år sedan skrev alarmistiskt om temperaturerna vid Medelhavet och samtidigt gav en känga till Lena Andersson som beskrivit sin tid på Sicilien, suckade jag först. Sedan gick jag in på Instagram och konstaterade att han själv befann sig på ett lyxhotell på Mallorca. Det fick hans läsare inte veta.
Av bilderna att döma njöt han för fullt av värmen. Det skulle åtminstone ha tillfört lite dramatik till en annars poserande och beskäftig text om han hade berättat att han med öppna ögon flugit hela familjen till det klimathelvete som han själv varnade för.
Det som skilde Lena Andersson från Alex Schulman var inte drömmen om värme, utan förmågan att stå för den.
Poängen jag vill åt är förstås hyckleriet. Och alarmismen som fyller var och varannan tidning. Den är numera en säkrare del av sommaren än både badväder och köer till glasskiosker. Att försöka nyansera eller ifrågasätta de mest uppskruvade domedagsprofetiorna kan alltså leda till att du i DN blir uppläxad av en solsemesterfirande Alex Schulman.
Därför var Ola Sandstigs reportage i vintras i Sveriges Radios Kaliber ett välbehövligt undantag. Han tog sig an och klädde av några av de mest alarmistiska klimatberättelserna och synade dem kritiskt, men utan att förneka klimatförändringar i sig.
Annars är mantrat som vi matas med att bara lyssna på forskarna. Men det gäller inte vad forskningen säger om att betydligt fler människor dör av kyla än av värme.
Det går inte att bortse från hur de som är besjälade av klimatfrågan uppvisar klassiska sekttendenser. En ständigt hotande domedag är centrum för budskapet och tidpunkten för den kan gång på gång skjutas fram om den inte inträffar enligt tidigare förutsägelser.
Resonemang och ifrågasättande kvävs effektivt eftersom allt redan är definierat från ovan, av FN:s klimatpanel. Och den som trots allt vågar resonera stämplas som förnekare av den rätta läran. Och precis som under avlatsbrevens tid kan du köpa dig fri och fortsätta leva som vanligt om du bara betalar din klimatkompensation.
Sektens övertygelse om att sitta inne med den absoluta sanningen går igen både bland klimataktivister och forskare, ibland är de samma person. Som exempel kan nämnas en docent i naturgeografi vid Göteborgs universitet med mångårig forskning om växthusgaser, återkommande expertuppdrag för myndigheter och framstående deltagare i IPCC:s arbete. Parallellt är hon klimataktivist och dömd för ohörsamhet vid miljöprotester. Så förenas lagbrytande aktivism präglad av demokratiförakt med den hyllade expertens roll.
Och hon är inte ensam. Flera klimatforskare med koppling till IPCC har gripits och dömts de senaste åren för att ha deltagit i klimatprotester. Men den sortens beteenden debatteras inte. Ingen ifrågasätter heller om det borde leda till att man läser deras rön med andra glasögon.
Jag skulle nu kunna friskriva mig med att min egen livsstil är betydligt mer miljövänlig än Alex Schulmans och många andra moralpredikanters. Men jag drömmer ändå hellre om värmen. Om dagar då både människor och tomater får mogna, rodna och leva en stund. Och där 26 grader en enstaka dag inte är något annat än en skitsommar.
***
Läs även: Hemester är bästa semestern
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag oroar mig för tomatplantorna. Förra året kunde jag skörda först i september, men då var de fortfarande gröna eftersom de inte hade fått tillräckligt med värme och ljus för att mogna. Som den här sommaren har börjat fruktar jag att det blir samma sak i år.
För några dagar sedan läste jag i GP att temperaturen i Göteborg skulle stiga till 26 grader, men bara under en enda dag. Samtidigt berättade tidningen att det varit 39 grader i Lissabon och 36 grader i Rom de sista dagarna i juni. Poängen var förstås att läsaren skulle förstå att detta var extremhetta.
Röda Korsets krisberedskapschef intervjuades och påminde om att frågan inte är om, utan när, extremvärmen slår till mot Sverige. Han delade handfasta råd om att dricka mycket vatten, klä sig svalt, dra ner persienner och hålla ett öga på nära och kära.
Men än så länge har det varit koftan och inte solhatten som jag sträckt mig efter. Bikinin ligger kvar i den opackade picknickkorgen.
Jag, liksom många av mina vänner och bekanta, åker gärna till Medelhavet. Det som lockar mest är givetvis den säkra värmen. Här hemma pratar vi om att dra till Frankrike eller Grekland. Tanken på ännu en sommar där dagarna rinner bort i kyligt och grått duggväder är svår att stå ut med.
När Alex Schulman för några år sedan skrev alarmistiskt om temperaturerna vid Medelhavet och samtidigt gav en känga till Lena Andersson som beskrivit sin tid på Sicilien, suckade jag först. Sedan gick jag in på Instagram och konstaterade att han själv befann sig på ett lyxhotell på Mallorca. Det fick hans läsare inte veta.
Av bilderna att döma njöt han för fullt av värmen. Det skulle åtminstone ha tillfört lite dramatik till en annars poserande och beskäftig text om han hade berättat att han med öppna ögon flugit hela familjen till det klimathelvete som han själv varnade för.
Det som skilde Lena Andersson från Alex Schulman var inte drömmen om värme, utan förmågan att stå för den.
Poängen jag vill åt är förstås hyckleriet. Och alarmismen som fyller var och varannan tidning. Den är numera en säkrare del av sommaren än både badväder och köer till glasskiosker. Att försöka nyansera eller ifrågasätta de mest uppskruvade domedagsprofetiorna kan alltså leda till att du i DN blir uppläxad av en solsemesterfirande Alex Schulman.
Därför var Ola Sandstigs reportage i vintras i Sveriges Radios Kaliber ett välbehövligt undantag. Han tog sig an och klädde av några av de mest alarmistiska klimatberättelserna och synade dem kritiskt, men utan att förneka klimatförändringar i sig.
Annars är mantrat som vi matas med att bara lyssna på forskarna. Men det gäller inte vad forskningen säger om att betydligt fler människor dör av kyla än av värme.
Det går inte att bortse från hur de som är besjälade av klimatfrågan uppvisar klassiska sekttendenser. En ständigt hotande domedag är centrum för budskapet och tidpunkten för den kan gång på gång skjutas fram om den inte inträffar enligt tidigare förutsägelser.
Resonemang och ifrågasättande kvävs effektivt eftersom allt redan är definierat från ovan, av FN:s klimatpanel. Och den som trots allt vågar resonera stämplas som förnekare av den rätta läran. Och precis som under avlatsbrevens tid kan du köpa dig fri och fortsätta leva som vanligt om du bara betalar din klimatkompensation.
Sektens övertygelse om att sitta inne med den absoluta sanningen går igen både bland klimataktivister och forskare, ibland är de samma person. Som exempel kan nämnas en docent i naturgeografi vid Göteborgs universitet med mångårig forskning om växthusgaser, återkommande expertuppdrag för myndigheter och framstående deltagare i IPCC:s arbete. Parallellt är hon klimataktivist och dömd för ohörsamhet vid miljöprotester. Så förenas lagbrytande aktivism präglad av demokratiförakt med den hyllade expertens roll.
Och hon är inte ensam. Flera klimatforskare med koppling till IPCC har gripits och dömts de senaste åren för att ha deltagit i klimatprotester. Men den sortens beteenden debatteras inte. Ingen ifrågasätter heller om det borde leda till att man läser deras rön med andra glasögon.
Jag skulle nu kunna friskriva mig med att min egen livsstil är betydligt mer miljövänlig än Alex Schulmans och många andra moralpredikanters. Men jag drömmer ändå hellre om värmen. Om dagar då både människor och tomater får mogna, rodna och leva en stund. Och där 26 grader en enstaka dag inte är något annat än en skitsommar.
***
Läs även: Hemester är bästa semestern
