Hur hjälper vi flyktingen bäst?

I sin klassiska studie Totalitarismens ursprung (1951) beskriver Hannah Arendt hur flyktingströmmarna och etniska motsättningarna i Europa efter första världskriget underminerade samhällen på ett sätt som underlättade för fascisterna och nazisterna att mobilisera stöd och väljare. I dag ser vi samma mönster i en global skala och det har redan fått enormt allvarliga följder.

Amy Pope var de amerikanska presidenterna Barack Obamas och Joe Bidens migrationspolitiska rådgivare och är numera verksam som generaldirektör för FN:s International Organization for Migration (IOM). I en essä i Foreign Affairs och i en intervju i tidskriftens podd beskriver hon hur migrationen nu upplöser den internationella ordningen och raserar gamla allianser och överenskommelser. 

Det system för asyl- och flyktingmottagande som byggdes efter andra världskriget syftade till att länder skulle vara beredda att ge människor skydd från krig och förföljelse under en begränsad tid, men med åren har migrationen blivit radikalt annorlunda.

Pope beskriver hur människor sedan kolonialismens upphörande på 1960- och 70-talet i en accelererad grad börjat röra sig över klotet – på 30 år har antalet migranter i världen fördubblats. Människor flyr förstås fortfarande från krig och förföljelse, men den stora och växande orsaken är klimatförändringar. Dessa diskuteras inom citationstecken här i västvärlden, men för människor som upplever långvarig torka eller översvämningar finns det ingen annan möjlighet än att flytta på sig. Det jordbruk och fiske som tidigare generationer livnärt sig på ger inte lika mycket längre och framför allt unga människor flyttar för att hitta arbete någon annanstans.

I första hand reser man inom hemländer eller till grannländer – det är mönstret i Afrika, Asien och Sydamerika. Men i förlängningen tar man sig vidare till Europa och Nordamerika. Och det är inte bara i väst som den växande frustrationen över invandringen leder till valframgångar för högernationalister – de har fått sina motsvarigheter på andra kontinenter. När fattigare länder inte mäktar med migranterna, ökar främlingsfientligheten och det ekonomiska trycket, och dessa reser i stället vidare norrut mot rikare samhällen.

Bara i USA har andelen asylsökande femdubblats under de senaste årtiondena. I dag är de flesta av dem inte flyktingar i egentlig mening utan människor på jakt efter ett bättre liv. Genom att söka asyl sätter de i gång långa processer som ger dem möjlighet att börja arbeta och etablera sig i andra samhällen. Det får i längden smärtsamma följder. Det ser vi nu i den känsloladdade debatten i Sverige kring utvisningar av människor med för låga inkomster, eller av barn och ungdomar vars föräldrar kommit hit på felaktiga grunder eller haft tillfälliga uppehållstillstånd.

Eftersom det är krångligt att söka visa och ta sig till länder genom legala vägar finns det gott om smugglare som exploaterar läget. I sociala medier ser unga människor vilket välstånd som finns i den rika världen och vill leva sina liv där. Inte sällan leder det till att de får arbeta under slavliknande förhållanden i väst där den svarta ekonomin växer i skuggsamhället.

En grupp som nu utmärker sig är de unga män från Bangladeshs medelklass vars familjer sparar ihop hundratusen svenska kronor och skickar dem på vinst och förlust mot Europa, med förhoppningen om att de ska kunna bli “ankare” och föra fler familjemedlemmar med sig.

Samtidigt innebär den demografiska utmaningen med sjunkande födelsetal i de rika länderna att det saknar arbetskraft, åtminstone inom sektorer som inte så lätt automatiseras. I USA är en betydande del av arbetarna inom jordbruket från andra länder, och när amerikaner inte kan eller vill ta jobben så uppmuntrar det också till illegal arbetskraftsinvandring. I Sverige och i många andra länder utgörs nu en betydande del av vårdpersonalen av invandrare.

Arbetskraftsinvandring kan avhjälpa åldrande befolkningar. Samtidigt ser inte Pope att det är en långsiktig hållbar lösning, då dessa människor också behövs för att bygga sina egna hemländer. Och kultur är av stor eller kanske rent av största vikt. Integration har visat sig vara svårare än vad man föreställt sig.

Pope beskriver hur ett invandringsskeptiskt land som Japan försökt hantera sin åldrande befolkning genom att locka exiljapaner i andra delar av världen att återvända till hemlandet med arbeten och förmåner. Inte heller det har visat sig fungera: japaner som är uppväxta i andra samhällen har svårt att inordna sig i den strikta kulturen, och blir därför utsatta för sina egna landsmäns främlingsfientlighet.

Enligt Pope finns det ingen lösning i att den rika delen av världen blir hem för alla migranter, utan den måste investera både ekonomiskt och politiskt i de fattiga länderna för att göra dem bättre att leva i. Problemet är nu bara att de multilaterala strukturerna bryter samman i vår nya multipolära värld, där var och en kämpar för sig själv och bara ser till sitt eget kortsiktiga intresse.

Toppbild: Kongloseriska flyktingar försöker ta sig in i grannlandet Burundi vinter 2025.

***

Läs även: Intet nytt om invandringen – över 50 år av integrationspolitiska illusioner

Läs även: Erik Jersenius: En fråga om tillit – kultur avgör integrationen