Jag säger nej till könskorrigering av domherrar

En flock domherrar sitter utanför mitt fönster som en påminnelse om att politik är en konst. Ännu har ingen krävt att namnet ska ändras. Kan en människa vara lagman, kan en fågel vara domherre. Om någon amerikaniserad campusknodd ändå försökte, skulle svenska folket säkert säga nej. Det heter trots allt fortfarande brandman, inte medarbetare inom samhällsskydd och beredskap. Det senare förslaget, som föll, är ett vackert belägg för att politik är just en konst. 

I skrivande stund arbetar ornitologerna i USA för högtryck med att ändra en hel rad fågelnamn. Framför allt rör det sig om fåglar som är uppkallade efter historiska personer, varav många långt i efterhand har visat sig vara ondskefulla. Sexister och slavägare. Det vanliga. Och eftersom amerikanska idéer prompt ska bli svenska, anordnas nu också här sammanträden om vilka namn som ska dömas ut. Dvärgbeckasin? Lappmes? Jungfrutrana? Det kan bli en lång vinter. 

En struntsak förstås. Det är krig i världen, viktigare frågor finns. Ändå tyckte jag mig se ett samband. Inte för att NATO-medlemskapet står och faller med turkduvan, en spröd fågel med ämligt läte, utan för att världen har slutat krympa. Snarare blir den större igen. Pax Americana är inget att lita på. Nationalismen griper omkring sig och samma slagord hörs i alla väderstreck. Återta kontroll! Vad aktivistiska akademiker i Kalifornien kräver är en sak för sig, inte nödvändigtvis rätt och riktig överallt. Snart nog inte ens i Sverige. 

Att se förändringen inifrån, i realtid, är nästan omöjligt, men som gammal nejsägare med stort kontrollbehov kanske jag ändå kan lämna ett bidrag till förståelsen av samtiden. Frågan om vad fåglarna ska heta tvingade i alla händelser fram en viss självrannsakan. Vitgumpseglarens tidigare namn (kafferseglare) ströks på goda grunder, det anser till och med jag. Det är idiotin som stör mig, dumheter som så lätt uppstår när de rättrådiga rusar i flock.  

Nej. Så lyder mitt standardsvar på alla frågor, även de stora. I de folkomröstningar som anförtrotts mig – kärnkraft (1980), EU (1994), euro (2003) – har jag utan minsta tvekan röstat nej, liksom jagad av en trubbig känsla av kontrollförlust. Kärnkraften lovade ett centralstyrt övervakningssamhälle och EU en kompakt byråkrati bortom horisonten. Valutaunionen var bara den sista spiken i kistan. Tvärnej där. Hur jag hade röstat om också NATO-frågan lagts på mitt bord, inte bara Erdoğans, är lätt att räkna ut. 

Ingen stor sak, dock. Frågan var egentligen ingen fråga, utan mera ett utslag av den omständigheternas diktatur som Georg Henrik von Wright på sin tid så elegant formulerade. Ett svenskt medlemskap i NATO kan förresten, tror jag, få mer oväntade följder, positiva på ett annat sätt än bara militärt beskydd och fler hamburgerbarer på Gotland.  

En from förhoppning, kanske; min spaning är hur som helst att medlemskapet öppnar för ett fördjupat samarbete med fyra andra länder i samma allians, närmare bestämt Norge, Danmark, Finland och Island. Om alla de nordiska länderna hade varit EU-medlemmar vore saken enklare, men så är det nu inte, varför i stället NATO kan tjäna som förbindelselänk. Jag efterlyser inte en politisk union, men ett formaliserat samarbete i frågor som rör försvar, migration, handel, kulturpolitik, naturpolitik, livsmedelsförsörjning, forskning och så vidare.  

Så länge jag kan minnas har trenden varit en öppnare, allt mindre värld, och allt det där var väsentligen bra. Samhörigheten, som om planeten var en enda stor stad, komplett med fina parker och strandpromenader. Grannarna i samma trappuppgång var bara grannar, lite störiga, ibland för nära. En vacker dag visste jag som vanlig tidningsläsare mer om vad som händer i Teheran än i Helsingfors.  

Det ena utesluter inte det andra, så brukar man säga, och fastän jag har viss talang för sådant önsketänkande, är jag ändå rätt säker på att fokus förändras i en allt större värld. Kalla den multipolär eller vad som helst. Något är i görningen, just nu. Det är svårt att se, men jag tror att vi framgent kommer att ha större nytta och glädje av grannarna. 

Sveriges Ornitologiska Förening, som typiskt nog har bytt namn till BirdLife Sverige, kunde kanske dra ett strå till stacken här, förslagsvis genom en radikal rockad i namnlistan. Den stingslige sultanen i Ankara kan säkerligen blidkas och rentav bli på gott humör om turkduvan hädanefter får heta kungsduva, medan kungsörnen å sin sida döps om till turkisk örn. Den amerikanska identitetspolitiken kan vi för dagen lämna därhän. 

***

Läs även: Vägglössen är priset vi betalar för något större

Läs även: Att ha fel på riktigt är en konst