Kaka söker maka i Trumps fredsråd
Den politiska makt som växer ur en gevärspipa blir vansklig och kort.
Bild: TT / AP / Evan Vucci
Genom historien har maktmänniskor, enväldiga ledare (”starka män”) och härskare varit förvissade om att förmåga till våldsanvändning, genom militära medel eller andra metoder, varit det som beständig maktutövning vilar på.
Felaktigt tillskriven Napoleon Bonaparte och dokumenterad nästan två hundra år före hans födelse finns maximen att Gud står på de stora skvadronernas sida mot de små. Bismarck framhöll: ”Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut utan genom järn och blod.”
När Stalin på sin tid fick höra att Vatikanen skulle uppskatta om han inte förtryckte katolikerna i sitt rike, frågade han föraktfullt hur många divisioner påven hade. Mao förklarade att ”politisk makt växer ur en gevärspipa”.
Men hur illa dessa potentater förstod de drivkrafter som gör människan till människa, framgår av att deras riken av denna världen störtade samman på kort tid sett i ett historiskt perspektiv. Napoleon satt vid makten i mindre än 15 år. Stalins Sovjetunionen existerade i knappt 75 år, medan det påvedöme som han hånade snart fyller 2 000 år. Maos välde är nu två år äldre än vad Stalins blev och Mao själv ligger balsamerad i glaskista i ett mausoleum på Himmelska fridens torg i Peking – men det samhällssystem han grundade övergavs bara några år efter hans död.
Världsliga furstar förstår ofta inte att idéer är starkare än materiella tillgångar, och att idéer som bär kan omvandlas till en materiell kraft – oavsett den militära övermakt de möter. Självklart bygger varje stabil statsmakt i sista hand på ett våldsmonopol, men den politiska maktens dagliga och kontinuerliga legitimitet upprätthålls inte genom våldsmonopolet – utan genom att dess medborgare omfattar de grundläggande värden som detta monopol är avsett att vara det yttersta skyddet av.
Den senaste i raden av världspolitiker som fått för sig att vapenmakt är bestämmande för upprätthållandet av politisk makt är USA:s president Donald Trump. Hans uttalande efter interventionen i Venezuela och bortförandet av landets envåldshärskare Nicolás Maduro var ett typexempel på detta tänkande:
”Förenta staternas militär är den starkaste och mest fruktade militära styrkan på hela planeten – med bred marginal – med förmågor och färdigheter som våra fiender knappt ens kan börja föreställa sig. Vi har den bästa utrustningen någonstans i världen. Det finns ingen utrustning som kan mäta sig med vår.”
Samma mentalitet manifesterade sig i uttalandena om Grönland och i hånet mot Danmark om att ha förstärkt öns stridsförmåga med en hundsläde och en spann dragarhundar – men att bara USA kunde upprätthålla dess försvar.
Betecknande var emellertid att när Trump lanserade sitt fredsråd Board of Peace med sig själv som allsmäktig ordförande – och med USA:s hela förmåga till detta råds disposition – har till dags dato endast 19 av drygt 60 inbjudna länder gått med.
Utöver ett par demokratier som är beroende av USA:s och Trump-regimens goda vilja är rådets medlemmar i huvudsak stater av den karaktär som Trump själv i andra sammanhang (2018) kallat för ”rövhålsländer”. Ett tillmäle som han skrytsamt upprepade 2025 med tillägget att det rörde sig om ”ställen som är katastrofer – lortiga, smutsiga, äckliga, genomsyrade av kriminalitet”.
Om man som supermakt tror att man genom vapenhot kan få alla i världen dit man vill, inklusive ens allierade; att man med svärdet kan forma sin värld medan ens rykten flyger likt vithövdade havsörnar, kommer man att bli varse att den politiska makt som växer ur en gevärspipa, blir vansklig och kort.
Kanadas premiärminister Mark Carney noterade följande i sitt tal på toppmötet i Davos i år, i indirekt polemik mot USA:s agerande:
”Man kan inte leva i en lögn om ömsesidiga fördelar genom integration, när integrationen själv blir källan till ens underkastelse.”
De som söker samarbete på grundval av gemensamma värderingar, och inte genom uppgörelser efter hot, tackar nej till en ordning som kräver att man underställer sig bilor och svärd. Mycket riktigt drog Trump tillbaka sitt erbjudande till Kanada att ingå i hans fredsråd.
De man lockar till sig blir i stället politiker, statsmän och härskare av samma skrot och korn som en själv. I Trumps fredsråd hittar vi sålunda bland andra Lukasjenko från Belarus, Erdoğan från Turkiet, bin Salman från Saudiarabien, Tokajev från Kazakstan och Aliyev från Azerbajdzjan. Kaka finner maka.
***
