Humor åldras inte väl
Äldre humor är inte längre rolig, eftersom världen femtio år senare faktiskt är exakt så absurd som man förr skämtade om.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är intressant, det där med humor. Få saker blir så snabbt daterade. När mina föräldrar var unga var ”Helan och Halvan” närmast ikoniska. Men i stort sett ingen skulle skratta åt dem i dag. Det krävs helt enkelt mer för att det ska anses vara roligt, än att folk ramlar och slår sig eller får en tårta i huvudet.
När jag var barn var det ”Hasse och Tage”. De blev närmast adlade och sågs som komiska helgon. När jag ser något av dem i dag, är de – med några enstaka undantag – inte särskilt kul. Och bara delar av Monty Pythons sketcher roar mig numera. De är ofta helt enkelt för absurda och saknar därmed finess. Det blir som en mental variant av att slänga tårtor i huvudet på varandra. När de kom var de annorlunda, vansinniga och edgy och därmed blev det hysteriskt roligt.
Men, som man säger, ”been there, done that”.
Eller så är det inte lika roligt längre, eftersom världen de ironiserade över med sina absurditeter femtio år senare faktiskt är exakt så absurd som de skämtade om. Det blir närmast obehagligt profetiskt att se scenen i Life of Brian där Stan vill bli kallad Loretta och kräver rätten att få föda barn, trots att han saknar livmoder. Ingen i Monty Pythongänget hade sannolikt kunnat förutse det. Skämtet låg i hur absurda Stans krav var. I en värld där det finns de som anser att matematik är de ”vitas” sätt att förtrycka människor från andra kulturer, behövs ingen absurd humor längre.
Humor utvecklas över tid. Det får mig att tänka på mina barn och vad de har tyckt vara roligt genom åren. När min äldste son gick på mellanstadiet hade han och hans kamrater en tämligen irriterande vana. De gick omkring och drog helt obegripliga skämt utan punchlines. De kunde skratta högljutt och länge åt saker i stil med:
– Två tomater gick över en gata. En bil körde över den ena tomaten och då sa den andre ”Kom nu broccoli”.
Nu, när jag skriver ner deras ”skämt”, tycker jag faktiskt att de är ganska kul. Det är en rudimentär form av ironi. Eftersom den engelska ordvitsen i ”två-tomater-skämtet” redan är obegriplig på svenska, kan man ju byta ut ordet ketchup mot vad som helst och därmed visa att man antingen poserar med att man inte förstått någonting alls (vilket är roligt i sig) eller att man står över sådana små petitesser som att skämt ska ha en poäng. Ingen som lyssnar kan vara riktigt säker. I den totala bristen på logik och mening ligger själva finessen.
Många människor anser att förmågan att ironisera och skämta subtilt är ett tecken på en högre grad av sofistikation. Problemet blir dock ofta att man kan ironisera om allt. Och när man börjar med det tycks man inte riktigt kunna sluta. En bieffekt är att alla i ens omgivning uppfattar ens skämtlynne som uttryck för arrogans och överlägsenhet. Än värre blir det om ironin övergår i rena spydigheter och sarkastiska utfall. Det blir då svårt att särskilja skämt från ren bitterhet. Och plötsligt har skämtaren blivit politiker. Med sarkasm och en självupplevd skön stil rackar man ner på allt man inte gillar. Men utan glimten i ögat blir även ironin finesslös.
Jag känner verkligen igen mig själv i denna avart av humor. Ofta har jag i stunden tyckt att jag har varit väldigt rolig och alla som håller med mig skrattar högt. Men frågan är om jag egentligen uppnått något med det. Vinner sarkasm någonsin över en meningsmotståndare?
Knappast.
Kanske tröttnar folk snart på verbala ekvilibristiska spydigheter. Kanske är nästa humortrend en återgång till den tidlösa glädjen många människor känner när de ser någon halka på ett bananskal. Eller för den delen på en överkörd broccoli.
***
Läs även: Det är inte lätt att vara människa
Läs även: Vi lever i en ständigt pågående dokusåpa
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är intressant, det där med humor. Få saker blir så snabbt daterade. När mina föräldrar var unga var ”Helan och Halvan” närmast ikoniska. Men i stort sett ingen skulle skratta åt dem i dag. Det krävs helt enkelt mer för att det ska anses vara roligt, än att folk ramlar och slår sig eller får en tårta i huvudet.
När jag var barn var det ”Hasse och Tage”. De blev närmast adlade och sågs som komiska helgon. När jag ser något av dem i dag, är de – med några enstaka undantag – inte särskilt kul. Och bara delar av Monty Pythons sketcher roar mig numera. De är ofta helt enkelt för absurda och saknar därmed finess. Det blir som en mental variant av att slänga tårtor i huvudet på varandra. När de kom var de annorlunda, vansinniga och edgy och därmed blev det hysteriskt roligt.
Men, som man säger, ”been there, done that”.
Eller så är det inte lika roligt längre, eftersom världen de ironiserade över med sina absurditeter femtio år senare faktiskt är exakt så absurd som de skämtade om. Det blir närmast obehagligt profetiskt att se scenen i Life of Brian där Stan vill bli kallad Loretta och kräver rätten att få föda barn, trots att han saknar livmoder. Ingen i Monty Pythongänget hade sannolikt kunnat förutse det. Skämtet låg i hur absurda Stans krav var. I en värld där det finns de som anser att matematik är de ”vitas” sätt att förtrycka människor från andra kulturer, behövs ingen absurd humor längre.
Humor utvecklas över tid. Det får mig att tänka på mina barn och vad de har tyckt vara roligt genom åren. När min äldste son gick på mellanstadiet hade han och hans kamrater en tämligen irriterande vana. De gick omkring och drog helt obegripliga skämt utan punchlines. De kunde skratta högljutt och länge åt saker i stil med:
– Två tomater gick över en gata. En bil körde över den ena tomaten och då sa den andre ”Kom nu broccoli”.
Nu, när jag skriver ner deras ”skämt”, tycker jag faktiskt att de är ganska kul. Det är en rudimentär form av ironi. Eftersom den engelska ordvitsen i ”två-tomater-skämtet” redan är obegriplig på svenska, kan man ju byta ut ordet ketchup mot vad som helst och därmed visa att man antingen poserar med att man inte förstått någonting alls (vilket är roligt i sig) eller att man står över sådana små petitesser som att skämt ska ha en poäng. Ingen som lyssnar kan vara riktigt säker. I den totala bristen på logik och mening ligger själva finessen.
Många människor anser att förmågan att ironisera och skämta subtilt är ett tecken på en högre grad av sofistikation. Problemet blir dock ofta att man kan ironisera om allt. Och när man börjar med det tycks man inte riktigt kunna sluta. En bieffekt är att alla i ens omgivning uppfattar ens skämtlynne som uttryck för arrogans och överlägsenhet. Än värre blir det om ironin övergår i rena spydigheter och sarkastiska utfall. Det blir då svårt att särskilja skämt från ren bitterhet. Och plötsligt har skämtaren blivit politiker. Med sarkasm och en självupplevd skön stil rackar man ner på allt man inte gillar. Men utan glimten i ögat blir även ironin finesslös.
Jag känner verkligen igen mig själv i denna avart av humor. Ofta har jag i stunden tyckt att jag har varit väldigt rolig och alla som håller med mig skrattar högt. Men frågan är om jag egentligen uppnått något med det. Vinner sarkasm någonsin över en meningsmotståndare?
Knappast.
Kanske tröttnar folk snart på verbala ekvilibristiska spydigheter. Kanske är nästa humortrend en återgång till den tidlösa glädjen många människor känner när de ser någon halka på ett bananskal. Eller för den delen på en överkörd broccoli.
***
Läs även: Det är inte lätt att vara människa
Läs även: Vi lever i en ständigt pågående dokusåpa
