Jag tänker på barnen i Afrika

På sjuttiotalet när jag växte upp fanns en massa normer som ter sig rätt besynnerliga, så här ett halvsekel senare. En var att man skulle äta upp maten på tallriken, annars fick man inte gå från bordet. Skälet var nog att vår föräldrageneration hade upplevt ransoneringen under andra världskriget och fått inpräntat att ingenting fick gå till spillo. I brist på goda sakskäl till försvar för regeln, använde de vuxna slentrianmässigt en av dåtidens mest slitna klyschor: ”Tänk på barnen i Afrika!”. Och oj, vad vi tänkte på dem. Barnen i Afrika, alltså. Fast kanske inte i första hand av medmänsklighet, utan mer därför att det inte gick att undvika. Vi påmindes ständigt och inte bara vid måltiderna, utan även i barnprogram, skolböcker och av scoutledare. Vid den här tiden genomsyrades hela samhället av solidaritet med Tredje världen (som man sa då).  

Sverige hade några år tidigare tagit på sig rollen som humanitär stormakt och som första land infört enprocentsmålet, alltså att en procent av BNP skulle gå till u-hjälp (som man sa då). Sen har det rullat på. I med- och motgång, ur och skur har vi skickat ett ständigt växande antal miljarder till mindre lyckligt lottade länder. Som Benjamin Dousa påpekar i intervjun med Fokus denna vecka så är biståndsministern det enda statsrådet som inte behövt be om ökat anslag varje år. Det kommer med automatik. Tills nu. 

Häromdagen skrev Tanzanias ambassadör Mobhare Matinyi på Aftonbladet Debatt och beklagade att Tidöregeringen har beslutat avveckla biståndet till hans hemland. Det är en mycket intressant artikel som går igenom en biståndsrelation som firade diamantbröllop för två år sedan. ”Delandet av socialdemokratiska värderingar mellan de två länderna var grunden för detta unika förhållande”, skriver Matinyi och påpekar att medan Sverige var en kapitalistisk flerpartidemokrati så ”valde Tanzania en enpartidemokrati med en afrikansk form av socialism, Ujamaa” (eller diktatur, med ett annat ord).

Fast som Bengt G Nilsson skrev i Fokus nyligen så ledde de 66 miljarder som Sverige skänkte till Tanzania mellan åren 1963 och 2012 till att landets tillväxt minskade, inte ökade. Så ambassadören behöver inte vara så bedrövad. Vi svenskar tänker på barnen i Afrika. Det är sen gammalt.