Kanon – nationalistisk triumf eller bara läslust?

Så nu är kulturkanonen avlossad och vi har sett, hört och läst hur mycket ilsken kritik som helst i ungefär alla större medier. Flera kallar den en ”avledningsmanöver”, vad det nu är. En distraktion, en skenmanöver, ett villospår som döljer någon sorts sanning? Är kanonlistan AI-skapad, en nationalistisk triumf för SD? Kunde dessa åtta miljoner ha använts bättre och pytsats ut till folkhögskolor, museer och konstnärer? Inte vet jag. Men det låter lite till var och en och annan.

Hursomhelst drömmer jag mig tillbaka till Statens Normalskola där vi läste tror jag alla delar av ”Dikt och tanke”, redigerad av Gunnar Tideström och Bernhard Tarschys. Smakprov från olika författare, de flesta var säkert män men man fick sig mycket till livs ändå. Läslust. Och bara att vara i samma kåk som Rut Hillarp.

Jag minns med glädje hur vi tillbragte en hel lektionstimme, 45 minuter på den tiden, med att analysera Gunnar Ekelöfs ”Samothrake”. Inte helt lätt och alla var väl inte så begeistrade eller hänförda. Men det var jag. 

Är så denna vår kulturkanon den årtull och det hjälpande segel vi behöver? Eller en runsten? Låter bra alla förslag.

Så många prominenta kulturnissar av diverse kön och kynnen har dissat det hela såväl i förväg, i ögonblicket som i efterhand. Men det blir ju festligt att tvistas om urvalet i kanske åratal framåt! ”Molnen är segel! / Vem halar an skoten? / Vem halar an brussarna? / Det gör någon annan. / O taktfast taktfast / ror jag mitt skepp i hamn.” 

Kanonen ska ”hållas relevant över tid” heter det. Är det månne den där stiftelseidén? Vad detta nu innebär. Det är jag för dum för att fatta. Men det är bra, skriver Oisín Cantwell i Aftonbladet, samtidigt som han spår att kanonen snart är glömd och att ”statlig uppfostran” är dåligt.

I vilket fall är det nöjsamt att botanisera bland förslagen på Folkets kanon. Nej, den är totalt stängd nu verkar det som, attans också. ”Sträck ut buckenjärer! / Lettres de marque! Fribytare! / Hellener! Fenikier! / Kretenser! Paddlande egypter!”.

Som gammal Ölandstok saknar jag Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang från 1969. Vad som helst av Lennart Sjögren. Detsamma av Sigfrid ”Siffran” Södergren (fast han finns förvisso i Gripsholms slott) samt Nina Södergren. Vera Nilsson, Arthur Percy, Lotte Laserstein och Nils Kreuger icke att förglömma. 

Lite svenskstolt som civilingengörsdotter känner jag mig över det sfäriska kullagret, kakelugnen och Carl von Linné – även om Linné var taskig som körde ut de hemlösa från Ölands Smedby kyrka när det begav sig. Tabellkommissionen var en ny bekantskap, liksom Lappkodicillen. Fint att få slå upp slikt, även om det må vara synd om den tornedalska, kvänska och lantalaisiska, muntliga kulturen. Att både Sara Lidman och PO Enquist saknas är egendomligt. Osthyveln och potatisskalaren, någon?

Ser att tyska medier har hoppats på Henning Mankell, Håkan Nesser och ABBA, men där fick de tji. Tidningen Stern skriver om fackföreningen DIK:s Anna Troberg som är kritisk till kanonidén, talar om ett ”beställningsjobb från Sverigedemokraterna” och menar att här får vi problem med ”Armlänge Abstand”. Vidare har man läst Andreas Johansson Heinö från ”der Denkfabrik Timbro” om SD:s inflytande, och skriver rätt utförligt om partiets protester mot ”Drag queen story hours” på bibblor och dagis i framför allt Sydsverige.

På Reddit läser jag en tyskspråkig Caspica: ”Problemet med listor som dessa är att de alltid exkluderar personer som absolut borde vara med. Hur i helvete kan till exempel Karl-Birger Blomdahls rymdopera baserad på Aniara vara med, men inte Harry Martinsons originalverk, för vilket han också vann Nobelpriset?!” Någon annan skriver: ”Jag har ingen direkt kritik mot punkterna på listan; många är från Dalarna (lokalpatriotism, håhå), även om utelämnandet av Anders Zorn är lite provocerande.” 

Visst, det är synd med Zorn, och sedan jag har läst Fredrik Sjöbergs underbara bio även Bruno Liljefors skriande bortavaro. Och ”samhällskritisk konst” av exvis Carl Johan de Geer och Marie-Louise Ekman. Därtill: Povel Ramel, Cornelis Vreeswijk, Lill Lindfors, Bruno K Öijer, Joakim Thåström … nä, så här kan man ju hålla på tills räddningstjänsten är på plats och räddar oss från kanonaden.

Det finns dessutom porr, gladporr, Bengt Anderberg, Kiviks marknad med mer. Kärlek-filmerna som troligen var frigörande för fler än mina gamla föräldrar.

***

Läs även: Vad beror all denna vrede från kultureliten på?

Läs även: Kulturkanon – hela listan!