Kan vi verkligen lita på forskningen?
Idealet om en ren, oförstörd vetenskap, utmanas hela tiden av insikten att vetenskapens fält och metoder är fulla av fel.
Bild: Wikicommons
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I slutet av juli i år drar den ansedda tidskriften Science plötsligt tillbaka en artikel. Och det är inte vilken publikation som helst, utan en spekulativ studie om en bakterie med märkligt DNA som hittats på botten av en sjö. Avpubliceringen leder till en hätsk debatt på sociala medier. När jag under sena sommarkvällar i Toscana klickar mig fram, eller bara googlar fritt medan hundarna ylar i den mörka natten, hamnar jag på sidor och bloggar där det pågår ett intensivt ordkrig mellan två läger. Meningsmotståndarna bråkar om vad som är vetenskap och inte.
Eller?
I Weekendavisen – danskt stimmigt broadsheet för oss som poserar med att läsa kultursidor för vuxna – hittar jag ännu mer om denna märkliga historia, som går tillbaka till 2010. En ung kvinnlig forskare, Felisa Wolfe-Simon, publicerar då sin artikel tillsammans med elva medförfattare och studien anklagas genast för slarv. Vanligtvis dras bara vetenskapliga uppsatser tillbaka om det går att påvisa plagiat eller riggade resultat. Wolfe-Simon och hennes kollegor anklagas inte för fusk, varken för femton år sedan eller nu, men Science uppger att de sedan en tid upprättat en så kallad ”återkallelseanteckning” där tidskriftens redaktörer, trots att forskarna står fast vid sina data, kan dra tillbaka en artikel. Och det är alltså det man väljer att göra i juli i år.
Den akademiska tvisten är säkert pikant i sig, särskilt för er med intresse för pressmeddelanden från NASA om utomjordiskt liv, och om man kan ersätta fosfor med arsenik i bakterien GFAJ-1. Det finns vetenskapsparadigm som är utsatta för prövning i den här historien, som är mycket tekniska till sin karaktär. Men debaclet runt Wolfe-Simon har spridit sig utanför vetenskapssamhällets sfär. I grunden tycks det hela handla om hur mycket man kan tänja på forskningens gränser, och om vetenskapen främst är robust eller risktagande. Att forskningen blivit alltmer sensationslysten står klart – för att vinna gehör och få genomslag ska ämnet helst vara spektakulärt. I tider då medialt genomslag blir allt viktigare och konkurrensen om pengar hårdnat uppstår frågor om forskningens innehåll och frihet.
När jag läser mer om den här härvan, som beskrivs som en strid mellan idealister och realister, påminns jag om det problematiska i uttryck som ”forskningen visar” eller ”vi måste lyssna till forskningen”. Idealet om en ren, oförstörd vetenskap, utmanas hela tiden av insikten att vetenskapens fält och metoder är fulla av fel. Om forskningssamhället är oense, vem bör man lita på? De allra flesta resultat är preliminära, det är tolkningar och hypoteser som bygger på teoretiska antaganden. Om en förenklande medialisering förvandlar komplexa vetenskapssamband till slagfärdiga budskap har ju forskningen bytt skepnad, och närmat sig debatt. Är det ens vetenskapen vi lyssnar till då?
Sedan 60-talet ungefär har framför allt inslag i samhällsvetenskaperna och humaniora haft ett rykte om sig att vara ideologiserade. Men sedan pandemin bröt ut för fem år sedan har naturvetenskaperna också blivit föremål för ideologiska strider i offentligheten. Under covid-19 var svenska forskare inom smittskydd, folkhälsa och medicin oense, också på ideologiska grunder, om hur spridningen av viruset skulle bekämpas. I efterdyningarna av ett omdiskuterat upprop från 22 forskare på DN debatt blev det tydligt att åsiktsskillnaderna resulterade i två läger där ingen gav sig – precis som i fallet med den borttagna artikeln i Science.
Felisa Wolfe-Simon blev utstött och har kämpat för sin yrkesheder, den vetenskapliga kritiken är svidande, men saken med forskning är att, till skillnad från dagsdebatten, arbetar den med långa tidslinjer. På femton år har inte mycket hänt som rubbar de fastlåsta positionerna kring artikeln, men vem vet vad som visar sig stämma om hundra år till?
Toppbild: Felisa Wolfe-Simon vid Monosjön 2010
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I slutet av juli i år drar den ansedda tidskriften Science plötsligt tillbaka en artikel. Och det är inte vilken publikation som helst, utan en spekulativ studie om en bakterie med märkligt DNA som hittats på botten av en sjö. Avpubliceringen leder till en hätsk debatt på sociala medier. När jag under sena sommarkvällar i Toscana klickar mig fram, eller bara googlar fritt medan hundarna ylar i den mörka natten, hamnar jag på sidor och bloggar där det pågår ett intensivt ordkrig mellan två läger. Meningsmotståndarna bråkar om vad som är vetenskap och inte.
Eller?
I Weekendavisen – danskt stimmigt broadsheet för oss som poserar med att läsa kultursidor för vuxna – hittar jag ännu mer om denna märkliga historia, som går tillbaka till 2010. En ung kvinnlig forskare, Felisa Wolfe-Simon, publicerar då sin artikel tillsammans med elva medförfattare och studien anklagas genast för slarv. Vanligtvis dras bara vetenskapliga uppsatser tillbaka om det går att påvisa plagiat eller riggade resultat. Wolfe-Simon och hennes kollegor anklagas inte för fusk, varken för femton år sedan eller nu, men Science uppger att de sedan en tid upprättat en så kallad ”återkallelseanteckning” där tidskriftens redaktörer, trots att forskarna står fast vid sina data, kan dra tillbaka en artikel. Och det är alltså det man väljer att göra i juli i år.
Den akademiska tvisten är säkert pikant i sig, särskilt för er med intresse för pressmeddelanden från NASA om utomjordiskt liv, och om man kan ersätta fosfor med arsenik i bakterien GFAJ-1. Det finns vetenskapsparadigm som är utsatta för prövning i den här historien, som är mycket tekniska till sin karaktär. Men debaclet runt Wolfe-Simon har spridit sig utanför vetenskapssamhällets sfär. I grunden tycks det hela handla om hur mycket man kan tänja på forskningens gränser, och om vetenskapen främst är robust eller risktagande. Att forskningen blivit alltmer sensationslysten står klart – för att vinna gehör och få genomslag ska ämnet helst vara spektakulärt. I tider då medialt genomslag blir allt viktigare och konkurrensen om pengar hårdnat uppstår frågor om forskningens innehåll och frihet.
När jag läser mer om den här härvan, som beskrivs som en strid mellan idealister och realister, påminns jag om det problematiska i uttryck som ”forskningen visar” eller ”vi måste lyssna till forskningen”. Idealet om en ren, oförstörd vetenskap, utmanas hela tiden av insikten att vetenskapens fält och metoder är fulla av fel. Om forskningssamhället är oense, vem bör man lita på? De allra flesta resultat är preliminära, det är tolkningar och hypoteser som bygger på teoretiska antaganden. Om en förenklande medialisering förvandlar komplexa vetenskapssamband till slagfärdiga budskap har ju forskningen bytt skepnad, och närmat sig debatt. Är det ens vetenskapen vi lyssnar till då?
Sedan 60-talet ungefär har framför allt inslag i samhällsvetenskaperna och humaniora haft ett rykte om sig att vara ideologiserade. Men sedan pandemin bröt ut för fem år sedan har naturvetenskaperna också blivit föremål för ideologiska strider i offentligheten. Under covid-19 var svenska forskare inom smittskydd, folkhälsa och medicin oense, också på ideologiska grunder, om hur spridningen av viruset skulle bekämpas. I efterdyningarna av ett omdiskuterat upprop från 22 forskare på DN debatt blev det tydligt att åsiktsskillnaderna resulterade i två läger där ingen gav sig – precis som i fallet med den borttagna artikeln i Science.
Felisa Wolfe-Simon blev utstött och har kämpat för sin yrkesheder, den vetenskapliga kritiken är svidande, men saken med forskning är att, till skillnad från dagsdebatten, arbetar den med långa tidslinjer. På femton år har inte mycket hänt som rubbar de fastlåsta positionerna kring artikeln, men vem vet vad som visar sig stämma om hundra år till?
Toppbild: Felisa Wolfe-Simon vid Monosjön 2010
***
