Jag har känt en stegrande förtvivlan inför det kommande valåret

Fredag

Det var oklokt av överbeskyddande bibliotekarier att rensa ut Bröderna Grimms sagor från barnhyllorna. Sagorna må vara en aning burdusa, men de lärde ändå barnen att se upp med häxor, styvmödrar och elaka dvärgar. Nu, efter ett par, tre generationer av Disneyfierade solskenshistorier, kan häxor, styvmödrar, elaka dvärgar göra som de vill, utan att aningslösa svenskar misstänker någonting.

Den plötsliga och närmast totala politiska enigheten om att sänka matmomsen är ett gott exempel. Vad betyder det när hela det politiska etablissemanget utan egentlig förvarning sluter sig samman för att göda oss, trots att vi dagligen läser om den härjande ”fetmaepidemin”? Vilken är baktanken?

Ingen ställer ens frågan. Hade svenskar under sextio någonsin läst ”Hans och Greta” skulle de inte vara lika lättlurade.

Ulf Kristersson och Magdalena Andersson vill antagligen inte äta upp oss, som häxan i just den sagan, men det finns andra aptiter som också behöver stillas. Politiker hungrar alltid efter makt och därmed efter problem som kräver deras engagemang. En lagom smärt befolkning, som äter måttfullt av det som är i säsong och dricker utmärkt rödvin, är inte till någon nytta för dem. De behöver medborgare som maniskt överkonsumerar de halvfabrikat som tvivelsutan kommer att gynnas av lägre matmoms. Ur det växer diagnoser, vårdbehov, social misär och annat som ger politikerna anledning att gripa in.

I Hans och Greta lyckas barnen stänga in den tvångsmatande häxan i ugnen, ta alla hennes rikedomar och lämna henne att förgås. Jag vet inte riktigt vad motsvarigheten skulle vara i detta fall, men någonstans i historien anar jag en verklig skatteåterbäring, utan maktgalna politiska baktankar.

Lördag

Carl Bildt ställer upp i kyrkovalet i ”vår” församling Oscar. Citattecknen står där, eftersom varken min hustru eller jag är medlemmar i den Svenska kyrkan och därför inte är röstberättigade. Vi har inget emot religion, men vi har som princip att inte ansluta oss till politiska rörelser.

Det grundläggande problemet med Svenska kyrkan är antagligen att den insisterar på att vara en ”folkkyrka”. Det mesta, om inte allt, med det prefixet dras med kvalitetsproblem. Folkölen är blaskig, folkpensionen otillräcklig, folklustspelet genant, folkdansen skrattretande, folkdräkten präktig och de folkkära intetsägande. Den Svenska kyrkan lyckas kombinera alla dessa tillkortakommanden och lägger till det folkstyrelsens sämsta sidor, inklusive den osvikliga driften att gräla om pengar, eftersom de går att räkna. Det framgår av dagens Svenska Dagbladet, där det rapporteras om den strid om arvoden som utbrutit som en följd av att Oscars och Hedvig Eleonoras församlingar ska slås samman vid årsskiftet.

I Kyrkans tidning ser jag att det finns de som misstänker att Bildt ställer upp – långt ned på listan i Oscars församling – för att ”stödja den djupt splittrade lista som kämpar stenhårt för att kyrkorådet skall kunna behålla sina ofattbara arvoden”. Det är en småaktig anklagelse. Det finns trots allt bättre förklaringar. 

Bildt fick frågan i radio för några år sedan om han trodde på Gud. Som jag minns det svarade han, efter viss tvekan, att han trodde på liv på andra planeter.

I många kyrkor skulle det kunna uppfattas som en aning originellt att ha lättare att tro på utomjordingar än på Gud, men den Svenska folkkyrkan är antagligen ett undantag. Mitt intryck är att alltför religiösa tankar och aktiviteter alltid är känsliga och ofta genanta i Svenska kyrkan. Man kan ana det i att Oscars församling erbjuder sina medlemmar ”babymassage” och ”medicinsk yoga”. Hedvig Eleonora, å sin sida, skyltar med allsång och ”ligg ner i Hedvig”: en möjlighet att ligga ned i kyrkbänken och njuta av vacker musik. Om Bildts tro på marsmänniskor nu blivit så stark att den kräver ett uttryck, har han med all säkerhet hittat rätt samfund i den svenska folkkyrkan. När arvodesfrågan väl är löst kanske församlingsmedlemmarna kan se fram emot Ufo-kvällar, mellan massagen och yogan.

Söndag

Svenska Dagbladets kulturbilaga består i dag till stor del av en artikel av en journalist som grämer sig över att hon är ”tidspessimist”, det vill säga att hon alltid kommer i tid, eller till och med i förtid, till möten. De orättvisor, skevheter och obalanser det skapar i förhållande till tidsoptimisterna, som alltid kommer för sent, visar sig vara oräkneliga.

En fascinerande rapport, givetvis, och bilderna är vackra, men jag undrar om artikeln bara är tänkt som en engångsföreteelse, eller om det är början på något större. Kanske en ny, spännande diagnos, några inkännande tv-program med handplockade kändsar, ett halvdussin sommarpratare, ett riksförbund och något slags medicinering?

Halva svenska befolkningen äter numera amfetamin i någon form, om jag förstår saken rätt. Kanske den andra halvan kan få hjälp att dra benen efter sig i tanklös tidsoptimism med en lagom dos morfin, eller någon annan opiat?

Låt oss under alla omständigheter hoppas att vi får höra mycket mer om detta rafflande ämne, för två uppslag är alldeles för lite. Vi måste fylla all denna tid med något.

Måndag

Tidspessimisternas prövande vardag, som Svenskan redogjorde för i går, visar sig i dag vara en bagatell i jämförelse med det hot som tidningen beskriver i dag: ”När det gäller att träna rumpan”, läser jag i det numera obligatoriska hälsouppslaget, ”kan många vara lite rädda för att belasta den för tungt”.

Rumpdöden, eller ”gluteal amnesi” – en tankeväckande term oavsett vilken kroppsdel man tänker och följaktligen glömmer med – hotar oss alla. De goda nyheterna är att detta hot, liksom många andra hot i vår tids Svenska Dagbladet, kan avvärjas med tre enkla övningar.  

Den fantasieggande benämnda ”Bulgarian split squat” är den av de tre övningarna som fångar mitt intresse. Jag skriver fantasieggande, för varje läsare med ett intresse för världen, vid sidan av sin egen stjärt, kan inte undgå att förstå att det finns en historia att berätta här. Att övningen har något att göra med Bulgarien är uppenbart, men den måste också på något sätt nått oss på omvägar, varför annars den engelska beteckningen?

Det är symptomatiskt för vad Svenskan har blivit, att artikeln inte i en enda rad lyfter blicken från bakdelen och ägnar ens en bisats åt att förklara detta intressanta mysterium.

Mina egna efterforskningar ger vid handen att det är den legendariske bulgariske tyngdlyftartränaren Angel Spassov som är upphovsman till ”Bulgarian split squat” och att en Kim Goss, som ansvarade för styrketräningen inom det amerikanska flygvapnet, var den som populariserade övningen. Spassov, förstår man om man dyker en aning djupare i ämnet, hamnade senare i ett långdraget gräl inom tyngdlyftarvärlden vad gäller just ”Bulgarian split squat” och andra närbesläktade övningar.

Det här är precis den sortens fängslande upplysningar som Svenskans traditionella läsekrets förväntade sig att dagligen finna i sitt husorgan. Nu är att läsa Svenskan lite som att nyttja självbetjäningskassorna på snabbköpet: man får en del med sig i korgen, men sedan får man göra allt jobb själv.

Tisdag

Problemet med regeringskriser i Frankrike är att man aldrig vet om de är värda att uppmärksamma. De kan sluta i revolution, inbördeskrig, militärdiktatur eller åtminstone ännu en republik i ordningen, men de kan också vara ren vardag, med franska mått mätt. Jag tvivlar på att ens fransmännen kan skilja den ena varianten från den andra.

En intressant artikel i Dagens Nyheter häromdagen refererade nya forskarrön som tyder på att till och med den stora revolutionen 1789 utbröt på grund av förvirring och grundlöst skvaller. Fransmännen trodde att de var på väg att bli rånade av banditgäng, finansierade av adeln. När bönderna väl bildat medborgargarden men inga banditgäng dök upp, tyckte de att det var synd att ha gjort sig allt detta besvär förgäves. De övergick till att själva bli banditgäng och satte i gång med att plundra och bränna ned slott. Bara fyra år senare kunde Robespierre ge sin blodtörst fritt spelrum under skräckväldet.

Nu när president Macron fått lov att utse en ny premiärminister – den fjärde på ett år – vill Dagens Nyheters ledarsida uppmärksamma oss på att slutet är nära för hela Västvärlden. Kanske stämmer det, men jag vet inte. Det är som sagt svårt att bedöma franska kriser och den springande frågan i detta fall är hur man ska se på den roll DN spelar. 

Är DN motsvarigheten till ryktesspridarna som sådde sådan oro bland de franska bönderna? Eller är DN bönderna som trumpetar om att vi måste bilda medborgargarden för att möta de kommande banditgängen? Eller är DN adelsmännen som sitter och trycker på slotten i rädsla för den anstormande pöbeln? Eller är DN möjligen Robespierre, i väntan på att tiden blir mogen?

Ju mer jag tänker på saken desto mer slås jag av att tidningen är nästan lika svårbedömd som fransmännen.

Onsdag

Jag undrar om Gazademonstranterna visste vem de trakasserade när de bildade mobb kring civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin? Jag antar att det är möjligt, särskilt om de har mobiltelefoner med ansiktsigenkänningsprogram, men det slår mig ändå som osannolikt. Kanske såg de bara en vit, reslig man som inte skämdes, blev provocerade av fräckheten och hade helt enkelt tur när det visade sig vara en minister.

Skälet att jag lutar åt den förklaringen är att jag själv, när jag häromdagen hade anledning att besöka regeringens hemsida, insåg att nära nog hälften av ministrarna skulle klara sig undan om jag ombads peka ut dem i en vittneskonfrontation. En tredjedel av de övriga skulle jag möjligen vagt känna igen, men aldrig minnas namnen på.

Brukade inte regeringens ministrar vara välkända i både slott och koja? Jag har för mig att det var så för bara 25, 30 år sedan. Vad är det som har hänt sedan dess?

De flesta med gott omdöme har förstås slutat att titta på tv, vilket antagligen gör sitt till. Men kanske handlar det också om att politiker som faktiskt vill synas – många riksdagsledamöter, måste vi minnas, sitter där de sitter för att gömma sig – inte längre behöver bli ministrar. Det räcker med att skaffa sig ett konto på sociala medier och säga något lagom förgripligt. Tröskeln för att synas i denna bransch har helt enkelt blivit lägre, vilket å andra sidan betyder att även ministrar kan puttas till den anonyma sidan tröskeln, om de inte ser till att utmärka sig. 

Och apropå det: den här kolumnen undviker som bekant konspirationsteorier, om det inte finns en konspiration att teoretisera om, men jag undrar om vi inte har ett exempel på just det i vår nya och redan oförglömliga sjukvårdsminister Elisabet Lann. Det finns något genialt i att med ett enda fall omedelbart göra sig rikskänd och samtidigt markera sin sårbarhet, en viktig empatisk signal för en sjukvårdsminister. Att det dessutom gav hennes partiledare en chans att demonstrera sin vårdande rådighet, medan statsministern – uppenbarligen oförberedd – stod handfallen, ger det hela en läckert machiavellisk underton. 

Jag har känt en stegrande förtvivlan inför det kommande valåret, men kanske finns det ännu hopp om en pjäs värd att recensera.

Torsdag

Det är nu ett par år sedan Borrbyskolan vann ”Vi i femman” och därmed visade vilken intellektuell nivå vi förväntar oss av våra barn här på Österlen. Torparskolan i Växjö når inte fullt upp till de kraven, men kom tvåa i tävlingen i våras, vilket ändå tyder på en hyfsad förståndsmässig nivå. Nu läser jag att Torparskolan drabbats av en plötslig och mystisk ”magsjuka”, som fått till följd att åtminstone ett sjuttiotal barn stannar hemma från undervisningen. Detta, lustigt nog, när minnet av det nyss avslutade sommarlovet fortfarande måste vara levande bland eleverna och höstvädret är ovanligt milt och soligt.

Det är förstås möjligt att elevernas bevisade slughet, det vackra höstvädret och den oförklarliga och epidemiska ”magsjukan” är tre separata händelser. Men låt mig ändå vara den förste att gratulera Torparskolans elever för deras initiativ- och organisationsförmåga.