Hur länge kan vi skylla på vår naivitet?

”Vi har varit för naiva”, sa dåvarande statsministern Stefan Löfven för tio år sedan, i november 2015. Den gången gällde det terrorister, extremister och polisens möjligheter att avlyssna digital kommunikation. Därefter spred sig uttrycket nedåt i statsapparaten och användes de följande åren flitigt av såväl Löfvens ministerkollegor som av generaldirektörer och högre tjänstemän. I allmänhet för att förklara misslyckanden inom sådant som asyl- och migrationspolitiken, brottsbekämpningen och integrationen. Senast jag kan finna att Stefan Löfven själv pratade om ”vår” – vilka ”vi” nu är –naivitet hade han lämnat statsministerposten. Det var i början av mars 2022 och han intervjuades av Örnsköldsviks Allehanda om Sveriges försvar, Ryssland och Putin. Det hade bara gått någon vecka sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. 

Så här tre och ett halvt år senare kan vi konstatera att den svenska blåögdheten inför dem som inte vill oss väl har hälsan i behåll. Granne med marinens stora bas på Muskö i Stockholms skärgård bygger just nu ett rysk medborgare med kopplingar till Rysslands kärnvapenindstri ett hus på flera hundra kvadratmeter, varav en stor del förefaller vara under jord. Kommunalrådet i Haninge, Sven Gustafsson, är rasande men samtidigt bakbunden av planlagstiftningen och kan inget göra. Det finns fler exempel. En svensk expert som följer frågan pekar inte oväntat ut just den svenska naiviteten som förklaring till att detta kan fortgå.

Som vanligt verkar finländarna inte alls lida av samma aningslöshet som vi svenskar. De införde för flera år sedan lagar som ger regeringen möjlighet att stoppa fastighetsaffärer som bedöms äventyra rikets säkerhet. Varför inte samma sak har skett här saknas det en bra förklaring till. Hur länge får man fortsätta att vara naiv och samtidigt åberopa godtrogenheten som huvudsaklig förklaring till sina brister?

***

Läs även: Ryskägt bygge vid marinbasen – stat och kommun handfallna

Läs även: Rysk koppling på svenskt försvarsföretag