I drömmen satt Greta i båten ”Ship to Iran”

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde att det var fred i Mellanöstern, att Iran var fritt och att ayatollornas makt tagit slut. Jag drömde om en jättebåt där Greta satt och svor. Hon sa att hon reste bort för fred och frid och för ett bättre demokratiskt klimat. Hon mästrade ledarna och bad dem att skämmas. Hon rådde dem alla att drabbas av panik.

Som vanligt, kanske ni tänker, men ändå var allting precis tvärtom. Gasljusen var ersatta med strålkastare som lyste upp hela båten. De gav till och med Greta en gloria. Mitt i sitt våldsamma angrepp mot världens ledare kunde man se att hon log. Hon nyanserade plötsligt det hon sa. Jag förstår att det är svårt att ta in, men hon riktade sin kritik mot världens diktaturer, inte mot demokratiska rättsstater. Jag hörde inga patetiska utfall, bara sakliga argument. Paniken hon pratade om var ingen allmän ångest utan bestod av konkret substans i form av en uppmaning till att ledare som dödar sin egen befolkning bör vara rädda för karma.

Och Greta var inte ensam i båten ”Ship to Iran”. Där satt alla aktivisterna, samma gamla vanliga nunor. Alla åsiktsmaskiner var där. De var säkert tusentals. Som vanligt bildade proffsmoralisterna kör, men något var annorlunda även med dem. Ingen kallade Mellanösterns enda demokrati en skurkstat. Alla de som tidigare skanderat om folkmord och apartheid skrek nu på de verkliga mördarna. Alla som tidigare skrivit på listor där de manat omvärlden att bojkotta offren för terrorn, krävde nu terrorstaten Irans upplösning. De som försvarat Hamas våldsorgier saknade nu spärrar i sin iver att fördöma dess finansiärer.

I drömmen reste sig sedan alla på en given signal och krävde omedelbar demokrati och att staten Iran ska följa mänskliga rättigheter. Kraften i proffstyckarnas stämmor var skoningslös. De krävde att regimen skulle ställas inför rätta i Haag. Enade stöttade de det iranska folkets protester. De ropade att de äcklades av våldet som mötte invånarna. De blev intervjuade om hur det vände sig inombords av obehag när de läste om militärens medvetna hagelsvärmar mot oskyddade civila. De förfärades av det råa våldet och regimens strategi att sikta mot protestanternas ögon. De skanderade mot de skyndsamma utomrättsliga dödsstraffen, mot moralpoliserna, mot regimen som stöttar de flesta terrorgrupperna i världen.  

Tillsammans skrev de spaltkilometerlånga inlagor i världens alla tidningar och satt i vartenda debattprogram och uttryckte sin vämjelse över skurkstaten. De tågade i demonstrationståg varje lördag och ropade ”from the river to the sea, the Persian people should be free!”.  

Det var en underbar dröm. Inte ens demonstrationstågen var obehagliga trots att de samlade tusentals människor — en normalt sett perfekt grogrund för masspsykotisk urartning. Alla var lika vänliga som Mahatma Gandhi. Och Greta gick barfota framför dem alla iförd Gandhis vita klädnad. Det var som om hennes fötter inte riktigt nuddade marken. Jan Guillou tågade i samma tåg frivilligt bakom kreti och pleti. Hans person märktes knappt, men på hans skylt stod det ”Iran = Hizbollah = Hamas = Ondskan” med stora bokstäver. Och Carl Bildt lite längre bak i ledet gick med en skylt där det stod ”Jag hade fel om Iran (och faktiskt om nästan allt möjligt annat). Förlåt Hanif Bali!”.

Ingen var deplattformerad. Jag såg Aron Flam gå sida vid sida med Alexandra Pascalidou bärande på den gemensamma skylten ”Tillsammans skrev vi alla mina böcker”. Jag förundrades något över att budskapet på skylten inte alls tycktes ha med Iran att göra. Och vad betydde det egentligen? Jag vet med säkerhet att Pascalidou inte skrivit någon av Arons böcker. Kunde det möjligen vara tvärtom? Vad vet jag? Det var då jag mötte Freud. Han tittade ömsint på mig och påstod sig citera sig själv:

”Ibland är en dröm bara en dröm – tyvärr”.