Jag var mellanchef – till slut stod jag inte ut

Att vara mellanchef är inget hett uppdrag. Jag vet, jag har just varit en. Under sex år balanserade jag mellan universitetsbyråkrati och kollegiala principer, mellan humanioras styrning och frihet. Jag har ansvarat för internationella rekryteringar, budget, arbetsmiljö, kollegial ämnesutveckling. Låter det tråkigt? Det är det inte, det är faktiskt bland det roligaste jag gjort. Däremot är det ansvar som läggs på en mellanchef så stort – och samtidigt så kringskuret av femtioelva regelverk anpassade för en annan arbetsmarknad än den akademiska – att en fri själ till slut inte står ut.

Det är kopiösa mängder planer som måste upprättas och fyllas i, där vi berättar för den intresserade (jag använder singular här för säkerhets skull) vad vi gjort detta år, vad vi ska göra nästa år. Vi genomför många utvärderingar som ska ”driva kvalitet”. Vi kvalitetsutvärderar till och med vårt eget kvalitetssystem, på uppdrag av Universitetskanslersämbetet. Jo det är faktiskt sant.

Det sorgligaste med att vara chef i akademin är att den beslutsamhet och arbetsglädje som finns fullkomligt dräneras av pappersväldet. Kanske passar uttrycket ”den digitala industrin” bättre år 2026, med den tsunami av portaler som vällt in och faktiskt saboterar den högre utbildningen. Det finns en ironi i att så många akademiker vill stå i opposition mot till exempel kapitalismen medan de skriver, sparar och laddar upp sina filer i Microsofts AI-assistent Co-pilot. Man kan säga att vi varit naiva när vi, staten, förlitat oss på att förvara forskningsdata hos privata cyberaktörer. Det som främst tröttar ut en mellanchef på en statlig myndighet är dock något mycket mer alldagligt än eventuella transatlantiska spionage och mystiska dataläckor.

Lyssna noga nu. För varje ”uppgift” jag ska genomföra finns en rad olika… Ja, vad ska man kalla dem? Gränssnittsystem, appar i datorn, pluppar att trycka på? Det finns olika planeringssystem för kurserna och undervisningen och ett annat för att attestera fakturor, sen har vi det större budgetsystemet som är totalt oöverskådligt, två-tre separata HR-portaler, mappen på interna servern G, Excel och då har jag ändå inte nämnt att vissa ”lägger upp” allt möjligt i Teams, eller att vi fortfarande betalar ut lön till timanställda lärare via pappersblanketter.

Trots att jag är ansvarig så måste det jag ska besluta ständigt förankras – med kollegor och andra chefer, HR, ekonomi, facket, så till slut tas ofta ett beslut som jag själv är missnöjd med. När jag väl tar egna beslut, som ogillas, har jag slarvat med förankringen. Man är slav under mejlen som bara fylls på för varje timme som går trots att jag svarar, svarar, svarar. Vem orkar hålla på med det här när man har ett arbete att sköta?

Under den tid jag var mellanchef utövade jag både passivt och aktivt motstånd. Bara genom att vägra gå med på vissa propåer kan man fokusera på det betydelsefulla för en verksamhet. Om man inte prioriterar efter eget huvud och sållar frikostigt bland direktiven går man under. Man kan, exempelvis, strunta i att svara på fåniga mejl, och slå dövörat till ibland. Hittills har ingen dött av det.

Av alla de chefsdagar och kurser i samtalsmetodik jag tvingats gå på har jag fått flest insikter om det som lite tafatt kallas ledarskap genom att läsa romaner. Människans personlighet grundas ju inte i färglära och de flesta akademiker bryr sig inte om verksamhetsmål, de vill bli lämnade i fred. I en hierarkisk miljö som den akademiska pågår flera strider samtidigt: om makt, inflytande och påverkan, parat med en rejäl dos prestige. Tyvärr slås stora begåvningar ut – det finns ingen rättvisa, utom möjligen den poetiska.

Man blir aldrig färdig med arbetsdagen som mellanchef. Man får avsluta den. Och precis som med det mesta har var sak sin tid. Det blev dags att göra något annat.

***

Läs även: Anna Victoria Hallberg: Skrivkrisen är minst lika akut som läskrisen

Läs även: Anna Victoria Hallberg: Vad är ett universitet i denna tid?