Jörn Donner: Alla murar faller till sist

Många, som passerat medelåldern, påminner sig kanske mordet på Kennedy eller, för de senare födda, Olof Palme mördad vid Sveavägen i Stockholm.

I en senare tid torde nine-eleven, som amerikanerna kallar den, vara den mest minnesvärda dagen, delvis därför att man i realtid på tv kunde se flygplanen attackera World Trade Center i New York. Själv var jag närvarande vid en litterär tillställning där verkligheten, förmedlad av tv, tog över allt intresse.

Vad mig beträffar är den viktigaste händelsen 9 november 1989. Jag såg inte vad som hände i Berlin den kvällen, bara i repris, men jag minns hur jag följande dag tolkade innebörden av att Östtyskland öppnade sina gränser och murarna föll.

Jag var då ledamot i Finlands riksdag. Dess utrikesutskott, där jag kom att vara medlem under mer än tio år, hade sammanträde. Jag sa till de församlade sakkunniga, ambassadörer och tjänstemän, att Tysklands återförening hade inletts. De tycktes inte dela min åsikt.

Själv har jag tolkat denna händelse, också den återberättad i många repriser, som vändpunkten för Europas befrielse efter decennier av Sovjetförtryck över stora delar av Östeuropa inklusive Finland.

Hur det kommer sig ska jag i korthet försöka berätta.

Finland var då och något år framöver signatärmakt i en så kallad VSB-pakt med Sovjetunionen, vars praktiska konsekvenser var att ingen regering i landet under fyra decennier tillsattes utan Moskvas gillande. 1991 upplöstes Sovjetunionen och därmed också pakten.

Berlin var fokus och centrum för mitt Europa efter det att jag hade besökt staden som 19-åring sommaren 1952. Staden var då formellt delad, men Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961. Avsikten var att östtyskarna skulle hindras att lämna landet. Andra murar, till exempel den som Trump initierat, handlar om att hindra mexikanerna och sydamerikanerna att ta sig in i USA. Den muren (som har funnits vid Tijuana sedan länge) är mycket porös, att döma av de miljoner som arbetar i olika delar av USA, ofta illegalt.

Ett annat murbygge, initierat av staten Israel, avser att i praktiken hindra den mesta samvaron mellan palestinier och israeler; skenbart för att avstyra terroristattacker, men i verkligheten för att bekräfta den säregna apartheid mellan två folk som ändå är skenbar, eftersom en betydande palestinsk befolkning bor på den israeliska sidan av muren och därmed kullkastar idén om en ren judisk stat.

Den äldsta muren, som trots myten inte kan beskådas från månen, är naturligtvis den kinesiska, där jag i tider mödosamt klättrat. Den har en inskrift vid en av portarna som jag ofta undrat över: »Här slutar världen.« Det hjälpte inte.

Våren 1989 hade jag sett de första tecknen på europeisk frihet: i Budapest demonstrerade man på landets nationaldag. Den sommaren klippte ungrarna av taggtrådsstängslet till Österrike, med kända följder: massflykt av östtyskar.

Några veckor före den 9 november 1989 vistades jag i Berlin. Östtyskland firade sin 40-årsdag med deltagande av en Gorbatjov som varnade Honecker för att missa tidens tåg. Östtyska ungdomar hade tvångsmobiliserats att ställa upp som deltagare och publik vid Unter den Linden. Bristen på ungdomarnas entusiasm var påfallande.

Vad Östtyskland gick för hade jag vetat sedan länge. En som undkom var Wolf Biermann, berövad sitt östtyska medborgerskap 1976. Långt tidigare hade Bertolt Brecht, med den sarkasm som han var mäktig, kommenterat upproret den 17 juni 1953 med slutsatsen, att om Ulbricht och hans anhang var missnöjda med det östtyska folket kunde de kanske välja ett nytt.

Ett stort antal länder var instängda i Sovjetstyrets tvångströja. Men den förvandling som kom gällde också Balkanländerna, av vilka det tvångsskapade Jugoslavien upplöstes med krig och förstörelse som följd. I Sarajevo såg jag vad etniskt hat kunde betyda.    

Allt detta har ett samband med den 9 november 1989. Att segern för demokrati och öppna samhällen blev en halvmesyr vet vi. Ungern, vars liberala Fidesz-parti jag hade beundrat 1990, förvandlades till en Orbánstyrd autokrati. Många hade inbillat sig att demokratin var en självklarhet efter decennier av förtryck.

Frånsett orostecknen har det mesta gått frihetens väg. Erfarenheten av murar visar att de sällan är eviga och ofta meningslösa.