I själva verket ligger M inte alls tokigt till
Men man ska aldrig underskatta de borgerligas förmåga att spela bort goda chanser.
Bild: Pontus Lundahl / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har varit mycket stånk och stön i kommentarerna till Moderaternas stämma. Partiet har ”ett väldigt tufft utgångsläge” och ”står inför svåra utmaningar”, vet experterna att berätta. Opinionssiffrorna är svaga och man hotas av ett smärtsamt spagat när både mitten- och SD-lutande väljare ska övertygas samtidigt.
Vet ni vad, det där stämmer. Men å andra sidan står alla partier med ledarambitioner ständigt inför svåra utmaningar och befinner sig i tuffa lägen. Undantagen skulle möjligen vara Erlanders socialdemokrater och Adenauers kristdemokrater, men det har gått en god stund sedan deras glada dagar.
I själva verket ligger M inte alls tokigt till. De har för all del mer att frukta än fruktan själv, men om företrädarna inte hemfaller åt alltför mycket svartsyn när stämmoglädjen runnit av dem och vardagen åter gör sig påmind ska de nog kunna klara det kommande valet rätt bra.
Till att börja med är opinionsläget inte så risigt som många tycks tro. Regeringar seglar i motvind världen över, och många statsministrar har det långt värre än Ulf Kristersson. M ligger ett par procentenheter under 2022 års valresultat. Det är aningen bättre än läget för Samlingspartiet i Finland och rejält mycket bättre än för den firade Mette Frederiksens danska socialdemokrater, som har tappat 7–8 procentenheter sedan senaste valet. Friedrich Merz CDU är back 3–4 procentenheter och i Storbritannien har Keir Starmer fått se sitt Labour kollapsa i opinionen och rasa med 15 procentenheter på litet mer än ett år.
Med långt till val handlar mätningar mer om recensioner än ställningstaganden, och när det drar ihop sig ska alternativen inte vägas vart och ett för sig, utan mot varandra. Då blir det duglighet, framtidsbudskap, företrädare och samarbetskonstellationer som avgör. Ingendera talar till M:s nackdel.
Man har visat duglighet genom att hålla ihop sitt styre och få mycket gjort. Tidöavtalets punkter har bockats av en efter en. Kontrasten är stor till förvirringen och handlingsförlamningen under Löfven och Andersson då föga blev uträttat mot brottsligheten och det var en evig undran vilken budget som skulle gälla.
M har på goda grunder lagt mycket fokus på frågor om brott och straff men börjar komplettera med mer upplyftande budskap om arbetets värde och företagsamhetens betydelse. S accepterar i allt väsentligt M-politiken i frågor som invandring och kriminalpolitik men talar hellre om att öka det offentligas makt än om att ge människor svängrum. Den enda verkligt tunga nya S-fråga jag i skrivande stund kan komma på gäller statliga insatser för ökad blandning av människor. Den är till lika delar radikal och diffus och ser ut att kunna bli en riktig albatross kring halsen.
Vad gäller företrädare har M det bättre förspänt än på länge. Justitieminister Gunnar Strömmer åtnjuter unik respekt. Carl-Oskar Bohlin, Pål Jonson och Maria Malmer Stenergard är starka kort även om Stenergard fick bättre genomslag som migrationsminister. Elisabeth Svantesson har inte Anders Borgs höga profil men matchar lätt Mikael Damberg. Lawen Redar och Teresa Carvalho är helt klart förstärkningar för S men har fått svåra portföljer. Ulf Kristersson får lägre förtroendetal än Magdalena Andersson, men klarar debatterna med henne väl.
I regeringsfrågan har M tappat en del av sitt försprång på grund av Liberalernas svårbegripliga manövrer. Men nog har man fortsatt försprång, för hur i all världen ska S kunna uppfattas som trovärdiga i till exempel invandrings-, kriminal-, energi- och näringspolitiken när alla vet att de i regering blir beroende av MP, V och C, som ofta har diametralt motsatt åsikt?
Lägg ljusningen i konjunkturen till detta och det ter sig alldeles onödigt för nervösa moderater att kasta yxan i sjön, även om man aldrig ska underskatta de borgerligas förmåga att spela bort goda chanser.
***
