Kan skrivandet få barnen att läsa?

Bland mina tidigare minnen finner jag min förskollärare Görans högläsning. När han valde det bästa han kunde hitta för oss sexåringar att lyssna till blev det H. C. Andersens sagor och Carlo Collodis Pinocchio. Göran väjde inte för mörkret och tragedin i berättelserna, den lilla sjöjungfrun löstes upp till skum, den lilla flickan med svavelstickorna frös ihjäl med ett leende och den ståndaktige tennsoldaten smälte ner till ett tennhjärta i kakelugnen. Det vi fick höra gjorde vår verklighet större, djupare och sannare. Vi inspirerades till fantasi och lek. Ungefär tio år senare kom larmrapporterna om att svenska föräldrar slutat läsa högt för sina barn och det som kallats ”läskrisen” tog fart.

För ett par år sedan berättade en mamma för mig att hennes son inte fick lära sig att rita med kritor och måla med vattenfärger i förskolan. Nu skulle de i stället lära sig att fotografera med mobilen, redigera bilder på paddan och dessutom lära sig enklare programmering. Det handfasta momentet i kreativitet och motorik (i dag är det vanligt att skolbarn varken kan hantera penna eller sax), att med sitt eget sinne och för egen hand måla fram sin världsbild på ett vitt papper, hade automatiserats bort. Hennes son tyckte inte heller om att teckna, han blev alltid besviken över att det han själv skapade inte var lika elegant som de fotografier och AI-bilder han pysslade med på paddan.

Det är som om dagens barns värld krymper i takt med att de endast interagerar med den via skärmar. Poesi ska läsas för små barn när de fortfarande är mottagliga för dess under och språkets vida möjligheter. I Västerås har man sedan förra året ett intressant projekt i stadens skolor, man låter elvaåringarna läsa poesi av hemstadens stolthet, Nobelpristagaren Tomas Tranströmer, och sedan själva skriva haikudikter i hans anda. Läsningen och den egna diktningen blir tätt sammanbundna och det är tydligt hur de unga poeterna fångar tillvarons mystik ur sin egen horisont. Jag sitter med i den jury som utser den bästa dikten och i år vann Aram Abou Lteif, som fick priset för sitt drömska språk och för att ha löst den poetiska formeln. Tranströmers naturdiktning förtrollade han med en magi av ett mer orientaliskt slag. 

Stjärnor runt min säng

med himmelen runt min kropp

dras jag mot min dröm

– Aram Abou Lteif

Jag har under åren engagerat mig i andra initiativ för ungas läsning och författande. Framför allt Vestmanlands läns tidnings stipendium till västeråsaren Lars Gustafssons minne. Under fem år mellan 2017 och 2021 fick unga skribenter mellan 16 och 21 år ansöka om stipendium på hela 50 000 kronor. Tanken med stipendiet var att ge blivande författare en stark uppmuntrande och det delades bland annat ut till den nu unga och prisade poeten Ellen Nordmark och poesitidskriften Lyrikvännens redaktör Saga Wallander. Sedan dess har Lars Gustafsson-stipendiet tagit sig andra former, numera delas det ut till en sistaårselev på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås, landets äldsta gymnasium och givetvis Herr Gustafssons eget gamla läroverk. Eleverna tävlar om ett stipendium genom att skriva egna uppsatser utifrån Gustafssons filosofiska essä Ett minnespalats.

På senare år har jag blivit återkommande föreläsare på Evandersällskapets årshögtider i Norrköping. För att hålla Per Gunnar Evanders författarskap levande ordnar de varje år en uppsatstävling för gymnasister om hans böcker. Det är allltid intressant och inspirerande att höra deras unga klara tankar om existentiella romaner som Fallet Lillemor Holm eller Se mig i mitt friska öga från ett 70-talsmurrigt folkhem.

I den överväldigande utveckling mot ett illitterat samhälle som vi är på väg mot är det här bara små motståndshandlingar, men det är ur sådana som regelrätta uppror och revolutioner tar fart.

Toppbild. Den unge poeten Aram Abou Leif i Västerås vann Lilla Tranströmerpriset i år. Foto: Fredrik Pärn Eklöv

***

Läs även: Varning för Ulf Lundell – rädda kulturen från SVT:s kulturpoliser

Läs även: Erik Jersenius: När föds den siste svensken?