Jag undrar alltid vad barnen gör hela eftermiddagen

Fredag 

Dagens dikt, läser jag, hade premiär i Sveriges Radio den 1 februari 1937. Den första dikten var – tyvärr en aning prematurt med tanke på vad som skedde ett par år senare – Tegners Det eviga. I dag var det ur Förglasningen av Lars Häger, läst av Etienne Glaser. Inte en av de hopplöst typiga uppläsningarna, men ändå detta obligatoriska och märkliga amalgam av uppgivenhet och bävan i rösten, som tycks vara reglementerad för poesiuppläsningar i Sveriges Radio. 

Man tänker sig gärna att poeter är de mest självständiga och originella kulturskaparna vi har, men hur kommer det sig då att de alla låter precis likadant? Kanske kan man skylla på Biskops-Arnö, som vanligt? 

Det verkar finnas en bred enighet om att lågstadieelever inte orkar lära sig mer än precis det de lär sig för tillfället. Skolverkets förslag om 178 fler undervisningstimmar per år i lågstadiet – jag misstänker att det precisa antalet timmar följer ur att ett läsår omfattar minst 178 dagar – formuleras med en underton av uppgiven plikt. Lärarorganisationer och experter avråder. 

Själv lutar jag snarast åt att man borde ta i lite mer. Både i Stockholm och på Österlen har jag slagits av att rusningstiden från skolan verkar ligga någon timme efter lunch, eller så. Jag undrar alltid vad barnen gör hela eftermiddagen. Läser romaner, eller löser integralkalkyler, som normala asiatiska tioåringar? Jag tvivlar. 

Har motståndet mot den här reformen verkligen att göra med barnens kapacitet, eller har det möjligen att göra med lärarnas arbetstid? Varje svensk verksamhet är trots allt främst till för personalen. 

Ostron med Jan och Cathrine från Tosterup på kvällen. De hade bara femton på Fisk-Impex, men vi toppade med fiskgryta. S recept från Östergök på sjuttiotalet, som står sig bättre än det mesta från det decenniet. 

Lördag 

En, på ett aningen bakvänt sätt, uppmuntrande nyhet i båda de stockholmska morgontidningarna: en klimataktivist slipper straff i tingsrätten efter att ha deltagit i en vägblockad tidigare i år. Skälet är inte att aktivisten är oskyldig – det påstår ingen – utan att två nämndemän anser att handlingen motiveras av ett ”akut nödläge”. Det akuta nödläget är förstås klimatkrisen. 

Det positiva är att de två nämndemännen som förläst sig på DN är nominerade av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Det är förstås lika lite en slump som när sverigedemokratiska nämndemän vill utvisa alla förövare som inte äter isterband. Det här handlar om politik, snarare än om juridik. Ett par fler domar av det här slaget och det blir omöjligt att vifta bort det bisarra i att politiska partier tillsätter rättens ledamöter. Att Svenska kyrkan står ut med att Gud är en partipolitisk konstruktion är en sak, men rättsväsendet angår oss alla. 

Bjudna på långlunch med pasta och färsk, vit tryffel hos Kerstin och Mats i Simrishamn. Just den rätten var höjdpunkten på en annars katastrofal läsarresa jag ledde i Italien för några år sedan. Den här gången uppväger den lika obesvärat minusgrader, is och snö. 

Söndag 

Det finns säkert ett och annat vi kan lära av Saudiarabien, men jag tvivlar på att deras förbud mot att bygga kyrkor är en sådan sak. Just den sidan av den saudiska absoluta monarkin har jag alltid uppfattat som småaktig. Det är visserligen sant att det finns likheter med Sverige – i antipapistisk anda var det förbjudet att grunda kloster i Sverige ända fram till 1977 – men att återuppliva den repressiva traditionen, den här gången riktat mot moskéer, verkar inte riktigt genomtänkt.  

Liknelsen håller inte fullt ut, förstås. Islam, till skillnad från kristendomen, har lagt sig till med många särskilt ilskna företrädare på sistone. Varken judar eller kristna, hur knasiga en del av dem än är, spränger sig själva i luften, mördar fotbollsfans och satirtecknare eller flyger in i skyskrapor, för att uttrycka sitt missnöje. Få andra religioners följare odlar i lika stor utsträckning idén om att vara orättfärdigt behandlade och tar det till intäkt för hatpropaganda och övergrepp. Den islamska världen verkar över lag ha fastnat i en gnällig och självömkande spiral. Men att förbjuda moskébyggen i Sverige skulle knappast göra saken bättre och vore att mentalt ta sig tillbaka någonstans före Gustav III. Det är en aning radikalt, även för en konservativ. 

Arkitektoniskt är jag inte heller med Jimmie Åkesson. Kupoler, minareter och halvmånar gör mindre för förfulningen av stadslandskapet än en genomsnittlig arkitektritad bostadsrättskasern. De har dessutom längre tradition i svensk arkitekturhistoria än modernismen: jugendkåkarna på Stockholmsutställningen 1897 drog tydligt åt det orientaliska, funkisutställningen blev av först 1930. 

Dessutom finns ett besvärligt gränsdragningsproblem, om man vill vara konsekvent: ska vi verkligen stänga igen och riva kuvöser för antidemokratiska och västhatande tankar, vore vi tvingade att börja med våra egna universitet. Hur stärkande det än vore att tillämpa sharialag på en del professorer och docenter, känns även detta en aning för saudiarabiskt för min smak. Det bästa är nog trots allt att hålla ett öga på extremisterna och strypa wahhabistiska penningflöden, men i övrigt låta folk gå till sina respektive tempel i fred. 

Magnus Gerttens Cornelisdokumentär, Somliga går med trasiga skor, är välgjord och rörande på flera plan. Vi såg den på Borrby Bio på kvällen och det som verkligen tog mig tillbaka i tiden var Cornelis precisa och distinkta diktion. Flera av hans samtida, många med år av missbruk bakom sig, hade samma klara och krispiga frasering. Det är nästan omöjligt att inte ana att det sättet att tala, nu en kulturhistorisk rest, var kopplat till en särskild respekt för ord och deras betydelse. 

Måndag 

Hälsoexperter på Nya Zeeland är ”chockerade”, enligt Sveriges Radio. Det beror på att den nye liberal-konservative premiärministern Christopher Luxon rivit upp beslutet att för all framtid förbjuda tobaksförsäljning till alla födda senare än 1 januari 2009. I en skoningslös utrensningsaktion skulle landet göras helt rökfritt på bara några år, tänkte sig de puritanska utopisterna. Men Luxon samregerar med ett populistparti och med de nyzeeländska libertarianerna, så det sprack. ”Vi är förfärade och äcklade”, kommenterar en folkhälsoprofessor vid Otagouniversitetet beslutet i nyzeeländsk press. ”Ett samvetslöst dråpslag mot alla nyzeeländares hälsa och välmående”, menar en maorisk friskvårdsorganisation. 

Det påminner mig åter om Auberon Waughs visdomsord: 

”There are countless horrible things happening all over the country, and horrible people prospering but we must never allow them to disturb our equanimity or deflect us from our sacred duty to sabotage and annoy them whenever possible.” 

Jag brukade ha det citatet på mina visitkort. Det sammanfattar ganska väl min enda starka drivkraft i det här yrket. 

Socialdemokraterna ägnar dagen åt en grundlig smutskastningskampanj av sin egen tidigare migrationspolitik. Inte för att smutsen inte är verklig. Att sossarna, liksom de flesta andra partier, lade större vikt vid att opponera mot Sverigedemokraterna och brännmärka invandringskritiker, än åt att förebygga de problem vi nu har, vet ju alla vid det här laget. Det är ändå något fascinerande med en rörelse som så inlevelsefullt gisslar sig offentligt. 

Det finns väl två skäl, kan jag tänka. Det ena är att en gång för alla övertyga väljarna om att de nya Socialdemokraterna är som de gamla Socialdemokraterna – restriktiva vid gränsen – snarare än som det tjohitlaha-parti det var under 15–20 år. Det andra är att Socialdemokraterna kommer att behöva regera med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som fortfarande står för det Socialdemokraterna nu kritiserar. Drömmen är antagligen att kunna göra upp med Moderaterna, som förr i tiden, och på så sätt få bort frågan från offentligheten. Ingen dum idé, men det är förstås svårare att göra när i stort sett alla samhällsproblem de närmaste tjugo åren, från skolan, via lag och ordning till pensionerna, kommer att ha att göra med den invandring vi redan haft. 

Tisdag 

Jag undrar hur många det är som fortfarande inte förstått att Carl Bildt är en verkligt gammeldags högerman i utrikespolitiken. Ett slags halländsk Metternich, med stark kärlek till stabilitetsskapande kontinentaleuropeiska koalitioner och en grundläggande skepsis till amerikaner och andra uppkomlingar. I dag en stor och, förstås, Israelkritisk intervju med Bildt i DN. Det som saknas, liksom i alla liknande artiklar, är förstås ett förslag om hur Israel i stället borde ha agerat efter massakern den 7 oktober. Och, lika förstås, en uppmaning till Hamas att lägga ned vapnen.  

Att de islamistiska angriparna kunde avsluta eländet för den palestinska civilbefolkningen omedelbart om de ville, har på något märkligt sätt glömts bort, även av de skarpaste utrikespolitiska hjärnorna. 

Onsdag 

Snön vräker ned, lagom till att det är dags att göra en kort visit i Stockholm igen. Vi flyger i morgon bitti, om vägen inte försvunnit under natten. Meningen var att jag skulle moderera ett frukostsamtal med statsministern, men det bokades av och sköts upp till den 12 december. Nu blir höjdpunkten i stället att laga den där tanden jag bet av i Knysna. Herren blandar och ger. 

Torsdag 

Jag har aldrig förstått varför AI skulle bry sig om att göra oss alla – det vill säga även de som jobbar med tänkande, kreativa yrken – arbetslösa, innan samma AI utrotar mänskligheten totalt. Om AI nu är ett existentiellt hot mot mänskligt liv, verkar omvägen över arbetsmarknaden på väg till slakthuset just som en omväg. Den som lever – eller kanske snarare dör – får se. Detta apropå ett nytt mystiskt genombrott inom AI som stavas Q* – uttalas Q-star – omskrivs på en hel mängd plattformar i dag, apropå Sam Altmans avskedande och återanställning på Open AI, och innebär … 

Ja, något de flesta av oss inte riktigt förstår. 

Men å andra sidan är det sällan enkelt att förklara hur teknik ersätter arbete, något man påminns om när man pulsar fram på traditionsenligt oskottade gator här i Stockholm. Gubbarna med snöskyffel ersattes, enligt teorin, av maskiner som var enormt mer effektiva och avsevärt billigare, när fackföreningarna gjort sitt. Men sedan då? Vart tog maskinerna vägen? 

Nu skottar ingen trottoarerna, för hand eller på annat sätt, men över de oskottade drivorna kör oförtrutet matleverantörer med trötta ögon på sina små mopeder. De blir fler och fler, trots att de knappast har mer betalt än de gamla gubbarna med skyffel. Någonstans brister förklaringen. 

Ulf Kristerssons handgångna hörde av sig och sköt upp den 12 december också. Resan redan bokad, men det må vara hänt, för samma kväll har Fokus sin julmiddag. En tillställning som får SVT:s nya Teodorescu och Suhonen-show – kan det verkligen vara en slump att de båda sedan länge skriver i Fokus? – att framstå som onödigt likriktad. 

***

Läs även: Nej, vi ska inte cancellera någon

Läs även: Rock'n' roll leder till synd