Kan du ingenting? Du får alla rätt ändå
Det ska löna sig att arbeta hårt. Men i dag är meritokratin hotad och frågan är om det verkligen hjälper att införa ett kvotsystem för rättvis representation?
Toppbild: NTB
En till mig närstående person som går i mellanstadiet kom hem en dag och berättade stolt att han hade fått alla rätt på provet i religion. Sedan tillade han: "Fast alla fick alla rätt, också de som inte kunde något." Det där senare var lite trixigt att förklara. Men så var det alltså: Alla elever i klassen hade gjort ett test, och de som hade inhämtat kunskaperna fick sina poäng – och de som inte hade det fick också poäng, full pott rentav.
"Så alla fick alla rätt, fast jag hade alla rätt på riktigt" summerade elvaåringen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
"Det var förbryllande", sa jag.
"Ja, lite konstigt", sa han, som hade svårt att formulera sin kluvenhet kring att å ena sidan unna sina klasskamrater att få alla rätt, men att å andra sidan ha blivit berövad kvittot på att han hade lyckats bättre, eftersom själva poängsystemet devalverats.
När man har barn i skolåldern nås man då och då av tecken på att ett ideologiskt skifte kan ha ägt rum i lärarkåren. De yngre lärarna tycker inte att det är viktigt att rätta stavfel, till exempel, eftersom det riskerar att vara nedslående och kränkande för eleven. Och tydligen kan det vara viktigare att inte såra någon elev, än att de som presterat väl får utmärka sig.
Jag kom att tänka på detta när jag häromkvällen lyssnade på ett intressant panelsamtal med brittiska journalisten och författaren Adrian Wooldridge, aktuell med den svenska översättningen av sin bok Meritokrati (Stolpe förlag).
I västvärlden tar vi den meritokratiska idén, som har sina rötter i Upplysningen, för självklar. Det ska löna sig att arbeta hårt för att genom meriter komma in på utbildningar eller få anställningar. Men i dag befinner sig meritokratin under attack, från både identitetsvänstern och Trumphögern, konstaterar Wooldridge.
Vid västvärldens universitet, främst i USA och Storbritannien, förs en missriktad jämlikhetssträvan fram. Enligt den är mångfald ett mål i sig och den skapas bäst genom att olika grupper blir inkvoterade på basis av sin identitet snarare än genom öppen tävlan mellan individer. På flera skolor i USA pågår diskussioner om att avskaffa de standardiserade inträdesproven, för att öka representationen av minoritetsgrupper som inte gör så bra ifrån sig på dessa. Något som missgynnar de asiatiska studenterna, vilka annars dominerar genom meriter.
Adrian Wooldridge tecknar i sin bok meritokratins historia och visar vilka positiva effekter som kommit av att positioner tilldelas efter kompetens snarare än börd eller kontakter.
Han är dock inte blind för hur illa meritokratin fungerar på många håll idag. Dagens eliter har alltmer kommit att likna ett slags aristokrati, anser han, vilka dessutom självbelåtet tycker att de nått framgång på grund av sin egen förträfflighet.
I Sverige är det ofta kontakter som ger människor jobb, eller så kan det vara andra talanger än just intelligens och kunskap. Till exempel kan ett välsmort munläder och skamlöshet, i kombination med rätt vänner, ge lysande karriärer inom exempelvis politiken. Människor gynnar ju också i allmänhet gärna sina nära och kära, och många ger gärna jobbet till någon som påminner om en själv.
Kritiken mot dagens meritokratiska system har tveklöst sina poänger. Däremot är inte lösningen att ersätta det med något slags kvotsystem för rättvis representation. Wooldridge anser att lösningen snarare är en mer renlärig meritokrati. Sålla ut dem som lämpar sig för vissa positioner med begåvningstest, men pröva därefter även kandidaternas karaktär och vandel (ett högaktuellt begrepp) och hjälp dem att odla sina dygder (ett högst inaktuellt begrepp). Lite gammeldags, men värt att ta i beaktande.
