Hotfulla populister

Text: Hans Blix

Det mesta vi erfar om Iran i vår del av världen handlar om kränkningar av mänskliga rättigheter, om president Ahmadinejads ifrågasättande av Förintelsen och Israels existensberättigande, om hur nära Iran är en atombomb och hur nära Israel och USA kan tänkas vara att bomba Iran. Det är visserligen mer än vad vi får höra om, säg, Indonesien, men ändå magert.

När detta publiceras – den 12 juni – går Iran till val av ny president. Valfriheten är begränsad eftersom den bara gäller mellan kandidater som den styrande religiösa makten tillåter ställa upp. Men man tar fel om man tror att det är likgiltigt vilkennav de auktoriserade kandidaterna som vinner.

År 1997 valdes Khatami på en våg av hopp om liberalisering av systemet. Han lyckades inte infria förväntningarna. Den nuvarande presidenten, Ahmadinejad, nådde ledningen 2005, då man förväntade sig att han skulle göra de fattiga mer delaktiga i landets inkomster.

I dag kan en bred besvikelse över Ahmadinejad leda till att han förlorar och att Moussavi, som i ett tidigare skede skickligt ledde ekonomin, vinner valet. En iransk oppositionell politiker påpekade nyligen för mig att över hälften av alla studenter i Iran är kvinnor och frågade retoriskt om jag trodde att det var utan betydelse. Valkampanjen har varit hård och valet handlar om mer än de frågor vi uppmärksammar – inte minst om den vanskötta ekonomin och korruptionen.

Ahmadinedjad är en populist och han har ganska hämningslöst försökt utnyttja iraniernas reaktioner på de förödmjukelser som Bushadministrationen generöst –  och lika populistiskt – delade ut. Iran  utpekades tillsammans med Irak och Nordkorea som en del av »ondskans axelmakter« och USA:s deltagande i samtal om en stängning av Irans anläggningar för anrikning av uran villkorades av att Iran först skulle krypa till korset och stänga anläggningarna.

Den iranske presidenten svarade indignerat att Iran måste utnyttja sin lagliga rätt att utveckla kärnkraft och lät centrifugbyggena fortsätta. Han ignorerade att motparterna förklarade sig beredda att direkt hjälpa Iran bygga reaktorer för kärnkraft och att deras invändningar endast gällde urananrikning som kunde utnyttjas för att göra vapen och som inte kunde motiveras ekonomiskt.

Ahmadinejads respons till västländernas något förmyndaraktiga hållning har säkert gett en viss utdelning i iransk opinion. Liksom indier och pakistanier känner iranier stolthet då landet utvecklar högteknologi och är misstänksamma mot invändningar.

Samtidigt finns uppenbarligen en opinion som stöder utvecklingen av kärnkraft men som tycker att presidentens hållning och framtoning i utrikespolitiken kostar mer än den smakar. Kritiker vänder sig i valet till denna opinion och kritiserar Ahmadinejad för äventyrlighet, extremism och brist på realism.

I sitt Kairotal undvek president Obama klokt att ge iranska väljare några råd inför valet men kritiserade ändå Ahmadinejad. Obama påminde om att sex miljoner judar dödats i Förintelsen och att ett förnekande av detta faktum strider mot verkligheten, är okunnigt och hatiskt; och att hota förstöra Israel är ett gravt fel. I frågan om Iran och  kärnvapen kom Obama med försiktig försonlighet som sökte förpassa både Bush och Ahmadinejad till ett gånget skede.

USA var villigt att röra sig framåt under ömsesidig respekt och utan att ställa villkor.  Det handlade dock inte bara om USA:s intressen utan om att undvika en farlig kärnvapenkapplöpning i hela Mellersta Östern. Ingen nation kan ta på sig att föreskriva vilka stater som ska ha kärnvapen. För USA:s del kände han dock en förpliktelse att söka en väg till en värld där ingen nation har kärnvapen.

Kanske kunde Israel börja överväga om ett Mellersta Östern – inklusive Israel själv och Iran – fritt från såväl kärnvapen som anrikat uran och plutonium vore att föredra framför en region där Israel inte längre är ensam om denna förstörelsekapacitet. År 1974 var Iran tillsammans med Obamas Kairovärd Egypten de första länder som i FN:s generalförsamling lade fram ett förslag i denna riktning. Den gången avstod Israel i omröstningen.

***

För övrigt anser jag att reklamexplosionen bör begränsas. Marknadsekonomi är nog bra men varje fri plätt utmed vägar, väggar och våglängder behöver inte bli marknad.

Text: Hans Blix