HR-avdelningen – vår tids Sovjet-politruk

På min arbetsplats ställer ledningen till med informationsmöte ett par gånger om året. Obligatorisk närvaro. Varje avdelning får en genomgång av hur ekonomin ser ut, vikten av lojalitet betonas och HR informerar om de senaste policyförändringarna. Dessa möten heter Dialogen för att i teorin signalera vikten av kommunikation, vilket av renhållarna på Renova naturligtvis döpts om till Monologen. Eftersom det är så mötet ser ut i praktiken.

Strax innan jul var det dags igen. De flesta chaufförer har stressat in för att närvara, eftersom det inte ges någon extra tid för mötet. Samtliga är lite slutkörda efter dagens insatser med att hämta avfall och kompost och vi hoppas att det kanske serveras en macka eller bulle. Det gör det också, men ledningen informerar samtidigt om att årets julklapp är indragen av något byråkratiskt skäl. Och, javisst ja, frukten som kommit måndagar och onsdagar dras också in.

God jul liksom. Det här handlar inte om ekonomi. Man behöver inte vara ett matematikgeni för att inse att julklappar och frukt inte utgör kostnader som riskerar välta verksamheten. Samtidigt som detta körs ner i halsen på oss informerar HR om företagets värdegrund, vår uppförandekod och att det rullar en reklamfilm för att få fler att söka jobb som renhållare. Det sägs att vi renhållare är företaget bästa ambassadörer för att få in fler chaufförer. Jomen visst.

Detta är inte unikt för min arbetsplats. Svensk arbetsmarknad svämmar över av alla dessa värdedokument som ska trummas ut i organisationen, ju fler desto bättre verkar man från ledningens sida anse. Därför anställs det mer och mer personer som ska fungera som chefsstöd på HR-avdelningen. Och varje sopbil förses med ett klistermärke där det står ”var dig själv” mot en regnbågsfärgad bakgrund. Fint budskap, men till intet förpliktigande.

I gamla Sovjetunionen kallades den kader som skulle trumma ut ledningens budskap om att det var kartan och inte verkligheten som gällde för politruker. Noll koll på verksamheten i skarpt läge och på bekvämt avstånd när reglementet mötte folkets ilska. Jag menar att vi på svensk arbetsmarknad har återupprättat denna funktion. De blir fler och fler och om det är något som kan välta en verksamhet ekonomiskt så är det svällande HR-avdelningar.

Jag missunnar inte cheferna stöd från HR-avdelningen. Men det hade suttit fint med lite stöd till oss chaufförer också. För när man verkligen behöver ett handtag i vardagen, ja då hjälper det dåligt med en uppförandekod. När lastbilen pajar är det inte till dagens politruker man vänder sig. Då är det Arif på verkstan som är den helt avgörande komponenten för att jobbet ska flyta på. Samt Gabriella som i flygande fläng i sin lastbil hjälper mig att köra in lasset.

Jag gillar mitt jobb. Det är ett viktigt samhällsbärande uppdrag och yrkesstoltheten är stark bland arbetskamraterna. Så även arbetsglädjen, även om jobbet är tungt och lönen verkligen inte är något att skriva hem om. Att hantera tunga fordon i trånga utrymmen, bland stressade bilförare och spårvagnstrafik, ställer höga krav på erfarna yrkesarbetare. Men ärligt talat känns respekten för våra insatser obefintlig från ledningen och HR-avdelningens sida.

Om det är lojalitet och dialog som efterfrågas måste det även till respekt för det verkliga arbetet vi utför varje dag. Det blir smått absurt med alla dessa ytliga signalsystem där vi chaufförer förväntas spela med, trots att det är trams. Ett ängsligt ledarskap behöver sina politruker men det hade varit bättre om man vågade ta självständiga beslut. Då kanske man hade kunnat tänka tanken att både julklappar och frukt kan ses som en uppskattning av vårt arbete.

Och man hade sparat mycket pengar på att skippa politrukerna.

***

Läs även: Ann-Sofie Hermansson: Många opinionsbildare vet inte hur en vanlig arbetare ser ut

Läs även: Ann-Sofie Hermansson: Integration börjar med att vi öppnar dörren