Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Som ung SSU:are firade jag emellanåt julafton tillsammans med mina svenska vänners familjer. I deras tradition ingick att titta på ”Karl-Bertil Jonssons julafton”. De var mycket angelägna att inte missa den. Tv:n sattes på och alla väntade andäktigt på att filmen skulle börja.

Jag hade hört talas om julevangeliet och det här var så högtidligt att jag utgick ifrån att det var något liknande. När filmen väl började skrattade alla och de kunde replikerna. Denna tradition införde jag i min familj och sade självsäkert att i Sverige måste alla känna till ”Karl Bertil Jonssons julafton”.

När jag började arbeta som sjuksköterska förväntades jag som muslim arbeta på julafton. Vi försöker alltid ordna det trevligt och skapa helgstämning. Alltså samlar jag personal och patienter i dagrummet för att vi tillsammans ska se på Karl-Bertil. De får inte missa denna svenska tradition.

Men jag insåg snabbt att Karl-Bertil inte skulle kvala in i någon svensk kulturkanon.

Jag minns än i dag hur förskräckt jag blev när en svensk medelålders kvinna sade att hon aldrig hade hört talas om ”Karl-Bertil Jonssons julafton”. Jag var tvungen att ringa en av vännerna från SSU-tiden och fråga varför de hade inbillat mig att alla svenskar satt på julafton och tittade på Karl-Bertil. Hon erkände att det var nog mest socialdemokrater som tittade på den. 

I januari 1994 fick Ann Sofie ”Soffan” Hermansson jobb i Stockholm och flyttade hem till i mig i Tensta. När vi besökte mina föräldrar tittade Soffan storögt på det enorma bibliotek som pappa har byggt upp, med böcker som täcker väggarna från golv till tak. Förundrat berättade hon att i hennes barndomshem fanns det bara en enda bok, Bibeln. Min pappa stirrade på Soffan som om hon kom från en annan planet.

Senare, när jag klagade på att min pappa och hans syskon tjatade om de där böckerna man måste läsa, svarade Soffan att hon önskade att någon hade väglett henne in i litteraturen. Men jag avundades över att hon själv hade fått bestämma över vilka böcker hon skulle läsa.

Doris Lessing var mitt eget val. Hon accepterades av släkten eftersom hon trots allt var född i Kurdistan. Min stackars kusin Berçem hade också hittat en författare på egen hand, nämligen Paulo Coelho. Han föll inte i släktens smak. Jag minns ett samtal mellan min pappa, farbror Ahmet, och farbror Mahmut där de undrade hur denne oseriöse brasilianare Coelho hade hamnat i vår släkt. Det här var en tid där föräldrar kunde unna sig att ha åsikter om böckernas litterära kvalité. I dag blir vi glada om unga människor över huvud taget läser. 

När kulturkanon presenterades den tredje september tänkte jag på Soffans önskan om att någon hade kunnat vägleda henne i litteraturen. Jag kan sakna böcker som jag tycker borde finnas med, men för den som står utanför kan kulturkanon vara den nyckel som öppnar dörren till den svenska litteraturen. Jag kan faktiskt inte förstå den hårda kritiken.

Vad gäller finansiering var det en lisa att höra att en del av pengarna ska komma från Allmänna arvsfonden. Den kunde gott stå för hela kostnaden i stället för att skänka miljoner till islamistiska föreningar. Gåvor som har setts som ett hån av alla demokratiska muslimer och fått våra döda att vända sig i sina gravar. Nu kommer de att vila i frid när vårt kulturarv förs vidare till barnen och våra nya medborgare.

I min egen kulturkanon ingår:

Karl-Bertil Jonsons julafton – Tage Danielsson 

Balladen om briggen Blue Bird av Hull – Evert Taube 

Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf 

Ensamhetens tankar – Verner von Heidenstam

Klagovisa över denna torra och kalla vår – Lars Wivallius

Jerusalem – Selma Lagerlöf 

***

Läs även: I glappkäftarnas rike är Lars Trägårdh mästare

Läs även: Vad beror all denna vrede från kultureliten på?