Jag måste erkänna att jag hittills gått bet

Fredag

Erik Hörstadius ställde nyligen den berättigade frågan här i Fokus hur det kommer sig att svenskarna fortfarande har så stort förtroende för myndigheter och medier, när de har så många anledningar att inte ha det. Kan det vara så att det handlar om en kumulativ process, som plötsligt kan ge negativt utslag?

Om så är jag rädd att dagens nyhet om att antalet vildsvinsolyckor i trafiken ökade med 55 procent under förra året kan bli droppen som urholkar stenen. Eller kanske snarare halmstrået som knäcker kamelens rygg.

Det är Naturvårdsverket som står för statistiken och lantbrukstidningen ATL och nyhetsbyrån TT som okritiskt vidarebefordrar den. Det finns ingen anledning att betvivla uppgiften i sig, men varför så vaga besked om anledningen till denna formliga trafiksäkerhetsattack från vildsvinens sida? Det talas löst om ”ökat antal”, att jägarna inte håller nere stammen tillräckligt och ”svårt att säga”, men ingen förklaring ges till varför svinen ökat i antal och inte decimerats i tillräcklig omfattning.

Vi minns alla president Trumps varning för att haitier åt upp Ohiobornas hundar och katter. Just det larmet var möjligen en aning förhastat, men att olika matkulturer gör olika avtryck i omvärlden är ett faktum. Vi hade alla mått bättre och varit rikare om sydasiater inte envisades med att äta fladdermöss och myrkottar och därmed satte världen på flerårig paus.

Men det är inte bara vad vi äter, utan vad vi inte äter, som formar vår omgivning. Och vad är mer självklart än att konsumtionen av fläskkött per capita går ner i Sverige, i takt med att andelen muslimer växer? Jägare skjuter inte sådant de ej kan få sålt.

Att tassa kring frågor av det här slaget föder bara misstro och konspirationsteorier. Mindre nogräknade personer ges till exempel en möjlighet att skylla nytillkomna svenskar för sitt eget oförsiktiga trafikbeteende. Bättre är att ge raka svar, även på svåra frågor och ur det formulera praktiska lösningar.

Är vi inte själva längre tillräckligt många fläskätare för att kunna hålla vildsvinsstammen nere till trafiksäker storlek, måste vi finna andra som kan äta våra grisar. Jag antar att vi alltid kan vända oss till danskarna, men danskarna föder redan upp 11 miljoner grisar, ungefär två per capita. Det är ändå bottenrekord, eftersom även den danska konsumtionen sjunker. Kanske kan vi exportera skjutna vildsvin till Grönland, där ett stort antal hungriga amerikaner snart kommer att längta efter revbensspjäll?

Lördag

Det är något gudomligt ordnat med att den episkopala biskopen Mariann Edgar Budde, som på sitt fromma vis läxade upp den nytillträdda president Trump, visar sig vara kusin till Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson. Det gör det nästan omöjligt att inte föreställa sig att det vi genomlever är en apokalyptisk tid där president Trump är Odjuret och Elon Musk den Babyloniska skökan. DN är, förstås, Lammet med sju horn och sju ögon, den enda varelse värdig att bryta bokrullens sju sigill, omsvärmad av tillbedjare med harpor och rökelseskålar i händerna, som till exempel Budde.

Någon övernaturlig intervention krävs däremot inte för att förklara det långa idolporträtt av samma Budde, som DN publicerar i dag, med en omslagsbild där den amerikanska biskopen är förvillande lik Olof Sundby, vår egen ärkebiskop som förrättade vigseln mellan Kungen och Silvia. Om det är denna text, eller den utförliga och smärtsamma skildringen av ”Teslaskammen” som är helgens mest DN-mässiga artikel ska jag låta vara osagt. Möjligen är det båda.

Söndag

Roller skates’n disco
Is a lot of fun
I’m too young’n stupid
To operate a gun

Jag vet inte hur många av mina läsare som minns Frank Zappas ”I don’t wanna get drafted” från 1980. Det var en kommentar till att Carteradministrationen återinförde mönstringsförfarandet och dessutom inkluderade kvinnor. Själv påmindes jag om den i dag, när jag i Expressen läste om Clara, 19, som till sin egen förvåning förväntas infinna sig för militärtjänstgöring i Umeå tio dagar efter att hon tagit studenten.

– Jag började gråta och ringde mamma, berättar Clara för tidningen och förklarar att hon visserligen gjorde sitt bästa under mönstringen, men att hon ändå trodde att det inte skulle leda till något, eftersom hon lider av ”pollenallergi och fobi för maskar”.

Hon vill inte göra lumpen, eftersom ”man har hört hur jobbigt det ska vara under alla prövningar. Man ska bo i tält i skogen i en vecka i spöregn, inte äta mat några dagar”. Hon är ”inte alls intresserad av det militära eller så”. Å andra sidan tycker hon att ”det är synd att inte fler tar värnplikten på allvar”, ”nu när världen är som den är med Ryssland och allt som händer i USA”, men ”man ska inte behöva göra något man verkligen inte vill”.

Eller, i Frank Zappas odödliga ord:

Wars are really ugly
They’re dirty an’ they’re cold
I don’t want nobody
To shoot her in the fox hole

Liksom alla varmhjärtade läsare av Expressen har jag försökt att finna en lösning på Claras och, med all säkerhet, många andra ungdomars dilemma. Jag måste erkänna att jag hittills gått bet.

Under min egen mönstrings- och värnpliktstid var det tämligen enkelt att gallras ut, bara genom att bära spetshandskar och damunderkläder och tala överdrivet affekterat. Men det är inte till någon hjälp för Clara, som faktiskt är kvinna. För mönstrande män fungerar det möjligen åter i USA, där presidenten bestämt att det bara finns två kön, särskilt inom försvaret, men knappast i Sverige. Manliga rekryter som i dag försöker sig på den metoden löper den överhängande risken att göra sig än mer attraktiva för Försvarsmakten, som tvivelsutan har ett antal inkluderande kvoter att fylla.

Kanske hade Clara sluppit undan om hon hävdat att hon var sängvätare — ett annat klassiskt trick – snarare än maskfobiker, men jag vågar inte ens gå i god för det. Sängvätarna har antagligen numera ett riksförbund som bevakar deras likabehandling, liksom glutenallergikerna, som nyligen anmälde försvaret till Diskrimineringsombudsmannen för att ha missgynnats vid mönstringen, något jag uppmärksammade här för några veckor sedan.

Jag är osäker hur det gick i det ärendet, men kanske är det bästa rådet till Clara att utveckla glutenallergi under de fyra månader som återstår till inryckning.

Måndag

Det hade förstås varit bättre om kineserna inlett handelskrig snarare än amerikanerna. Kanske hade vi då sluppit alla dessa containrar med plastskräp som nu dagligen skickas till oss, för vidare distribution i våra vattendrag och skogsdungar. Men i avsaknad av demokrati är chanserna till ett nytt, innovativt ledarskap som det i Amerika knappast att vänta i Mittens rike. Däremot verkar Grönland bli vårt eget Taiwan, nu när amerikanerna tar efter kineserna.

Av lojalitet med vårt nordiska grannfolk måste vi svenskar förstås spela förnärmade över president Trumps och vicepresident Vances påflugna försök att annektera Grönland, men i ärlighetens namn tror jag få av oss är särskilt upprörda. Det har alltid framstått som en aning löjligt att Danmark, av alla länder, kan göra anspråk på världens största ö. Egentligen borde de, rent geografiskt, inte ens ha något att göra på Bornholm. Men historien är full av nycker av det slaget. Vi har ändå något att lära av det som varit. Och med tanke på det undrar jag om vi svenskar inte fokuserar på fel sak i Grönlandsbråket.

Det var Louisianaköpet 1803 som gjorde det ekonomiskt möjligt för Napoleon att försöka sig på en invasion av Storbritannien. Just det misslyckades visserligen, men tack vare de 15 miljoner dollar som Thomas Jefferson stoppade i fransmännens fickor kunde Napoleon ställa till med en faslig oreda i Europa i över ett decennium.

Vi har legat i krig med Danmark åtminstone elva gånger sedan Gustav Vasa, vilket minnesmärken och gravar i näst intill varje svensk kyrka vittnar om. Antagligen är det ett världsrekord i återkommande krig och även om det till sist får sägas ha varit till Sveriges fördel, borde det stämma till eftertanke. Varför skulle inte Danmark drabbas av ett storhetsvansinne likt Napoleons om president Trump, som en nutida Jefferson, stoppade ett par miljarder dollar i deras fickor?

Låt oss, av diplomatiska skäl, fortsätta att låtsas att vi är upprörda å danskarnas vägnar över de amerikanska anspråken på Grönland, men låt oss inte glömma det verkliga skälet till att det inte ligger i Sveriges intresse att danskarna får betalt för ön.

Tisdag

Inget är det minsta roligt med just den här dagen.

Onsdag

Jag undrar om kanadensarna och danskarna grämer sig eller drar en lättnadens suck i dag, när de oväntat fått veta att varken Kanada eller Grönland, utan Gaza, ska bli USA:s 51:a delstat? De borde under alla omständigheter ha sett vad som var på väg, för som varje bostadsrättsägare vet är det ”location, location, location” som räknas på fastighetsmarknaden. Både Grönland och Kanada har visserligen långa strandlinjer, men det räcker inte för att förvandlas till Rivieran.

Frågan är förstås om det är dags att stoppa den mindre förmögenhet man dragit ihop på den lukrativa kolumnistmarknaden i sjönära tomter i Gaza? Jag är inte helt övertygad. Trumps egen kryptovaluta, som toppade strax före hans tillträde, har nu tappat två tredjedelar av sitt högsta värde. Melania Trumps kryptovaluta har förlorat hälften av sitt värde sedan hon och hennes man flyttade in i Vita huset. Det har skett efter ”stora försäljningar”. Vem som står för dem är oklart, men det är svårt att inte ha sina misstankar när man har att göra med en president som upphöjt affärsuppgörelser till en konstform.

Jag är inte lika småaktig som många andra i min bransch, utan förutsätter att presidenten menar allvar när han utlovar en ny ”gyllene era”. Frågan, som så ofta, är bara för vem?

Torsdag

Förra gången som Stockholms Lokaltrafik experimenterade med ”öppna spärrar” på en tunnelbanestation beräknades intäktsbortfallet på grund av fusk till drygt sex miljoner kronor. Nu, tjugo år senare, läser jag att de försöker igen. Det är oklart om SL har anledning att tro att svenskarna blivit hederligare under de år som gått, vilket i och för sig vore uppmuntrande nyheter, eller om det finns något annat skäl till att pröva exakt samma sak och hoppas på ett annat resultat.

Det enda argumentet för att utfallet ska bli annorlunda som jag kan finna i DN:s artikel är att Näckrosens tunnelbanestation, som nu har ”öppna spärrar” bara har 3 800 påstigande per dag, medan Slussen, där experimentet genomfördes förra gången, har 67 000 påstigande. Om svenskarnas hederlighet är oförändrad borde det, mellan tummen och pekfingret, innebära att förlusten den här gången bara blir strax under 350 000 kronor per år. Men riktigt vad det avgående trafikregionrådet Anton Fendert, Miljöpartiet, tror sig vinna på den besparingen är svårt för en lekman att förstå. Man får väl anta att idén med ett experiment av det här slaget är att kunna göra undantaget till regel.

Eller kanske inte.

Enligt den närliggande ICA-butiken har den ”öppna spärren” resulterat i en stöldvåg, eftersom snattarna nu kan använda tunnelbanan som flyktfordon:

– Tre gånger har vi sprungit efter dom ner i tunnelbanan. En gång hann tjuven ombord på tåget mot Akalla med åtta flaskor olivolja, berättar en butiksanställd.

Kött, lax och parmesanost är det mest eftertraktade stöldgodset. Möjligen finns här en förklaring till denna förbryllade reform.

Det är välkänt att kriminellas kosthållning lämnar mycket att önska, men om de nu har möjlighet att övergå till kött, lax, parmesan och olivolja vore det en betydande vinst för folkhälsan. Det är precis den sorts medelhavskost som övre medelklass sedan länge föredragit. Att lägga om kriminell flykttrafik från de typiska, fossildrivna bilarna till klimatsmart kollektivtrafik är dessutom en icke föraktlig miljövinst. Allt hänger nu på att ICA-koncernen kan se förbi den snöda vinsthungern och i stället tänka på det allmänna bästa.