Jakob Forssmed har orimliga förväntningar på Sveriges kvinnor
Faran med att låta ”män vara män”, ett nationellt vinlotteri och Sean ”Diddy” Combs okloka brist på diagnos.
Bild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Har jag drabbats av den epidemiska cynism som präglar vår tid när jag uppfattar Kristdemokraternas Ebba Buschs Almedalstal som en skamlös flirt med manliga väljare? Att låta ”män vara män” är säkert ett budskap som faller i god jord bland många i den gruppen, men har hon tänkt på de oavsedda konsekvenserna?
Hur många toalettsitsar kommer nu att lämnas öppna efter förrättat ärende? Hur många elektroniska hushållsmaskiner kommer att plockas isär i sina beståndsdelar och aldrig sättas samman igen? Hur många kommer att bära shorts, långt in i oktober?
Vi måste alla ha fördragsamhet med småpartiernas behov av att ställa sig in hos strategiska väljargrupper, men det betyder inte att vi måste acceptera vilka kostnader som helst för deras överlevnad.
Vad mera är företräder Busch en regering som egentligen bara tagit verklig strid för en sak och det är motsatsen: att låta män vara kvinnor och kvinnor vara män. Från och med nästa vecka kan vi alla välja kön lite som vi vill, utan att myndigheterna eller någon annan har särskilt mycket med saken att göra. Är Buschs Almedalstal tänkt som en motvikt till den kampen, eller har hon tvärtom internaliserat de nya, självdefinierade könstillhörigheterna till den grad att hon med ”män” inte nödvändigtvis menar män, utan just ”män”, även om de råkar vara kvinnor? Vad betyder det i så fall att låta ”män vara män”?
Det många väljare skulle uppskatta, misstänker jag, är större tydlighet och konsekvens i de här underlivsfrågorna. Som Busch och andra hanterar ämnet lyckas de med bragden att skapa klyftor mellan män och kvinnor, samtidigt som de upplöser skiljelinjerna mellan dem. Det är både förvirrande och en källa till onödiga motsättningar. Det är hög tid att de vågar sätta ned foten och stå för en tydlig linje.
Varför inte, nu när det ändå blivit så enkelt att byta kön, göra det obligatoriskt för alla män att vara kvinnor vartannat år och vice versa? Att låta ”män vara män” vartannat år är mer än nog, om vi vill behålla vårt samhälles civilitet.
Lördag
Jag hade tänkt föreslå Socialdemokraterna att de skulle omvandla sitt krisdrabbade Kombilotteri till ett vinlotteri, en spelform som verkar omåttligt populär på många svenska arbetsplatser. Det är förmodligen för sent nu, när de sålt hela sin spelverksamhet till IOGT–NTO.
Å andra sidan är jag nyss hemkommen från Paris och det påminner mig om vad en bekant, som är betydligt mer frankofon än jag, nyligen berättade för mig: när den franska nykterhetsrörelsen för några decennier sedan lanserade en reklamkampanj gick den under parollen ”un litre suffice”, det vill säga ”en liter räcker”. Poängen var förstås att en måttlig konsument inte bör dricka mer än en liter vin om dagen, en målsättning som låter betydligt rimligare än den lutherskt svenska absolutismen.
Det var länge sedan jag stötte på någon IOGT-NTO:are, så jag är osäker på om den svenska nykterhetsrörelsen är redo för förnyelse, men vi är trots allt sedan mer än 30 år medlemmar i den Europeiska unionen och många av våra vanor har bevisligen blivit mer kontinentala. Kanske borde jag ändå kontakta de nya lotteriägarna och delge dem min affärsidé. Även om de är en aning försiktiga och skär ned litern till 75 centiliter skulle ett nationellt vinlotteri ha goda möjligheter att bli populärt. Halvflaskor gör däremot de flesta svenskar nedslagna.
Söndag
Det var tydligen ”den mänskliga faktorn” som gjorde att tusentals norrmän i fredagskväll fick beskedet att de blivit lotterimiljonärer, bara för att kort därefter få ursäktande dementier. ”Den mänskliga faktorn”, precis som ”tryckfelsnisse”, är ett behändigt begrepp för att göra misstag opersonliga och slippa peka ut ansvariga, men i just det här fallet framkom ändå vad som skett. I omräkningen från euro till norska kronor ”råkade det bli ett antal nollor för mycket”.
Händelsen är förstås tragisk för de drabbade och dråplig för oss andra, men den döljer också djupare insikter om vår tidsålder. Men får trots allt förutsätta att de som sköter lotteriets kalkyler räknar bättre än genomsnittet bland norrmän. Varför skulle de annars ha anställts? Och om det förhåller sig så infinner sig frågan om det verkligen var nödvändigt att göra vinnarna in spe besvikna, genom att korrigera felräkningen. Kunde man inte lika gärna låtit den passera ut i ett samhälle där allt fler inte bara är analfabeter utan uppenbarligen dessutom lider av dyskalkyli?
Förutsatt att felräkningar följer en normalfördelningskurva borde den norska ekonomin ha kunnat absorbera det inträffade. Vinnarna och de personer som de gör affärer med skulle i sin tur ha räknat fel och ”råkat” lägga till eller dra ifrån ett par nollor i sina mellanhavanden. Efter några veckor vore ordningen, eller kanske snarare den slumpmässiga oordningen, återställd.
Det ligger något paradoxalt i att allt färre kan räkna samtidigt som allt fler är besatta av pengar, men kanske är det ett exempel på de hemlighetsfulla balanserande motkrafter som vår Herre instiftat i sin skapelse, eller åtminstone i norrmännen.
Måndag
Liksom alla andra har jag noggrant följt rättegången mot den amerikanske artisten Sean ”Diddy” Combs och hans ”freak–offs”. Eftersom jag så vitt jag minns aldrig varit inbjuden kan jag inte erbjuda några kittlande skildringar av vad som försiggått, men det verkar onekligen gå utöver vad som vanligen utspelas på de parmiddagar som fortfarande är normen här på Österlen.
Ändå finns ett och annat inslag som är lätt att känna igen. Jag tänker kanske främst på att ”Diddys” mamma, den 84-åriga före detta modellen och lärarassistenten Janice, förklarat att hennes son ”inte är ett monster”, men att han möjligen hamnat i dåligt sällskap. Det är en ursäkt som våra egna mammor vid ett eller annat tillfälle haft anledning att åberopa, förutsatt att vi inte levt helt händelselösa liv. Men jag är osäker på om den räcker i just detta fall.
Mer överraskande är att ”Diddys” försvarsadvokater tycks ha valt bort vad som borde ha varit den självklara strategin. De har visserligen medgivit att ”Diddy” är en ”komplicerad man” – ett begrepp vitt nog för att också innefatta sådana som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Alan Turing – men de har, vad jag kunnat se, aldrig hävdat att han lider av något slags diagnos. Varför de underlåtit att övertyga juryn – som tvivelsutan har sin beskärda del av väldiagnosticerade medborgare – om att ”Diddys” handlande inte har något att göra med moral och skuld, utan är en följd av ofrivillig hyperaktivitet, att han befinner sig någonstans på ”spektrumet”, svår glutenintolerans, eller något annat av det slaget, är en gåta.
Kan det vara mamma Janices fel? Hon är i en ålder som gör det fullt möjligt att hon fortfarande tror på skuld och ansvar, även om det inte gäller hennes egen son. Hennes ursäkt antyder att hon inte ens internaliserat det som gällde innan vi välsignades med kreativa diagnoser, nämligen att gärningsmän i själva verket är offer för sociala orättvisor. Hade hon gjort det borde hon ha åberopat ”Diddys” frånvarande far och hans socioekonomiska underläge på grund av hudfärg.
Jag befarar att ”Diddy” kommer att ångra sina advokaters otidsenliga argumentation. Hade de spelat sina kort rätt hade han antagligen kunnat komma undan med att sättas på cocktail av amfetamin, quinoa, bovete och vitaminer, samt subventionerad samtalsterapi. Med det höga spel de nu valt befarar jag att juryledamöterna kommer att falla tillbaka på den gammaltestamentliga rättvisa som alltid kommer till ytan hos amerikaner om de inte erbjuds ett annat, spännande alternativ.
Tisdag
Jag kan inte låta bli att känna viss bävan när jag läser att världens mäktigaste man, den amerikanske presidenten Donald Trump, hotar med att deportera världens rikaste man, bil– och rakettillverkaren Elon Musk. Sydafrika, ett land jag känner relativt väl, har det nog besvärligt som det är, utan att tvingas hantera sin mest kände son, näst Nelson Mandela. Kanske avser Trump att dumpa Musk på Kanada, bilfabrikörens tredje hemland, vilket vore marginellt bättre för världen, men knappast för Donald Trump, vars fögderi delar en nästan 900 mil lång gräns till grannen.
Det ter sig överhuvudtaget ha gått inflation i att exportera oppositionella. Ryska, turkiska, vitryska, venezuelanska och kubanska oppositionella är bara några exempel på detta. Det är antagligen bara en tidsfråga innan även Frankrike och Tyskland driver sina oppositionsledare utomlands, med olika juridiska kampanjer. Ingen verkar längre minnas Lyndon B Johnsons kloka ord om fördelen med att bjuda in inkontinenta personer i tältet, snarare än att löpa risken att de gör vad de måste stående strax utanför tältet.
Tanken att den här sortens export löser några problem är dessutom naiv. Blir den tillräckligt spridd innebär det bara att världens länder byter opposition med varandra. Det är både ineffektivt och enerverande för medborgarna, som redan nu måste anstränga sig för att låtsas ha något intresse för sina egna länders politiska motsättningar. De har inget intresse av att dessutom tvingas spela intresserade av andra länders käbbel.
Sedan idén slog rot om att folk i gemen borde ha något att säga till om vad gäller sina länders styrelse, har medborgarna över lag varit beundransvärt toleranta mot de tvivelaktiga karaktärer som plågat dem med sina vädjanden att få styra och ställa. Kanske i övertygelsen om att de här udda personerna annars skulle ställa till ännu värre problem i någon annan, mer väsentlig bransch, kanske därför att det roat folk att lyssna på deras inställsamma lismanden. Men om världens ledare nu tar för vana att stjälpa sina irritament på andra länders medborgare, misstänker jag att tålamodet kommer att tryta.
Om president Trump gör allvar av sitt hot kommer jag att starta en global kampanj för att deportera samtliga politiker, i regeringsställning eller opposition, från jordens alla länder. Det är frestande att skicka dem alla till den väl avgränsade ön Madagaskar, mot en skälig ersättning till nuvarande invånare så att de kan omlokalisera, men det är möjligt att folk skulle hänga upp sig på de ytliga likheterna med den nazistiska Madagaskarplanen. Kanske är det mer realistiskt att skicka dem till Grönland, givet att grönländarna slutar spela svårflörtade och talar om vad de vill ha för sin näst intill obeboliga ö.
Onsdag
Jag stod och lagade till ett par hummer thermidor, med ett halvt öra fäst vid radions samhällsprogram, då jag fick höra att en ny undersökning visar att en av fyra svenska kvinnor inte vill ha barn med socialminister Jakob Forssmed. Jag måste erkänna att det framstod som en aning udda fråga att ställa – och än mer att svara på – även i vår tid då alla gränser mellan det privata och offentliga upplösts. Men det verkligt förbryllande var att beskedet följdes av en bekymrad diskussion där resultatet beskrevs som ett ”samhällsproblem” och att regeringen därför avsåg att tillsätta en utredning om saken.
Själv skulle jag ha varit mer än nöjd med samma utfall, i det fall att jag hade varit huvudperson. Men det handlar, som så mycket annat, antagligen om den gamla skillnaden mellan människor som beskriver ett glas som halvfullt och de som beskriver samma glas som halvtomt. Jag är inte säker på vilken grupp som är i majoritet i väljarkåren, men jag är övertygad om att den svartsyn som regeringen ger uttryck för, baserad på så orimliga förväntningar, inte är en politiskt attraktiv hållning.
Det borde vara uppenbart för alla, även socialministern själv, att han aldrig kommer att hinna skänka ens tre av fyra svenska kvinnor de barn som de önskar. Åtminstone inte så länge han uppbär ett så ansvarsfullt och tidskrävande uppdrag. Om den här regeringen ska ha en chans att bli omvald nästa år måste den lära sig att uppskatta goda nyheter när den får sådana och visa för väljarna att den inte bär på rent utopiska förväntningar vad gäller den egna attraktionskraften.
Torsdag
Jag anar en ny front i det hemliga kriget mot oss köttätare, när jag bläddrar igenom dagens Guardian. Enligt tidningen, som riktar sig till ungefär samma ängsligt gnällande medelklass som Dagens Nyheter, planerar de amerikanska myndigheterna att släppa ut miljarder sterila flugor med hjälp av flygplan, för att bekämpa de köttätande skruvmasklarverna. Larverna sägs hota hela den amerikanska boskapsbranschen. Artikeln illustreras med ett osmakligt fotografi av tusentals skruvmasklarver i fabriksmiljö.
Det här är den andra nyheten på en vecka som försöker få läsarna att associera kött med äckel och/eller livsfara. För ett par dagar sedan upptäckte jag till min förvåning att en avlägsen bekant från min barndom blev en stor nyhet i båda kvällstidningarna, efter att ha fått svåra buksmärtor på grund av grillade revbensspjäll. Tydligen hade han dessutom ätit olämpliga delar av en stålborste, som använts för att rengöra grillen.
Jag känner igen en vegansk kampanj när jag ser den, men hur många svenskar är lika klarsynta? Ett par somrar till med den här sortens ”nyheter” och de alltid lika opportunistiska handlarna kommer att sluta marknadsföra grillkol. Sedan är det bara en tidsfråga innan de börjar rensa ur köttdisken.
Nötköttskonsumtionen i Argentina föll betänkligt förra året till bara kring 45 kilo per capita, ungefär det dubbla mot i Sverige, men det beror antagligen på övergående ekonomiska bekymmer, inte på veganska presskampanjer. Jag skulle inte bli förvånad om den argentinska konsumtionen inom ett par år, då president Mileis motorsåg gjort sitt, är tillbaka på runt 70 kilo per person och år, som den brukade vara. Det är dags att börja undersöka fastighetsmarknaden i Buenos Aires.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Har jag drabbats av den epidemiska cynism som präglar vår tid när jag uppfattar Kristdemokraternas Ebba Buschs Almedalstal som en skamlös flirt med manliga väljare? Att låta ”män vara män” är säkert ett budskap som faller i god jord bland många i den gruppen, men har hon tänkt på de oavsedda konsekvenserna?
Hur många toalettsitsar kommer nu att lämnas öppna efter förrättat ärende? Hur många elektroniska hushållsmaskiner kommer att plockas isär i sina beståndsdelar och aldrig sättas samman igen? Hur många kommer att bära shorts, långt in i oktober?
Vi måste alla ha fördragsamhet med småpartiernas behov av att ställa sig in hos strategiska väljargrupper, men det betyder inte att vi måste acceptera vilka kostnader som helst för deras överlevnad.
Vad mera är företräder Busch en regering som egentligen bara tagit verklig strid för en sak och det är motsatsen: att låta män vara kvinnor och kvinnor vara män. Från och med nästa vecka kan vi alla välja kön lite som vi vill, utan att myndigheterna eller någon annan har särskilt mycket med saken att göra. Är Buschs Almedalstal tänkt som en motvikt till den kampen, eller har hon tvärtom internaliserat de nya, självdefinierade könstillhörigheterna till den grad att hon med ”män” inte nödvändigtvis menar män, utan just ”män”, även om de råkar vara kvinnor? Vad betyder det i så fall att låta ”män vara män”?
Det många väljare skulle uppskatta, misstänker jag, är större tydlighet och konsekvens i de här underlivsfrågorna. Som Busch och andra hanterar ämnet lyckas de med bragden att skapa klyftor mellan män och kvinnor, samtidigt som de upplöser skiljelinjerna mellan dem. Det är både förvirrande och en källa till onödiga motsättningar. Det är hög tid att de vågar sätta ned foten och stå för en tydlig linje.
Varför inte, nu när det ändå blivit så enkelt att byta kön, göra det obligatoriskt för alla män att vara kvinnor vartannat år och vice versa? Att låta ”män vara män” vartannat år är mer än nog, om vi vill behålla vårt samhälles civilitet.
Lördag
Jag hade tänkt föreslå Socialdemokraterna att de skulle omvandla sitt krisdrabbade Kombilotteri till ett vinlotteri, en spelform som verkar omåttligt populär på många svenska arbetsplatser. Det är förmodligen för sent nu, när de sålt hela sin spelverksamhet till IOGT–NTO.
Å andra sidan är jag nyss hemkommen från Paris och det påminner mig om vad en bekant, som är betydligt mer frankofon än jag, nyligen berättade för mig: när den franska nykterhetsrörelsen för några decennier sedan lanserade en reklamkampanj gick den under parollen ”un litre suffice”, det vill säga ”en liter räcker”. Poängen var förstås att en måttlig konsument inte bör dricka mer än en liter vin om dagen, en målsättning som låter betydligt rimligare än den lutherskt svenska absolutismen.
Det var länge sedan jag stötte på någon IOGT-NTO:are, så jag är osäker på om den svenska nykterhetsrörelsen är redo för förnyelse, men vi är trots allt sedan mer än 30 år medlemmar i den Europeiska unionen och många av våra vanor har bevisligen blivit mer kontinentala. Kanske borde jag ändå kontakta de nya lotteriägarna och delge dem min affärsidé. Även om de är en aning försiktiga och skär ned litern till 75 centiliter skulle ett nationellt vinlotteri ha goda möjligheter att bli populärt. Halvflaskor gör däremot de flesta svenskar nedslagna.
Söndag
Det var tydligen ”den mänskliga faktorn” som gjorde att tusentals norrmän i fredagskväll fick beskedet att de blivit lotterimiljonärer, bara för att kort därefter få ursäktande dementier. ”Den mänskliga faktorn”, precis som ”tryckfelsnisse”, är ett behändigt begrepp för att göra misstag opersonliga och slippa peka ut ansvariga, men i just det här fallet framkom ändå vad som skett. I omräkningen från euro till norska kronor ”råkade det bli ett antal nollor för mycket”.
Händelsen är förstås tragisk för de drabbade och dråplig för oss andra, men den döljer också djupare insikter om vår tidsålder. Men får trots allt förutsätta att de som sköter lotteriets kalkyler räknar bättre än genomsnittet bland norrmän. Varför skulle de annars ha anställts? Och om det förhåller sig så infinner sig frågan om det verkligen var nödvändigt att göra vinnarna in spe besvikna, genom att korrigera felräkningen. Kunde man inte lika gärna låtit den passera ut i ett samhälle där allt fler inte bara är analfabeter utan uppenbarligen dessutom lider av dyskalkyli?
Förutsatt att felräkningar följer en normalfördelningskurva borde den norska ekonomin ha kunnat absorbera det inträffade. Vinnarna och de personer som de gör affärer med skulle i sin tur ha räknat fel och ”råkat” lägga till eller dra ifrån ett par nollor i sina mellanhavanden. Efter några veckor vore ordningen, eller kanske snarare den slumpmässiga oordningen, återställd.
Det ligger något paradoxalt i att allt färre kan räkna samtidigt som allt fler är besatta av pengar, men kanske är det ett exempel på de hemlighetsfulla balanserande motkrafter som vår Herre instiftat i sin skapelse, eller åtminstone i norrmännen.
Måndag
Liksom alla andra har jag noggrant följt rättegången mot den amerikanske artisten Sean ”Diddy” Combs och hans ”freak–offs”. Eftersom jag så vitt jag minns aldrig varit inbjuden kan jag inte erbjuda några kittlande skildringar av vad som försiggått, men det verkar onekligen gå utöver vad som vanligen utspelas på de parmiddagar som fortfarande är normen här på Österlen.
Ändå finns ett och annat inslag som är lätt att känna igen. Jag tänker kanske främst på att ”Diddys” mamma, den 84-åriga före detta modellen och lärarassistenten Janice, förklarat att hennes son ”inte är ett monster”, men att han möjligen hamnat i dåligt sällskap. Det är en ursäkt som våra egna mammor vid ett eller annat tillfälle haft anledning att åberopa, förutsatt att vi inte levt helt händelselösa liv. Men jag är osäker på om den räcker i just detta fall.
Mer överraskande är att ”Diddys” försvarsadvokater tycks ha valt bort vad som borde ha varit den självklara strategin. De har visserligen medgivit att ”Diddy” är en ”komplicerad man” – ett begrepp vitt nog för att också innefatta sådana som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Alan Turing – men de har, vad jag kunnat se, aldrig hävdat att han lider av något slags diagnos. Varför de underlåtit att övertyga juryn – som tvivelsutan har sin beskärda del av väldiagnosticerade medborgare – om att ”Diddys” handlande inte har något att göra med moral och skuld, utan är en följd av ofrivillig hyperaktivitet, att han befinner sig någonstans på ”spektrumet”, svår glutenintolerans, eller något annat av det slaget, är en gåta.
Kan det vara mamma Janices fel? Hon är i en ålder som gör det fullt möjligt att hon fortfarande tror på skuld och ansvar, även om det inte gäller hennes egen son. Hennes ursäkt antyder att hon inte ens internaliserat det som gällde innan vi välsignades med kreativa diagnoser, nämligen att gärningsmän i själva verket är offer för sociala orättvisor. Hade hon gjort det borde hon ha åberopat ”Diddys” frånvarande far och hans socioekonomiska underläge på grund av hudfärg.
Jag befarar att ”Diddy” kommer att ångra sina advokaters otidsenliga argumentation. Hade de spelat sina kort rätt hade han antagligen kunnat komma undan med att sättas på cocktail av amfetamin, quinoa, bovete och vitaminer, samt subventionerad samtalsterapi. Med det höga spel de nu valt befarar jag att juryledamöterna kommer att falla tillbaka på den gammaltestamentliga rättvisa som alltid kommer till ytan hos amerikaner om de inte erbjuds ett annat, spännande alternativ.
Tisdag
Jag kan inte låta bli att känna viss bävan när jag läser att världens mäktigaste man, den amerikanske presidenten Donald Trump, hotar med att deportera världens rikaste man, bil– och rakettillverkaren Elon Musk. Sydafrika, ett land jag känner relativt väl, har det nog besvärligt som det är, utan att tvingas hantera sin mest kände son, näst Nelson Mandela. Kanske avser Trump att dumpa Musk på Kanada, bilfabrikörens tredje hemland, vilket vore marginellt bättre för världen, men knappast för Donald Trump, vars fögderi delar en nästan 900 mil lång gräns till grannen.
Det ter sig överhuvudtaget ha gått inflation i att exportera oppositionella. Ryska, turkiska, vitryska, venezuelanska och kubanska oppositionella är bara några exempel på detta. Det är antagligen bara en tidsfråga innan även Frankrike och Tyskland driver sina oppositionsledare utomlands, med olika juridiska kampanjer. Ingen verkar längre minnas Lyndon B Johnsons kloka ord om fördelen med att bjuda in inkontinenta personer i tältet, snarare än att löpa risken att de gör vad de måste stående strax utanför tältet.
Tanken att den här sortens export löser några problem är dessutom naiv. Blir den tillräckligt spridd innebär det bara att världens länder byter opposition med varandra. Det är både ineffektivt och enerverande för medborgarna, som redan nu måste anstränga sig för att låtsas ha något intresse för sina egna länders politiska motsättningar. De har inget intresse av att dessutom tvingas spela intresserade av andra länders käbbel.
Sedan idén slog rot om att folk i gemen borde ha något att säga till om vad gäller sina länders styrelse, har medborgarna över lag varit beundransvärt toleranta mot de tvivelaktiga karaktärer som plågat dem med sina vädjanden att få styra och ställa. Kanske i övertygelsen om att de här udda personerna annars skulle ställa till ännu värre problem i någon annan, mer väsentlig bransch, kanske därför att det roat folk att lyssna på deras inställsamma lismanden. Men om världens ledare nu tar för vana att stjälpa sina irritament på andra länders medborgare, misstänker jag att tålamodet kommer att tryta.
Om president Trump gör allvar av sitt hot kommer jag att starta en global kampanj för att deportera samtliga politiker, i regeringsställning eller opposition, från jordens alla länder. Det är frestande att skicka dem alla till den väl avgränsade ön Madagaskar, mot en skälig ersättning till nuvarande invånare så att de kan omlokalisera, men det är möjligt att folk skulle hänga upp sig på de ytliga likheterna med den nazistiska Madagaskarplanen. Kanske är det mer realistiskt att skicka dem till Grönland, givet att grönländarna slutar spela svårflörtade och talar om vad de vill ha för sin näst intill obeboliga ö.
Onsdag
Jag stod och lagade till ett par hummer thermidor, med ett halvt öra fäst vid radions samhällsprogram, då jag fick höra att en ny undersökning visar att en av fyra svenska kvinnor inte vill ha barn med socialminister Jakob Forssmed. Jag måste erkänna att det framstod som en aning udda fråga att ställa – och än mer att svara på – även i vår tid då alla gränser mellan det privata och offentliga upplösts. Men det verkligt förbryllande var att beskedet följdes av en bekymrad diskussion där resultatet beskrevs som ett ”samhällsproblem” och att regeringen därför avsåg att tillsätta en utredning om saken.
Själv skulle jag ha varit mer än nöjd med samma utfall, i det fall att jag hade varit huvudperson. Men det handlar, som så mycket annat, antagligen om den gamla skillnaden mellan människor som beskriver ett glas som halvfullt och de som beskriver samma glas som halvtomt. Jag är inte säker på vilken grupp som är i majoritet i väljarkåren, men jag är övertygad om att den svartsyn som regeringen ger uttryck för, baserad på så orimliga förväntningar, inte är en politiskt attraktiv hållning.
Det borde vara uppenbart för alla, även socialministern själv, att han aldrig kommer att hinna skänka ens tre av fyra svenska kvinnor de barn som de önskar. Åtminstone inte så länge han uppbär ett så ansvarsfullt och tidskrävande uppdrag. Om den här regeringen ska ha en chans att bli omvald nästa år måste den lära sig att uppskatta goda nyheter när den får sådana och visa för väljarna att den inte bär på rent utopiska förväntningar vad gäller den egna attraktionskraften.
Torsdag
Jag anar en ny front i det hemliga kriget mot oss köttätare, när jag bläddrar igenom dagens Guardian. Enligt tidningen, som riktar sig till ungefär samma ängsligt gnällande medelklass som Dagens Nyheter, planerar de amerikanska myndigheterna att släppa ut miljarder sterila flugor med hjälp av flygplan, för att bekämpa de köttätande skruvmasklarverna. Larverna sägs hota hela den amerikanska boskapsbranschen. Artikeln illustreras med ett osmakligt fotografi av tusentals skruvmasklarver i fabriksmiljö.
Det här är den andra nyheten på en vecka som försöker få läsarna att associera kött med äckel och/eller livsfara. För ett par dagar sedan upptäckte jag till min förvåning att en avlägsen bekant från min barndom blev en stor nyhet i båda kvällstidningarna, efter att ha fått svåra buksmärtor på grund av grillade revbensspjäll. Tydligen hade han dessutom ätit olämpliga delar av en stålborste, som använts för att rengöra grillen.
Jag känner igen en vegansk kampanj när jag ser den, men hur många svenskar är lika klarsynta? Ett par somrar till med den här sortens ”nyheter” och de alltid lika opportunistiska handlarna kommer att sluta marknadsföra grillkol. Sedan är det bara en tidsfråga innan de börjar rensa ur köttdisken.
Nötköttskonsumtionen i Argentina föll betänkligt förra året till bara kring 45 kilo per capita, ungefär det dubbla mot i Sverige, men det beror antagligen på övergående ekonomiska bekymmer, inte på veganska presskampanjer. Jag skulle inte bli förvånad om den argentinska konsumtionen inom ett par år, då president Mileis motorsåg gjort sitt, är tillbaka på runt 70 kilo per person och år, som den brukade vara. Det är dags att börja undersöka fastighetsmarknaden i Buenos Aires.
***
