Jag gruvar mig för vad norrmännen kommer att säga om oss

Fredag

Till skillnad från förvånansvärt många svenska skribenter har jag aldrig känt behovet av att forma en särskilt fast uppfattning om Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Ungern ligger långt härifrån och det vore förmätet att låtsas något annat än att de nomadiserande magyarerna förblir en vildsint gåta för oss, även om de suttit någorlunda still de senaste tusen åren.

Med det sagt måste jag erkänna att min sympati väcktes för Orbán när jag läste om hur hans landsmän missunnar honom de ”exotiska djur” som han håller på sin bondgård. Gården – som påstås bestå av ”slottsliknande lyxfastigheter”, men ser ut som ett tjänstemannafacks sörmländska kursgård – påstås visa att premiärministern har drabbats av korrupt storhetsvansinne. Att han dessutom håller ”exotiska djur” ska ha ”väckt både munterhet och ilska”. 

Varför, undrar jag, anser inte bara ungrare, utan dessutom den polske utrikesministern, att det är något upprörande och oförlåtligt med att ha några zebror, antiloper och bufflar på sin mark?

Zebror är, som alla någorlunda beresta människor vet, inget annat än en dekorativt randig åsna, eller – om man vill vara generös – vildhäst. Antiloper är inte mer exklusiva än får eller getter, som är deras kusiner bland slidhornsdjuren. Bufflar är helt enkelt en sorts kor. 

Vilka djur anser ungrarna att deras premiärminister kan äga, utan att behöva be om ursäkt? Hamstrar? Svärdbärare? Höns? Är det tillåtet för honom att äga en hund? I så fall av vilken ras, utan att han ses som alltför pretentiös?

Det är sorgligt att tänka sig att detta livfulla och eldiga folk, som en gång kom ridande över stäppen i jakt på nya byten, på bara ett millennium sjangserat till fantasilösa moralister.

Jag har fram tills nu alltid betraktat ungrarna själva som ”exotiska” – en komplimang i mina öron – och skulle inte haft något emot att ha en ungrare som faktotum, av ungefär samma skäl som varje bättre hushåll har ett par påfåglar. Nu inser jag att den ambitionen byggt på ett romantiskt missförstånd. Det finns helt enkelt inga ersättningar för nepaleser från Gurkha, för dem av oss som anser att ”exotiskt” inte är ett skällsord. 

Lördag

Jag undrar om president Putin fick en klar bild av vad Melania Trump bad honom göra, när han läste det brev som hon skickade med sin man, den amerikanske presidenten, till toppmötet i Alaska. Själv skulle jag i Putins kläder ha varit osäker, även om brevet förstås förmedlar en övergripande uppmaning, som vi alla kan instämma i, om att vara vänlig mot de små.

Det tycks mig som om brevet bygger på ett antal minst sagt tvivelaktiga påståenden, och behandlar dem som vore de självklara sanningar.

”Varje barn”, inleder fru Trump, ”delar samma tysta drömmar i sitt hjärta, oavsett om de slumpartat fötts på en nations rustika landsbygd, eller ett storslaget stadscentra.”

Gör de verkligen det? Min erfarenhet är att barn i själva verket har vitt skilda och ofta oförenliga önskemål. Det gäller inte minst bondungar och stadsbarn, som sällan förstår varandra. Eller menar fru Trump att detta bara gäller just de ”tysta drömmarna”, som vi per definition inte vet något om? Men hur vet i så fall hon något om deras samstämmighet? Det här kräver helt enkelt lite mer eftertanke för att övertyga en någorlunda intelligent läsare.

Lite längre ned hävdar fru Trump att ”varje generations ättlingar börjar sina liv i en renhet – en oskuld som står över geografi, styrelseskick och ideologi” och säger sig vara ”säker på” att Putin håller med henne.

Kanske gör han det, för det är den vanliga sammanblandningen av renhet och oskuld – moraliska begrepp – med bristande erfarenhet – ett faktiskt och oftast invalidiserande tillstånd. Kanske bör man låta det passera, som ett slags konstnärlig utsmyckning, men sedan kommer vad som ändå måste tolkas som en uppmaning och kanske det märkligaste påståendet av alla: 

”Ändå tvingas vissa barn i dagens värld bära ett tyst skratt, orörda av mörkret omkring dem – ett tyst trots mot de krafter som potentiellt kan göra anspråk på deras framtid. Herr Putin, ni kan ensam återställa deras melodiska skratt.” 

Det blir inte mindre gåtfullt av att fru Trump i nästa stycke påstår att president Putin kan åstadkomma detta med ett enkelt penndrag.

Det är ett smickrande påstående, men inte ens president Putin kan rimligen inbilla sig något så absurt som att han, ensam i världen, har fullständig makt över världens barn och kan få dem alla att skratta välklingande med en penna som enda verktyg.

Jag undrar om skälet till att president Putin vägrade att skriva under någonting under mötet hade något med detta orealistiska brev att göra. En inbjuden gäst demonstrerar ogärna att värdinnan fått något om bakfoten, om det inte blir alldeles oundvikligt.

På det stora hela tror jag att Donald Trump skulle göra klokt i att inte uppmuntra sin hustru att korrespondera med världens kungar och presidenter. Kamratposten förmedlar fortfarande brevvänner som skulle passa henne bättre.

Söndag

Jag har ofta lekt med tanken att låta artificiell intelligens skriva den här dagboken, men jag vet inte vad jag skulle göra med den tid jag sparade, annat än att själv skriva något annat, vilket skulle förta poängen med hela övningen. Vad Ebba Buschs talskrivare gjorde med de minuter hon eller han sparade genom att låta AI fabricera ett citat av journalisten Elina Pahnke vet jag inte. Kanske var den stackars underhuggaren helt enkelt uttråkad, som de flesta av oss blir när vi tvingas ägna oss åt politik.

Det verkar hur som helst mest vara en slump att saken alls upptäcktes. Det tog Pahnke ett par månader och en kamrat som tycks ha ett särskilt horn i sidan till Ebba Busch, innan hon själv var säker på att hon faktiskt inte sagt eller skrivit det som hon påstods ha sagt eller skrivit. Hon kunde mycket väl ha gjort det, för hon gillar formuleringen: ”mäns makt är inte en abstraktion”.

Det här gör hela saken en aning avslagen, måste jag erkänna.

På den tiden skribenter och politiker fick lov att fabricera graverande citat på egen hand, utan hjälp av algoritmer, hade falsarierna åtminstone lite bett. Gjorde man sig besväret att ljuga ihop något som någon kunde ha sagt, även om de inte hunnit göra det än, såg man till att det var så besvärande att eventuella dementier fick svårt att fästa. Förfalskade citat som ligger så nära verkligheten att de falskeligen citerade inte ens själva är säkra på om de sagt eller skrivit det, är en illustration av hur oanvändbar artificiell intelligens är i varje intelligent sammanhang.

Det värsta är att datadriven idioti av det här slaget smittar av sig på oss. Ebba Busch har nu inte bara bett om ursäkt för det som hänt, utan dessutom förklarat att hon ”ser allvarligt på detta”. Pahnke, å sin sida, säger att det var ”chockerande” att tillskrivas ett citat som hon nästan kunde ha varit upphov till av någon med ”så mycket makt” som därigenom ”går ut och börjar hoppa på enskilda journalister”.

Det är det här som artificiell intelligens egentligen betyder: maskinerna lär sig inte att bli mänskligare genom att härma oss, det är i stället vi som blir allt mindre trovärdiga och autentiska genom att härma maskinerna. Det är inte bara citaten som blir falska när vi använder oss av artificiell intelligens, utan även våra påstådda känslor av allvar och upprördhet.

Det kloka, när jag tänker efter, är inte att låta artificiell intelligens sköta mitt skrivande, utan mitt läsande, så att jag i fortsättningen slipper den här sortens konstlade nyheter.

Måndag

Jag vet inte hur många i min läsekrets som har hört talas om den kanadensiske influeraren Logan Moffitt och hans vita gurksallad, men jag måste erkänna att ämnet saknats i mitt konversationslexikon, fram till i dag. Det är, förstår jag, norrmännens iver att följa Moffitt som gör att de nu lider av den största gurkbristen i mannaminne. De bekräftar den gamla misstanken om att norrmän i allmänhet är lättledda och relativt enfaldiga. Men jag undrar vad det säger om oss svenskar att stockholmare nu drabbats av den största vattenbristen i mannaminne, trots att staden bokstavligen ligger nedsänkt i Mälarens dryga 14 biljoner liter färskvatten.

Det är en aning oklart hur det här har kunnat hända. Det enda vi får veta är att vattentemperaturen blivit alltför hög – vilket verkar betyda runt blygsamma tio grader i bottenvattnet – för att reningsverken ska kunna producera för full maskin. 

Kanske är det sant, men det låter osannolikt. Tio plusgrader är trots allt inte någon extremtemperatur åt endera håll. Ska vi svenskar nu vänja oss vid att infrastrukturen inte bara brakar ihop när det är alltför kallt eller alltför varmt, utan även när det är alltför lagom?

Frågor av den där arten är uppenbarligen känsliga, eftersom de, liksom nästan alla andra numera, förvandlats till moraliska frågor. Att antyda att något måste vara fel när staden inte kan producera färskvatten, trots att 14 biljoner liter ligger där och väntar, mestadels i kylskåpstemperatur, anses vara att låna sig till något slags ”klimatförnekelse”. Den tid när människor var stolta över att stöta på ett litet problem – som att åka till månen eller klyva atomen – och lösa det, har ersatts av en tid där människor bör finna att tiogradigt dricksvatten är ett tecken på att apokalypsen närmar sig. 

Jag gruvar mig för vad norrmännen kommer att säga om oss, om vi bara accepterar den här förklaringen, skruvar åt kranarna och slutar duscha. Kanske att vi är lättledda och enfaldiga.

Tisdag

För att plocka upp det nordistiska temat från igår: vi är alla svaga för finländarna, som fått stå ut med mycket i vårt ställe utan att göra något väsen av det. Men med det sagt: hur övertygande deras nuvarande president än är i rollen som president, är han inte särskilt övertygande som finländare.

Det har funnits flera finländska ledare med förmåga att charma stormaktspotentater. Kekkonen red till exempel ut notkrisen 1961–62 genom att smeka Chrusjtjov medhårs. Men finländsk högdiplomati har alltid vilat på vodka, tystnad och bastubad. Med absolutisten, twittraren och bacillfobikern Donald Trump kommer inget av detta på fråga. Ska man tro pressen har Alexander Stubb i stället vunnit president Trumps förtroende genom att spela golf med honom, vilket i praktiken måste innebära att Stubb dessutom medvetet har spelat under sin förmåga, sett genom fingrarna med Donald Trumps väldokumenterade fuskande, eller båda delarna.

Hur det än är med det: golf är inget en sann finländare ägnar sig åt och sisun kan visserligen få finländare att bita ihop, men knappast att servilt lägga sig utan kamp. Kan vi, med tanke på detta, ens vara säkra på att Stubb är riktig finländare? Så vitt jag förstår kan vilken fjortonåring som helst med någorlunda datorvana fantisera ihop sin egen identitet och skapa övertygande dokumentation som stöder den fantasin.

Den här kolumnen ägnar sig, som ni vet, inte åt lösa spekulationer, så vem Alexander Stubb egentligen är får vi återkomma till när fler fakta finna atts. Å andra sidan väjer inte denna kolumn heller när den ställs inför obehagliga frågor. Hade dåtidens press varit en aning mer kritiska i sin granskning av Cronstedt, hade vi kanske hållit Sveaborg.

Alla påståenden om att resonemang av det här slaget skulle bottna i något slags nationell avundsjuka, eftersom vår egen statsminister inte ens var bjuden till mötet i Washington DC, är förstås befängda.

För övrigt stoltserar DN i dag med att stockholmarna lydigt reducerat sin vattenförbrukning med 15 procent. Vårt anseende i Norge är, befarar jag, redan förlorat.

Onsdag

Det är nu mindre än två veckor kvar till det sista datum som satts för att den därtill utsedda kommittén ska presentera sitt förslag till svensk kulturkanon. Jag finner att jag tänker på detta redan nu, kanske därför att jag anar att mitt tålamod och möjligen även mitt intresse kommer att slockna, när den lätt förutsägbara debatten väl bryter ut.

Och ju mer jag tänker på kommitténs uppdrag, desto mer övertygad blir jag om att det är ett hopplöst sådant. Problemet är egentligen ganska enkelt, åtminstone om man är en erfaren kolumnist. Det består i att det är näst intill omöjligt att skriva något intressant, eller åtminstone läsvärt, om huvudsyftet är att lovsjunga och prisa något. Däremot är det kanske inte enkelt, men åtminstone tacksamt, att skriva något läsvärt som förklarar varför det ena eller andra är anskrämligt, löjligt, uselt, eller något annat av det slaget.

För att ta ett exempel: alla som läst Göran Häggs svenska litteraturhistoria blir en aning rörda när Hägg, till sin egen förvåning, finner att Selma Lagerlöfs författarskap är så väldigt mycket bättre än vad han själv trodde. Men bokens verkliga höjdpunkter är ändå när Hägg på goda grunder kan avsky något. Det bästa exemplet – som jag tror att jag nämnt tidigare i denna kolumn — är kanske det med Uppsalaskalden Ernst Björck, som inleder sin dikt ”Naturens ande” med strofen ”Rätt ofta står jag jublande på fjellen” och därför ges följande omdöme av Hägg: 

”Redan att jubla på fjällen är en egendomlig klichéverksamhet, att göra det ’ofta’ en förbluffande rutin, att med hänsyn till måttlighetens och versrytmens krav ändå bara göra det ’rätt ofta’ en tidstypisk försiktighet.”

Kort sagt, det kulturkanonkommittén ombetts att göra är motsatsen till vad den borde ha fått till uppdrag. Den borde ha fått uppdraget att sammanställa listor på böcker, konst, arkitektur, historiska företeelser och så vidare, som alla svenskar bör undvika till varje pris och författa förklaringar till varför de bör göra det. Svensk kultur, liksom de flesta västliga kulturer, vadar trots allt i pekoraler, modernistiska fånigheter, högstämt trams och estetiska katastrofer. Bara de konstitutionellt träaktiga kan tro på dumheten att listor av det här slaget bör vara ”konstruktiva” och ”uppbyggliga”, när det är uppenbart för var och en med minsta omdöme att de bara kan bli intressanta om de är destruktiva och spydiga.

Jag är ledsen att jag dröjt så länge med att påpeka detta, men av någon anledning utsågs jag inte till ledamot av kommittén, trots att den mestadels består av vänner och bekanta. Kanske kan det här bli en läxa för regeringen till nästa gång, om den mot förmodan skulle utses att fortsätta när svenskarna oförsiktigt nog ombeds att fälla sitt omdöme nästa höst.

Torsdag

Jag undrar hur man bäst tolkar det näst intill gränslösa intresset för flytten av Gustaf Wickmans samiska jugendkyrka i Kiruna?

Carola, som med sin egenartat sensuella fromhet talade om saken i radio i går morse, tog förstås fasta på Gud, Jesus och alla de andra huvudpersonerna i just den gamla historien. En tillrest flyttkarl som intervjuades senare fokuserade i stället på kyrkobyggnadens betydande vikt, som han av professionella skäl ansåg anmärkningsvärd. Ett socialdemokratiskt kommunalråd talade om att flytten var en symbol för Kirunabornas ständiga uppoffringar för gruvnäringen. Andra har talat om — bland mycket annat — samernas kristnande, svensk träarkitektur, ståltullar, renskötsel, fjällvärldens ekologi, Målarprinsen, ekonomisk tillväxt, kyrkkaffe, kolumbarieflytt och Sverker Olofsson. Allt direktsänt i långsam-TV.

Det verkligt avvikande är att alla verkar vara intresserade, rent av fängslade, av flytten av helt olika skäl, men utan något som helst behov av att utmana varandra. Carola går inte i strid med Kirunas kommunalråd och flyttkarlen låter samehistorikerna ta fasta på vad de vill, utan att lägga sig i den saken. Och allt under överinseende av vår ditreste monark, Carl XVI Gustaf, som fridfullt invigde kyrkkaffet.

Det är nästan fyrtio år sedan jag började i den här branschen och redan då skrevs det längtansfullt om en tid när Lennart Hyland kunde samla hela svenska folket i en stor, medial familj. Alla förutsatte att det aldrig skulle hända igen. Men kanske har vi just bevittnat ett bevis på motsatsen.

Det vore ytterligare en uppoffring för de redan prövade Kirunaborna, men de är ett tåligt släkte och empirin är entydig: Kiruna kyrka kan inte sluta sin färd efter bara fem kilometer, om Sverige ska hålla samman. Det är 1 845 kilometer mellan Kiruna och Ystad, vilket kan låta som en hel del, men med den redovisade flytthastigheten på 500 meter i timmen skulle det inte ens ta ett halvår. Med några planerade längre stopp och lediga kvällar, nätter och helger rör det sig ändå inte om mer än två år. Det betyder att Kiruna kyrka med lätthet kan göra ett helt varv genom Sverige på fem år.

Rolling Stones har turnerat sedan 1962. Varför skulle Kiruna kyrka stanna efter ett par dagar? Vi har inte råd att förspilla en sådan här chans.

***

Läs även: Jag är en ohjälplig kaffir

Läs även: Vad blev det av Gad-manin?