Hur länge kan gamla dumheter ses som ”ungdomssynder”?

Finansmannen Björn Wahlroos blev stalinist som 17-åring. I ungefär samma ålder gick Jimmie Åkesson med i SD. Pieter Tham synar ungdomssynder.

Svallvågorna efter den brunblå debatten mellan Per Bolund och Jimmy Åkesson hade knappt avklingat förrän finansmannen Björn ”Nalle” Wahlroos släppte sin memoar med titeln Från barrikaderna till bankvärlden – ett slags dagböcker 1952 -1992. Där skriver han bland annat om sin tid som medlem i den finländska fraktionen av stalinisterna under det mytomspunna året 1968, fram till 1973.

Rimligtvis betyder det att professorn i nationalekonomi under en period var rabiat kommunist, ett faktum som hittills behandlats som kuriosa av journalistkåren, en snudd på lustig ungdomssynd. Vem bryr sig, liksom.

Men hur länge kan dumheter från förr passera som ”ungdomssynder”? Vad är en ”lagom” ålder? Domstolarna dömer som bekant ogärna en person under 21 år till fängelse. Den domstol som kallas media är mindre benägen att ge syndernas förlåtelse. Det är inte allom förunnat att lova bot och bättring.

Björn Wahlroos blev stalinist som sjuttonåring. Ingvar Kamprad var medlem i pronazistiska Nysvenska rörelsen från sexton till nitton års ålder. Och den påstått blåbrune Jimmie då? Åkesson gick med i Sverigedemokraterna 1994 – enligt tidningen Expo en klart nazibelastad period. Enligt honom själv gick han med ett år senare, dvs 1995, när SD ville bli ett respektabelt parti och kastade ut skinnskallarna.

Oavsett vems historieskrivning man sätter tilltro till innebär det att Jimmie Åkesson antingen var 16 år fyllda, eller 17, när han gick med i partiet. En tydlig ungdomssynd alltså?

Icke sa Nicke.

Helt klart är klimatet betydligt strängare för politiker än för näringslivsnissar.

I politiken är det partiet och dess historiska synder, inte främst personen, som journalisterna – och väljarna? – förhåller sig till. I fallet med SD framstår det tydligt att partiet flera gånger ömsat skinn för att vinna förtroende hos väljare och andra partier. De har hittills inte lyckats frikoppla sig från sitt förflutna. Var och varannan månad avslöjas nya högerpopulistiska tokstollar med fingrarna i syltburken. Eller åtminstone på tangenter som leder till rasistiska tweets eller hatgrupper på Facebook. Jimmie & Co får nog hållas ytterligare en tid i frysboxen – kämpa grabbar!

Som ni vet är dock ingenting omöjligt. Ta bara den 48-årige mannen som inom kort står inför skranket i den australiensiska kuststaden Albany. Australiensaren är anklagad för att ha kapat en sändare från en vithaj, den nu största levande rovfisken (6,5 meter). Mannen har därpå trålat med sändaren efter sin båt längs med stränderna. Flera larm har utlösts och kustbevakning har ryckt ut, med folktomma stränder som följd. Skälet till stölden är oklart. För mig är återstår den stora frågan – hur plockade han sändaren av vithajen?

Tänk att kunna skicka sin avatar till tandhygienisten. Och slippa ilningarna när tandstenen ryker…

Jag noterar att Facebooks ägare och vd Mark Zuckerberg satsar över åttiofem miljarder kronor (jo, ni läser rätt) på Metaverse, ett nytt digitalt universum. ”Företagets ambition är att sammanlänka existerande plattformar med en ny, digital verklighet där människor kan umgås, interagera och jobba”. Hänger ni med?

Första gången begreppet Metaverse såg dagens ljus var i amerikanske författaren Neal Stephensons roman ”Snow crash”. Handlingen utspelas i ett dystopiskt Los Angeles. Huvudpersonen Hiro är pizzabud i den riktiga världen – men krigarprins i ett virtuellt universum.

I Zuckerbergs nya universum ska vi nu alla kunna bli krigarprinsar. Man behöver – mycket förenklat – inte vara på plats själv. Luta dig lugnt tillbaka i din nötta gamla morgonrock framför kaffekoppen och uppslagen tidning. Skicka i stället din kostymklädde avatar in i Metaverse och styr honom till förslagsvis en gallerirunda för att kolla in de trendigaste konstnärerna. Eller gör besöket på Nationalmuseum du planerat så många gånger men inte ”hunnit”. Det hela påminner en aning om idén bakom de omtalade ”Abbatarerna”, ABBA:s virtuella kopior som i vår ger konserter i Queen Elisabeth Park. Själv tänker jag bygga upp ett kryptokonto nedlusat med bitcoin i mitt Metaverse. Sedan teleporterar jag den virtuella valutan till mitt SEB-konto i Stockholm. Eller, slog det mig just – tänk att kunna skicka sin avatar till tandhygienisten. Och slippa ilningarna när tandstenen ryker…

Jag surfar vidare och hamnar på det nya stora kulturbråket – det mellan Schulman och Arpi. Frågan gäller – vem är vidrigast? Bästsäljande författaren Alex har upprepade gånger i sin podcast ”Sigge & Alex” utdelat nålstick mot Ivar vars nyhetsbrev ”En rak höger” tycks ha retat upp Schulman. SvD:s forne ledarskribent uppmanar till islamofobi, enligt Alex.

Nu har Ivar i sin tur fått nog. Enligt honom moraliserar Schulman men är för högt upp i pyramiden för att se konsekvenserna av förändringarna. ”Schulman har glömt varifrån han kommer”, skriver Arpi.

Egentligen tror jag det handlar om något helt annat, nämligen: vilken alfahanne pinkar längst?

Text:

Toppbild: TT