I stället för frihet: förvirring

Ju mer jag tänker, desto mindre förstår jag. Nyss tänkte jag till exempel på yttrandefrihet igen. (Ja, jag vet att jag är långsam. Yttrandefrihet var inne i vintras, men nu är det melodifestivalen eller något annat som alla pratar om. Men sån är jag.) I alla fall: jag begriper utmärkt väl varför vi måste försvara rätten att rita bilder av Muhammed, även om de sårar många människor och för det mesta är ganska larviga. Vad jag inte helt begriper är varför vi sätter gränsen just där vi sätter den.

Om man i stället för att trycka Muhammed i en tidning sprayar honom på en husvägg, till exempel, så är det inte okej. Men är det en naturlag att husväggar ska betraktas som mer heliga än religionsstiftare? Att materiella värden och materiell egendom är mer okränkbara än andliga värden och andlig egendom? Det vill säga, viss andlig egendom. För om man avbildar till exempel Musse Pigg i stället för Mohammed, så är det inte så säkert att det är tillåtet. Och är det kanske rentav just de här prioriteringarna som utgör de så kallade västliga värdena vi försvarar?

Nåja, jag driver ingen tes, utan vill bara sprida förvirring, så att jag inte behöver vara ensam om den. Men det vore ju väldigt olyckligt om vi gick omkring och trodde att vi levde i ett fritt samhälle, när vi i själva verket inte ens får dansa nakna på stan utan att arresteras för förargelseväckande beteende. För att ta ett exempel på en uttrycksform som inte nödvändigtvis är vare sig mer eller mindre viktig än någon annan. »Inga är så bundna, som de som felaktigt tror sig vara fria«, som Goethe säger någonstans.

Friheten finns inte alltid där man väntar sig att den ska finnas. Man tror att USA är »the land of the free«, men så åker man till New York och blir galen på att man inte får dricka öl utomhus och en myriad andra formella eller informella regler som får till och med Stockholm att framstå som liberalt. Man flyttar till Berlin och konfunderas av blandningen av preussisk ordning och lokal laissez faire-anarki: gott om regler, men svårt att förstå varför vissa förväntas följas och inte andra. Varför är det okej att cykla på trottoaren, men inte att gå mot rött ljus? När, om någonsin, är egentligen rökförbudet på krogen tillämpligt?

Jag har inte sett någon dansa naken på stan i Berlin än (inomhus är en annan sak), men misstänker att det skulle accepteras. Någon nolltolerans mot graffiti råder här definitivt inte, och det är en av många saker som åtminstone skapar en känsla av frihet – inte för att målande på väggar nödvändigtvis har ett egenvärde, men för att det är tilltalande med ett samhälle som klarar av att absorbera även ett sådant uttrycksbehov utan att skakas i sin självbild. Den som tycker att klotter är en olämplig frihetssymbol kan förresten dra sig till minnes Berlinmuren: på västsidan graffiti, på östsidan utmärkt vakthållning mot alla former av åverkan.

Men allt sådant är väl ändå mest gester och utanverk. Hur fria vi är i våra inre liv och tankar tål verkligen att tänkas på. Förvisso uppmanas vi att »tänka utanför boxen« – men inte alltför långt utanför. Gärna skapa en innovativ internetfirma som rationaliserar bort avlönat tjänstearbete. Men att tänka så långt utanför att man börjar ifrågasätta lönearbetet som sådant … nä. Då kan man nästan lika gärna dansa naken på stan. Och ändå är det inte det som brukar åsyftas när folk talar om »åsiktskorridoren«? Ju mindre jag förstår, desto mer tänker jag.

Text: