Kanske är vi alla levande batterier som i ”Matrix”

”Jag ser döda människor”, viskade den skräckslagna nioåringen Cole i filmsuccén Sjätte sinnet. Meningen må ha blivit till ett ironiskt skämt, men frågan är om inte grabben har rätt i att det finns något på andra sidan.  

Ja, det paranormala verkar udda och flummigt. Varför skulle döda människor kommunicera med de levande? Har de inget bättre för sig på de elyseiska fälten? Är förresten inte New Age-vågen över och lagd till glömska?

Svaret är nja. Fyra av tio svenskar, 41 procent, tror på paranormala fenomen, spöken, andar eller utomjordingar, enligt forskning från Uppsala universitet och SOM-institutet.

Över hälften av kvinnorna tror på spöken eller andar medan männen är mer benägna på aliens. Bryter man ner det hela till partitillhörighet så är det sverigedemokrater som tror mest på det övernaturliga, följt av liberalerna (de sistnämnda lär i alla fall tro på ett mirakel i höst).

Att se döda människor är med andra ord inte så konstigt för vissa, särskilt om det gäller ”rätt” sorts döda. En uppenbarelse av religiöst sanktionerade Jesus eller Mohammed smäller betydligt högre än att din avlidna mormor dyker upp i vardagsrummet och börjar tjata om du är för blek. De stora religionerna består ju av en organiserad tro på att några utvalda existerar i eftervärlden på något sätt. Exakt hur anses så viktigt att levande krigat och dött för saken under århundranden.

Med tanke på detta är det inte så otroligt knäppt att tro att döda kan komma på besök. De som haft nära döden-upplevelser vittnar ju om vad som finns på andra sidan. De har färdats genom ljustunnlar, haft utomkroppsliga upplevelser och mött döda släktingar som välkomnat dem. Denna verklighet har uppfattats som mer verklig än den vanliga verkligheten, en upplevelse som förändrat människan i grunden.  

”Medvetandet är inte fysiskt. Det verkar vara en egen entitet som uttrycker sig via kroppen”, säger överläkaren Hans Zingmark som forskat i ämnet.

Samma tes har Dan Browns nya bok ”Den yttersta hemligheten”. I Anders Bollings artikel om boken tar han upp parapsykologiska forskningsområden som författaren använt sig av – exempelvis en studie där 2 500 fall av barn som berättat om tidigare liv och där sex procent kunde beläggas.  

”Om medvetandet är icke-fysiskt och existerar oberoende av hjärnan är det logiskt — men också svindlande — att det är primärt, det vill säga att det kommer före materien. Att den fysiska världen så att säga uppstår ur en idévärld. Platon skulle nicka instämmande. Kanske är vi alla en del av ett allomfattande fält av medvetande”, skriver Bolling.  

Det vore intressant om vi alla hör samman i en sorts gigantisk molntjänst som medvetandet/själen laddas upp i.  Att den verklighet som vi tror vi lever i är skapad av våra egna tankar och uppfattningar, à la Platons skuggor på väggen. Kanske är vi egentligen levande batterier som ligger i kokonger, som i filmen Matrix. Oavsett så verkar det som pendeln börjat slå från materialismen mot framtidens transcendens.  

Fast detta är inte någon nyhet, tvärtom: vi som knarkar sci-fi har sett många varianter på samma tema. I Altered Carbon av Richard K Morgan (finns även som Netflixserie) laddar människor ned sitt medvetande i kroppar som kan bytas ut när som helst. Om de har råd, vill säga. Fattiga får hålla till godo med sekunda varor.  

I Diaspora av Greg Evan är biologiska människor i minoritet. De flesta medvetandena (”citizens”) lever i stället som program i digitala världar. Här handlar det med andra ord inte om medvetandet är en egen entitet, utan om olika sätt att använda sig av det.  

Fackboken Mind uploading, skriven av det skumma författarnamnet Kai Turing, diskuterar tekniköverföring, juridik och etik. Kommer ett uppladdat medvetande vara detsamma som originalet? Vilken juridisk status har en kopia? Vilka rättigheter har originalet jämfört med kopian? Vad är egentligen en själ? Här har juristerna en hel del att tugga på.  

Fast de lär ha tid på sig – för även om neurovetenskapen och AI går framåt med stormsteg, lär tekniken för medvetandenedladdning inte finnas i brådrasket. Först när singularitet uppnås, det vill säga den teoretiska framtid då tekniken är så överlägsen att människa smälter samman med maskin, så kan det bli av. Detta kommer inträffa 2045, i alla fall om man ska tro futuristen Ray Kurzweil. Enligt honom kan dock odödlighet uppnås redan 2030 genom att nanorobotar som reparerar människor på cellulär nivå. Den som lever får se – ja, kanske de döda också.  

För kalla det vad som helst, kärnpunkten är och förblir mänsklighetens jakt på evigt liv, och längtan efter att inte vara rädd för döden. Mänskligare än så kan det inte bli. Även om man ser döda människor. Oavsett om de är digitala eller ej.

***

Läs även: Svindlande världsbild av vårt icke-fysiska medvetande

Läs även: Johanne Hildebrandt: Folk och Försvar fastnade i allt utom själva försvarspolitiken